Det randiga djuret i skogen...

Efter en helg tillsammans med sambons familj på Värmdö var jag ivrig att komma ut till mina kantarellställen för att kolla läget. Jag tog med en kamera och valde 100 mm makro, för det kunde väl vara lämpligt för svampar och annat smått i skogen tänkte jag. Redan innan första potentiella svampstället ser jag att något rör sej i grönskan och upptäcker en ung grävling som nosar runt i växtligheten. Jag suckar över mitt val av 100 mm makro men grävlingen har inte upptäckt mej...

Jag har rejält med pixlar i min Canon R5, så jag vet att jag kan beskära bilderna (första bilden är kraftigt beskuren).  Jag släpper svampkorgen och står stilla för att kolla vad grävlingen tänker göra. Den lufsar runt i grönskan och kommer faktiskt mot mej. Vinden är till min fördel och den ser ju inte så bra, har jag läst någonstans. Det verkar stämma. 

Den verkar inte heller höra så bra för jag kan smyga fram några steg och den har fortfarande inte upptäckt att jag är där. Kameran är ju tyst så det är inte ett problem. Jag försöker sätta mej på huk för att få en finare vinkel eller kanske en glimt mellan växtligheten, men det är för mycket ormbunkar och annat. Dessutom vill jag inte röra mej mer än nödvändigt. 

Här stelnar den till och jag tror att den börjar ana oråd. Den står helt stilla en stund och kikar ut under grenen. Jag avvaktar och rör mej inte ur fläcken. 

Sedan lyfter den svansen och lämnar en hög...antagligen doftmarkerar den också. Den är uppenbarligen inte överdrivet stressad av min närvaro, men jag ser att den vet att jag är där.

Den här bilden är obeskuren och kan ge en viss uppfattning om hur nära jag var. Den lyfte på svansen i flera riktningar. 

Sedan lufsade den iväg med något raskare steg och jag såg hur den försvann bort mot skogen. Jag står kvar och ser den grå rumpan försvinna i växtligheten. Ett mysigt möte med ett djur som jag oftast bara ser påkörda vid vägkanten.

Huvudsyftet med den här skogsturen var ju att kolla in kantarellställena och visst fanns det en del att skörda. Några stod väl dolda och dessa hittar jag bara för att jag vet att det brukar finnas kantareller just här. Det är också den tidiga, bleka men knubbiga varianten, som ger mycket i korgen när man hittar dem. 

De här lyste dock på lång väg och trots att det här är bredvid en ridväg hade ingen varit där och plockat ännu. En del var ganska små och de fick stå kvar. Jag behöver inte mer gula kantareller i frysen utan plockar mest för att det är roligt. Det blir också fina presenter.

Det blev inte en full korg men det är tidigt på säsongen ännu. Mötet med den unga grävlingen var mer spännande än svampen och nästa gång jag åker till skogen kommer jag förstås att bära ett tyngre objektiv med större brännvidd. Men vad är chansen att jag möter grävlingen då...?

Hälsningar Lena