Från småskaligt fiske till sashimi

Under våra dykresor längs Norges kust ser vi en del av det här, tyvärr. Slitna och delvis raserade båthus och sjöbodar är inte heller helt ovanligt. 

I hamnen som vi utgår från på våra dykutfärder på Tustna ligger också fiskebåten Flink. Om jag är rätt informerad är det familjen som äger hela stället som Dykeriet (det skånska gänget som vi dyker med) hyr för sin verksamhet på hösten. Flink är i alla fall en verksam fiskebåt som går ut alla mornar utom söndagar.

Flink har en mans besättning och som jag tror att jag berättade i en blogg redan förra året är den äldre mannen på kajen far till besättningen ombord på båten.

När vi besökte Tustna detta år var krabbsäsongen i full gång. Här har de precis lastat av dagens fångst. Köper ni färsk krabba i affären idag är den troligtvis från Norge, det var den jag köpte i alla fall.

Far var fortfarande med och hjälpte till, lite mer krokig detta år. Gillar den här bilden, vet inte vad ni tycker?

Gamlingarnas hund var lite fetare detta år men fortfarande mycket alert och med full koll på såväl dykare som krabbor och beteslådor.

Här tror jag att det kanske förekom en kommentar om hundens vikt...

Samtidigt som Flink lossade sin last av krabbor rensade vår dykkompis Ronny några nyplockade pilgrimsmusslor.

Hans fru Katerina förbereder med soja och wasabi i tomma musselskal....hunden har förstås koll på det och om det gick att äta...

Sashimi på väldigt färsk pilgrimsmussla kommer strax att serveras.

Det kan knappast bli bättre än så här. Jag vet att ni sett denna bild tidigare men här får ni hela sammanhanget.

Om man har rensat något på rensbordet ska man förstås städa efter sej, spola rent med färskvatten och slänga alla rester. Spola är inte helt lätt om det blåser...

....blåser kraftigt från fel håll....

...och hennes vänner bara skrattar och tar bilder.

Hälsningar Lena

Ketchikan

är ett litet samhälle på Revillagigedo Island i sydvästra Alaska. Ketchikan, som är Alaskas femte största stad till folkmängden, har ca 8000 invånare (!) och en internationell flygplats (!) belägen på en grannö. På Revillagigedo finns också den ännu mindre orten Saxman, som mest såg ut som en samling hus och ett trettiotal totempålar.

När vi flög in över Alaska sken solen och utsikten från planet såg minst sagt lovande ut. Vi landade i Ketchikan på eftermiddagen och fick ta en färja över till motellet vi skulle bo på en natt innan vi kunde gå ombord på vår båt. Vid färjan stod en skylt som jag ångrade att jag inte fotograferade. Den informerade om att jaktvapen måste förvaras i därför avsedd väska under överfarten. Vi hade anlänt till delstaten med mottot ”The Last Frontier ” på alla nummerplåtar.

Vi checkade in på Super 8 Ketchikan och den fina korpen var det första jag såg när jag tittade ut genom vårt fönster. Framför korpen låg en parkeringsplats men det behöver man ju inte ta med på bilden.

Vi tog en promenad längs huvudgatan med syftet att så småningom hitta ett ställe att äta middag på. En del hus lutade betänkligt.

Mycket trä och eternitplattor på husen, som ofta dessutom såg ut att hänga fast på branta väggar.

Hade man ett hus vid vattnet stod det oftast ett par båtar och ett sjöflyplan parkerade vid bryggan. Ketchikans huvudled är inte längre än att man kan åka hela sträckan med buss på mindre än en timme. Man förstår snabbt betydelsen av att äga en båt och ett flygplan.

En del av miljöerna fick mej att minnas en TV serie som hette ”Ljuva livet i Alaska” (Northern Exposure). Man kunde nästan föreställa sej att en älg skulle snedda genom gatukorsningen tidigt i gryningen.

I hamnen hittade vi ”vår” båt, Nautilus Swell. Det är en 90 fot lång ombyggd bogserbåt som tar tolv gäster och har fem personers besättning. Vid sidan ligger en 38 fots ”dykbåt” med tre stora utombordare. På den har varje dykare har sin egen plats för flaskpaket och övrig utrustning. Vi hälsade kort på besättningen och fick veta var vi kunde gå ombord nästa kväll. De måste nämligen flytta båten för ett aningen större fartyg…

Nästan varje dag anländer ett antal gigantiska kryssningsfartyg till Ketchikan, som naturligtvis är helt beroende av denna turism från maj till september. På bilden ser man också aktern på fartyget Aleutian Ballad (bakom fiskebåten), som varit krabbfiskebåt i Berings hav (känd från TV-serien på Discovery) och numera körde turister på krabbfisketurer med burar som preparerats i förväg med krabbor.  Samma krabbor återavändes tydligen många gånger. Vi skippade det och klev istället på lokalbussen. Mer om det får ni se i morgon.

Hälsningar Lena