Swinside stone circle

Under vår julvistelse i Lake District, England, hade vi en dag då solen visade sej under korta stunder och gjorde landskapet ännu mer häpnadsväckande vackert. Den här vägen skulle vi inte ha kört upp på, men det fanns ingen skylt som upplyste om hur smal och dålig den var, heller inte någon parkering där vägen började. På den här bilden kan man inte se där det var som smalast och brantast, dessutom med stenmur på båda sidorna och djupa hål.

Från grusplätten där vi till slut lyckades parkera såg det ut så här när man blickade ut över landskapet. Solen kom fram och då kom t o m fotografen med på bild. 

Landskapet var böljande grönt med får här och där. Kilometervis med stenmurar delade in naturen i oregelbundna pusselbitar. Det går en annan smal väg till höger i denna bild, med mur på båda sidorna.

Vädret var "tillfälligt uppehåll" och de mörka molnen hotade bakom oss. Vi skulle gå en bit och nu skulle man bestämma sej för hur mycket regnkläder det var läge att ta med/ta på. 

Vi befann oss på en privat gård och det gick kor i den hagen vi var i för tillfället, men en bra bit från vägen.

Här kan man se anledningen till att vi skulle promenera just här, en stencirkel. I bakgrunden kan man se gården vars ägor har denna gamla lämning.

Swinside stone circle mäter 27 m i diameter och består av 55 stenar. Man tror att det har varit 60 stenar från början. Cirkeln kommer antagligen från tiden 3500-3300 före Kristus, då britterna hade övergått från att bygga stenhögar till cirklar. 

Stenhögarna var gravar men man vet inte säkert vad dessa cirklar fyllde för funktion. Det troligaste är att de fungerade som en sorts kyrka och det finns en tydlig öppning (ingång) i designen. 

Vi var ensamma på platsen med endast några betande får.  

Molnen låg lågt på vissa platser men det regnade inte (än).  

Oändliga stenmurar.

Vi promenerade nästan fram till gården och det hade varit kul att få se sej omkring där, men det var ju någons hem och arbetsplats så vi vände. Lägg märke till att det går gäss och även en del höns bakom den stora ladan i sten. 

När vi kom tillbaka till vår bil fick Monte springa och leka en stund. Det hade ju inte alls blivit den långa promenad som hon nog hade förväntat sej, dessutom var det ju koppel på där fåren och korna betade.  

Hon är ung och ganska lättroad. Springer som en tokig. 

Sedan lyckades vi krypköra bilen ner utan möten, incidenter eller alltför kraftiga skrapljud. Det började precis småregna när vi styrde mot nästa mål.

Hälsningar Lena

Wray Castle to Latter Barrow walk

Vi tillbringade julen och mellandagarna i England och efter den fullmatade julupplevelsen i den upplysta storstaden London, packade vi in oss en hyrbil med min systerdotter, hennes man och deras hund Monte.

Vi åkte nordväst till en liten ort som heter Newby Bridge där vi bokat ett mindre hus vid Lakeside hotel. Vi bodde i ett av de ljusa husen i bakgrunden och hade den strida strömmen Leven forsande utanför sovrumsfönstret. England var blött redan när vi kom och det blev ännu blötare medan vi var där. 

Vi bodde nära den södra stranden av Lake Windemere som ligger i Lake district national park i nordvästra England. Det här är ett område med mycket fin vandring och vi gav oss förstås ut på en tur dagen efter vi anlänt, vilket var juldagens morgon. Vi började vid Wray Castle som förstås var stängt denna dag, men vi skulle ju ändå inte gå in i slottet. 

Slottet ligger vid sjön Windemere och vi följde vattnet i början av promenaden. Det var uppehåll men ganska blött på gångvägen där vi startade.

Efter ca 500 m gick vi genom en grind och började vandra uppför och nu blev det väldigt uppenbart att någon tjäle har man inte i England. Vi hade med oss vattentäta skor för vandring, men inte kängor med höga skaft...

Mycket sten, stenmurar, stenhus och en del väldigt smala grindar.

En kort sträcka på en väg genom en by med några hus. Det kändes väldigt engelsk.

Ganska snart passerade vi genom en annan grind och började gå uppför igen. Utsikten blev allt mer imponerande trots att vädret inte var det allra bästa. Det regnade i alla fall inte. 

Vi kom in i ett område med lövskog och bitvis var vår promenadstig ett mindre vattendrag som korsade andra rännilar med vatten. Vi stretade på i allt brantare uppförslut...

...och kom slutligen upp till Latter Barrow. Det här är inte en särskilt utmanade tur egentligen, för det är bara 245 m stigning, men när vi nådde toppen började det regna hårt, iskallt och horisontellt. 

Utsikten var jättefin men vi stannade inte längre än det tog att få på sej mer heltäckande regnkläder. 

Vi klafsade på i nerförsbacke tills vädret lättade något och tog sedan en paus för snacks och dricka. Vi var nu ungefär halvvägs på vår tur och hade drygt 3,5 km kvar. 

Nu promenerade vi genom ett par gårdar och det betade får i hagarna. Återigen upplevde jag miljön som väldigt engelsk och vädret likaså. 

Här hade man också trimmat de täta häckarna. En vattensamling på vägen blev en utmaning att passera.

Mera stenhus, snyggt och prydligt runt gården. Det är en vandringled genom denna gård så det var helt OK att gå här.

Här var det skyltat att vi kunde gå in och gå genom denna hage, men när vi stod här kom ägaren ut och han föreslog att vi skulle gå tillbaka en kort bit och gå genom en annan hage. Det skulle bli en något kortare väg, men utan de glest placerade markeringar som vi hittills hållit oss till.

Monte tyckte att hästen var stor och läskig så vi följde bondens råd och klafsade iväg genom en annan hage. Nu var det väldigt blött och kladdigt och vi hade alla på olika sätt lyckats gå ner djupare i blötan än skorna klarade av. Jag saknade verkligen mina gamla Lundhagskängor med höga skaft, men de är ju inte så roliga att resa i eller för att promenera i London med.

Det var dock ca 10 plusgrader och inga problem att hålla sej varm. Dessutom var det vackert och annorlunda mot den natur som vi annars ofta semestrar i.

Monte stortrivdes med att vara ute på en långtur och kunde för det mesta vara lös, utom då vi passerade genom folks gårdar, i närheten av djur eller gick någon kort sträcka på en väg. Här har vi förstås gått lite fel och det tog ett tag innan vi var någorlunda tillbaka på rätt spår. 

Den här upptrampade stigen ledde i alla fall tillbaka till slottet och här mötte vi dessutom folk som var på väg ut, trots att det småregnade och var juldagseftermiddag.

En av de sista passagerna över/genom en engelsk stätta där det fanns en typ av grind som man kunde lyfta för att få med sej sin hund. Monte var dock inte alls road av att gå genom vattnet och den lilla öppningen om inte husse också skulle gå den vägen. 

Det gick i alla fall och snart var vi ute på vägen som ledde upp till slottet och passerade en hage med får. Svarta med vita huvuden och vita med svarta huvuden. Jag har inte en aning om vad det var för raser.

Åter vid slottet efter en uppfriskande om än lite väl blöt promenad. Men morgondagens väderutsikter var faktiskt något bättre, bara 12% risk för regn...

Hälsningar Lena