En gång var jag till Rom VIII

En gång var jag till Rom då gick jag till Tibern.

Där tittade jag på några av broarna över floden, Det här är Ponte Vittorio Emanuele II. Den invigdes 1911. Den är dekorerad i ändarna med höga socklar som bär kolossala  änglar. På andra sidan är det bara en liten bit till Vatikanstaten.

Ponte Sant'Angelo, är en romersk bro,  lät byggas 134 e.Kr av romerske kejsaren Hadrianus, över Tibern från stadens centrum till hans nybyggda mausoleum, numera Castel Sant'Angelo.

Fortsätter vi en liten bit till utefter Tibern så kommer vi till Ponte Umberto. Den är lite ovanlig eftersom den har vänstertrafik. För att förhindra kollisioner finns en upphöjd sektion med staket mitt på vägen.

Följer vi Tibern åt andra hållet kommer vi till Roms äldsta bro, Pons Fabricius. Det är den romerska bro som fortfarande existerande i sitt ursprungliga tillstånd.

Vid brofästet håller en försäljare till som tillverkar och säljer vackra fjärilar.

De är både naturtrogna och färgglada, inte så konstigt att de lockar till sig barnen som går förbi.

- Mamma, den här vill jag ha! Snääällla!

Vi går över bron till Isola Tiberina och tittar lite.

Sedan är det dags att leta efter något ställe att äta lunch på.

I dag är vi sugna på att testa saltimbocca och Ossobuco.

River Liffey-fortsätter promenaden.

Vi promenerar vidare utefter floden Liffey, solen skiner och det är en fin dag utan några regnmoln. Uppe på den gamla Scherzer Rolling Lift Bridges sitter duvorna och håller vakt. Några av dem bråkade med varandra, men en äldre gentleman sa till dem att sluta och de löd honom.

Strax innan bron finns statyn The Famine Memoria, även kallad Hungerstatyn. Skulpturen har sex figurer i naturlig storlek klädda i trasor, bärande på sina tillhörigheter och barn.

Dessa statyer är en symbol för den stora hungersnöden i mitten av 1800-talet. Under svälten dog cirka 1 miljon människor och ytterligare en miljon emigrerade från Irland, vilket fick öns befolkning att minska med mellan 20 % och 25 %. Ingen händelse i historien har haft en mer djupgående effekt på Irland och den världsomspännande irländska gemenskapen än den stora irländska hungersnöden (1845-1849). Orsaken till hungersnöd skylls på en potatissjukdom. En tredjedel av den irländska befolkningen var helt beroende av potatisen för mat, orsakade av en mängd politiska, sociala och ekonomiska faktorer.

En miljon irländare flydde från Irland under svälten.

Sitter en stund och begrundar dessa människors öde innan vi fortsätter över Seán O'Casey Bridge.

Fartyget, Jeanie Johnston som ligger där vid kaj är en kopia av de hungerssnödskepp som transporterade människor som flydde från hungersnöden till Nordamerika i hopp om ett bättre liv. Man kan besöka skeppet. Det sägs att engelsmännen erövrade världen men irländarna befolkade den.

Vi närmar oss Samuel Beckett Bridge. En modern skapelse där formen på sparren och dess kablar sägs framkalla en bild av en harpa som ligger på sidan.  Guldharpan har sedan 1400-talet varit en irländsk nationalsymbol. Den finns på Irlands riksvapen och är där en harpa av guld med strängar av silver. Den är dessutom en symbol för Guiness.

Det märkliga huset som ser ut att tippa över ända är The Convention Center.

Det är inte bara vi som tittar på bron.

 Sedan passerar vi en märklig sak, finns ingen skylt om vad det är, men då vi åker  bil på andra sidan floden så ser jag att där på flodens mur finns en stor text,  Diving bell, och förstår att det är en gammal dykarklocka. Den som vill läsa mer om den så finns det en artikel HÄR,

Här nere utefter floden så samsas gamla hus med nya flotta byggnader.

Men för att inte få för långt tillbaka till vårt hotell så viker vi av för att komma in till Grand Canal Dock.

Skönt att sitta där en stund på Grand Canal Square och njuta av utsikten.

En mås spatserar förbi och jag frågar om jag får ta en bild, det går bra trots att jag inte hade något ätbart med mig till den.

Dags att återvända mot hotellet.

Nere vi floden Liffey träffar vi på  The Linesman. En påminnelse om tiden då handelsfartygens trafik var livlig här.

Min maskot gör sitt bästa med att hjälpa till.

Custom House ser bra ut från andra sidan floden.

Det på taket som jag på håll trodde var en åskledare , visade sig vara en enhörning.

Trött men glad över att kunnat ta en promenad utefter floden känns det skönt att slå sig ner för en god lunch. men det tar vi sedan.

River Liffey

En dag i Dublin tog vi en promenad utefter floden Liffey. Mina promenader numera har blivit där det finns bänkar att sitta en stund på och som tur är har promenadstråket utefter floden många bänkar. Där kan man sitta en stund och tänka sig in i hur det såg ut på  840-talet. Då kom det ett gäng norska vikingar seglandes uppför floden. Det var höst och de gillade tydligen platsen för de bestämde sig för att övervintra där. Den tillfälliga boplats som de byggde upp fortsatte att växa och är idag Dublin.

Den första vikingakungen på Irland var den norska kungen Torggils. Han erövrade Dublin med 120 vikingaskepp.  Den sista vikingakungen på Irland var den norska kungen Magnus Barfot. Han gjorde anspråk på kungariket eftersom hans farfar varit kung där och Magnus seglade till Irland för att ta över riket. Det gick inte så bra. Magnus slutade sina dagar i Ulster, nordligaste Irland, med ett spjut genom bägge benen och en yxa begravd i halsen.

På många platser i trottoarer och gator finns sådan här små rutor med minnen från vikingatiden.

Men nu fortsätter vi vår promenad utefter floden. Börjar vid bron Seán Heuston Bridge, den är döpt efter efter en ung Dublinhjälte från 1916

Den hette tidigare både King's Bridge och Sarsfield Bridge. Bron öppnades med namnet Kings Bridge för att fira ett besök av kung George IV 1821. Den designades för att bära hästdragen trafik, nu är den öppen för gångtrafikanter och spårvagn.

Vi fortsätter promenaden mot Grattan Bridge. Den är uppkallad efter Henry Grattan, en brittisk politiker som är mest känd för att ha lyckats genomdriva handelsfrihet för Irland.

Vackra lyktstolpar har de på den här bron.

Nära vårt hotell som har det trevliga namnet Zanzibar...

...där finns en bro som heter Ha'penny Bridge. Egentligen heter den Liffey Bridge, men det är det nog få som känner till för alla säger Ha'penny Bridge. Innan den bron byggdes fick man ta båt över floden. Det är den första gångbron över Liffey och namnet kommer sig av att man fick betala en penny för att gå över bron.  Nu går man över gratis.

Kommer man tidigt på morgonen så finns det chans att se den så här tom.

Andra tider ä det full trafik och trängsel där.

Mitt för O’Connell Bridge står O’Connell Monument. Daniel O'Connell är mer känd som Befriaren. Efter att ha säkrat godkännandet av den katolska frigörelselagen 1829, valdes han till överborgmästare i Dublin. O'Connell själv står omgiven av en fris av figurer som skildrar delar av det irländska samhället.

Under dessa sitter fyra änglar, tog bara en bild på den med hunden eftersom jag tycker den var finast. 

Vid Talbot Memorial Bridge slår vi oss ner  på en av bänkarna.

Tydligen finns det fortfarande vikingar kvar här i stan, de här verkar fredliga de tjoar och vinkar åt oss.

Vi sitter här en stund innan vi fortsätter promenaden utefter floden.

Outlander - Doune Castle och en del andra slott.

Vi fortsätter vår utflykt i Outlanders spår.

Spisen här är enorm, så stor man kan gå in i den. För filminspelningarna av Outlander byggde man upp en exakt kopia av den här spisen.

Lite kul att gå runt och titta här, vi har fått en audioguide och kan knappa in och få lite information om de olika rummen vi kommer till.

Många stora rum är det och tanken och vetskapen om att här bodde och levde människor för 700 år sedan.

Lord´s Hall.

Eldstad mitt i rummet, behövdes nog mycket ved för att värma upp dessa stensalar.

Efter att ha fördjupat oss i Dune Castle far vi vidare till Linlithgow.

Linlithgow Palace är liksom de flesta slott här en imponerande byggnad.

Det ligger vackert vid Linlithgow Loch, en populär plats för picknick.

Det är lunchtid för oss, så vi letar reda på ett ställe där vi kan få en Ploughman´s lunch.

Mätta och belåtna tar vi en promenad i den lilla byn, någon har varit väldigt flitig här och stickat 100 vallmoblommor en blomma som används som symbol för "Remembrance Day".

Vi stannar inte där så länge utan dar vidare mot Blackness Castle. Det användes i Outlander som Fort William. Det var här som Jamie blev piskad och där han bryter sig ini slottet för att rädda Claire från Black Jack.

Här står båtarna på ben vid lågvatten.

När vi är där så är det full fart och mängder med folk som är där för att besöka en medeltida marknad. En promenad i omgivningarna och byn känns mer lockande.

Härifrån kan man se de tre broarna vid Firth of Forth.

Dags för en kopp Tea så vi beger oss till den lokal puben.

Pubägaren är en trevlig prick och mycket talför, så det är snudd på att vi missar bussen tillbaka när vi lyssnar på alla hans fantastiska historier.

Han är mäkta stolt över ett träd som Mel Gibson Planterat på hans gård då Braveheart spelades in här.

Till slut kommer vi till Midhope Castle, Lallybroch i filmen.

Det är Jamies hem och hans syster Jenny bor där med sin man och deras barn.

Den här portalen ser man i filmen då Jamie kommer hem efter en lång tid på flykt.

Alexander Drummond och hans frus initialer som bodde här 1587.

Här får man inte gå in och det är bara vid begränsade tillfällen man får besöka stället, för att inte störa jordbruksverksamhet och jakt.

Fin omgivning även här.

Det börjar bli kväller och vi vänder åter till Edinburgh.

Tittar först lite närmare på de berömda broarna.

Den bron som är mest berömd och även upptagen som världsarv är den röda järnvägsbron.