Hjälstavikens ensammaste smådopping

Jag åkte till Hjälstaviken vid femtiden lördagsmorgon och kom fram precis innan solen skulle gå upp. Tranorna var redan uppe. 

Jag hade stämt träff med Ing-Marie sjödin, som ni gamla bloggaren känner väl, och vi sågs först vid parkeringen där man kan gå ut till fågeltornet. 

Vi gick inte ut till tornet utan stannade istället till på vägen och såg tranorna komma flygande när solen kom upp över horisonten. 

Det blåste och var för varmt för att någon vacker dimma skulle kunna bildas. Vi åkte vidare till spången där man ibland man stöta på skäggmesar. 

Solen hade nu gått upp och vi smög längs spången och spanade efter skäggmesar. Blåhake har dessutom siktats här nyligen så vi var extra förväntansfulla. 

Men nej, skäggmesarna höll sej undan och blåhaken såg åtminstone jag inte en skymt av. Inte en som hade något blått i alla fall, men Jan spekulerar i om inte den lilla på spången ovan är just en blåhake. Ing-Marie stannade längre så hon kanske hade bättre tur. Det får vi nog veta i så fall. 

Framme vid gömslet var det fortfarande delvis skugga och alldeles utanför simmade den här lilla ensamma ungfågeln. Det var två herrar i gömslet som undrade vad det var och jag gissade skäggdoppingunge, fast den var väldigt liten...

" - Hallå! Ni där i gömslet! Har ni sett min mamma eller pappa?" Jag är ensam här bland alla långhalsade jättefåglar."

" - Den är väldigt ensam den där lilla doppingen..."

Tre fullvuxna skäggdoppingar passerade utan att ta minsta notis om den lilla.

" - Jag kommer aldrig att kunna flyga som de där gänget gör. De hör definitivt ihop."

" - Långhalsarna verkar också ha en fin gemenskap. Fast de bråkar ibland, men alla får visst ändå vara med. "

" - Jag undrar vart alla tog vägen?..."

" - Jag har letat överallt. Verkligen ÖVERALLT! "

" - Det finns ju en del andra förstås,...men de ser inte ut som mej..."

" - Långhalsar, kväkänderna, de jättestora som snackar så mycket, de som dyker som mej men som inte vill bli kompis och en del andra som mest sveper förbi. Jag har också sett en jättestor fågel men den såg inte mej, tack och lov."

" - Det är bara vi här som är smådoppingar. "

Hälsningar Lena

PS. Det var en representant från Artdatabanken, som jag träffat flera gånger på campus, som intygade att det var en smådopping. Fast den hade ovanligt mycket ränder på huvudet vilket kan förvirra. 

Tranor på väg...

Trots mycket hotfulla moln på himlen kunde jag inte motstå en tur till Hjälstaviken i går kväll. Enligt SMHI skulle solen titta fram och att se tranorna komma in för landning i solnedgången är en speciell känsla.

Inledningsvis fanns det förstås mängder med gäss....

Till slut hörde jag de omisskänliga ljuden och långt bort kunde man se långa band med fåglar.

Vid det här laget hade vinden mojnat och det var riktigt njutbart att stå i tornet. 

Tranorna passerade över mitt huvud som siluetter mot den dramatiska himlen.

Helt OK tisdagkväll.

Hälsningar Lena

Prärietranor och visseländer

Prärietrana (Grus canadensis) är en trana som häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba. Merparten är flyttfåglar som övervintrar i södra USA, norra Mexiko och södra Japan. När de övervintrar stannar de gärna i Texas...

Vi hade köpt en guidad privat båttur för att få se de betydligt mer ovanliga trumpetartranorna och även om vi såg dem var avståndet ganska stort. Vår guide Kevin Sims gjorde verkligen sitt yttersta för att vi skulle få se tranorna men det är vilda djur och just denna dag ville de inte visa upp sej. När vi kom iland sa han att vi gärna fick sitta i hans privata gömsle på tomten, där han dessutom hade en foderautomat som spred majskorn på givna tider. Ibland kom trumpetartranorna dit...annars kunde vi vara säkra på att prärietranorna skulle komma. Det större gömslet till vänster var byggt i trä, hade bord och stolar, samt var perfekt anpassat för foto. Ingen extra kostnad och vi fick komma när vi ville dvs eftermiddag eller tidig morgon.

Här kan man se foderautomaten. Precis den typ som jag sett här hemma då man matar vildsvin. Vid ett angivet klockslag sprider den majskorn i omgivningen. Det rasslar till...

...och fåglarna var på plats innan automaten levererat. De "kan klockan" och vet att det är mat på gång. Här är det två grupper av prärietrana som kommit till platsen innan automaten spridit några kärnor. Det var en familj med en avkomma (andra från höger) och ett vuxet par som stred om maten.

De vokaliserade ljudligt för att visa att det här är minsann vår matplats.

Familjen fick ge sej och flög därifrån. De kom dock tillbaka en timme senare då automaten kastade ut nya majskorn...de känner till rutinerna.  

Något som vi inte kände till var att en stor population av visseländer också hade lärt sej att det fanns mat på denna gård. Att vi ens skulle vara intresserade av visseländer kunde väl vår guide inte ens föreställa sej....de är nog som gräsänder här hemma.

Visseländerna kom bara nerdimpande från skyn, det nästan regnade ner visseländer ett tag....Det roliga med dessa fåglar är att de låter som en skock kanariefåglar eller någon annan art som kvittrar väldigt mycket. De låter inte alls som änder...de visslar, hela tiden !

De har också betydligt längre ben än de änder vi är vana att se och dessa fåglar sitter gärna på trädgrenar och staket. Vi såg en art av dessa på Grand Cayman som satt på staketet med sina simfötter och det såg vekligen udda ut. Kolla länken nedan om du är intresserad

 http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/bland-drakar-och-visselander.htm 

Tranorna verkade acceptera änderna om de höll en viss distans. Det mesta av majskornen tog nog änderna men det kanske inte är så kritiskt för tranorna att hitta mat.

Vi fick en fin stund i gömslet och nöjet att möta två nya fågelarter. Allt är inte beroende av pengar utan ibland möter man människor som bara är intresserade av att sitta i lugn och ro och titta på vad som kan hända om man bjuder på lite majs.

Hälsningar Lena