Lite mer om den vackra oskärpan

En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga. 
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.

”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare  och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.

Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)

Om oskärpa, gråskalebilder och favoritinställningar.

Man kanske ska ställa frågan, hur åstadkommer man en trovärdig skärpa. Alltså en oskarp skärpa. Skärpan är nog den berättarkomponent som ligger allra närmast tekniken. Det är nog också den berättarkomponent som vilar på de subtilaste grunderna.
    Somliga bilder är tvungna att berättas med knasterskärpa. Och då bortser vi från den medvetet skapade rörelseoskärpan, det korta skärpedjupets oskärpa och frosseri i bokeh. Den oskärpa som intresserar mig mest just här är bildens övergripande oskärpa. Den som beror på exponeringskurva tillsammans med korn och objektivens eventuella tillkortakommanden. Alla de här parametrarna berodde en gång i tiden sannolikt på fotografens plånbok, läs oförmåga att inhandla de vassaste objektiven på marknaden, filmval, pressning och händighet vad gäller framkallnings och mörkrumsarbete. Idag går det att använda liknande berättarkomponenter fast med hjälp av digital teknik. Ja, det går men är svårare då den digitala tekniken inte går hand i hand med slumpen och tillfälligheternas nycker.
   Det här är så klart ytterst en fråga om preferenser, vad man gillar och vilken historia man har.

Den utrustning man har ska ju leverera en bra bild, däri innefattande en hel massa parametrar. Som till exempel det här. Illustrerad med en liten bit av årets skörd i växthuset. Att rött och grönt är varandras såta grannar är väl känt. Att avgöra vad som är grönt eller rött i gråskalebild är på gränsen till quiz. Titta gärna på Edward Westons världens mest berömda paprika. Eller läs Sara Danius essay om just den paprikan. Och gråskalebilder där rött och grönt är viktiga berättarkomponenter blir som bekant gärna lite platta. Läsaren förväntas själv avgöra vad som är vad, vilket inte alltid är så lätt. (Är man färgfotograf är det här naturligtvis en ickefråga.)
   Men man kan göra det lite lättare, eller snarare dra fokus från just den frågan genom att gå lite mer all-in med det svartvita. En sväng i Silver efex och gärna en simulering som verkligen är svartvit. Till exempel en Tri-x. Fuji Acros fungerade inte alls i den här bilden. Lite grövre korn och lite mer ojämnt (den initierade kan fundera på vilka kemikalier, tider och temperaturer som i verkligheten var inblandade på den tiden det begav sig, jag har glömt det).Toppar man det sedan med lite högpass och klart ljus blir det tillräckligt hårt för att dra uppmärksamheten från frågan om vad som är grönt eller rött. Och så blir det lite av den där subtila oskärpan som i lyckliga fall hittas med hjälp av obsoleta objektivkonstruktioner från andra tider.

Såsig gråskala.

Lite mer drag med en simulering.

 Men, paprika och Chilli? Jo, men man kan applicera dert här tänket på fler bilder och motiv. Till exempel i gatufoto där det förekommer en hel del röda toner, och gröna. Läs till exempel hud och grönska. Där är det inte fel att vässa hanteringen av just de röda och gröna kanalerna för att få lite mer stuns i bilderna. Är det bara jag som ser en tendens till gråsåsighet i en del gatufoto, dokumentärfoto och liknande här på FS? ( Sen har vi en stående diskussion vid köksbordet om form och innehåll, som ibland blir lite hetsig. Men jag hävdar med viss emfas att allt som syns i en bild är en berättarkomponent.)
   Så är det fritt fram att applicera den här lilla teknikaliteten på alla viktiga bilder om det som händer i världen. Såväl det stora hjulet som det lilla. Nåt litet ska det väl ändå bidra med.

Lovisa en dag för sent.

Den 25:e augusti ska Lovisastormen infalla. I år var hon en dag sen, men brallade på rätt ordentligt ändå. Dessbättre inte rak ostlig utan lite mer upp åt nordost. Vilket ger lite, lite lugnare vid flytbryggan. Men ändå, granne med dramatiken. Att gå ut på flytbryggan är en upplevelse värdig en rejäl åkattraktion på något större nöjesfält. Här dock förenat med hög risk för kroppsskada och ofrivilligt bad. Det är inte bara gunga. Bryggan rör sig som en ål och är hal som en.

Det ser kanske inte så mycket ut för världen, men 18 m/s driver upp en kort och intensiv sjö. Och ett ihållande regn från sidan.

Nåt dopp idag är inte att räkna med.

(Det får bli färg idag, fast tillvaron är rätt grå. Fuji. Xpro2 18 / 2.0. Nån fotograf har sagt att vågor och storm ska helst fotograferas med ett kort teleobjektiv. Till skillnad från gängse landskapsmetodik. Det ligger något i det.)

Om att se.

    ”Det började för nästan 700 år sedan. Den gången den florentinske freskomålaren Giotto för första gången verkligen såg, måste ha sett, att teckningen av en hand eller ett huvud på enplan yta kunde uppfattas som rumslig inte bara för att den föreställde något som man visste var rumsligt och hade volym, utan för att den som platt form på ytan av egen kraft förvandlade ytan till rum. Då rämnade medeltidens entydiga bildyta och den gestaltade formen gjorde sig fri från den lysande guldgrundens hårda grepp. Formen hade fått en dubbel betydelse: som yta, och som volym.”

Så börjar förordet i en liten volym, Den röda tinkturen författad av konstnären Olle Bauman. Och det ska sägas först som sist, det här handlar inte om fotografi, men väl om bildens mysterium, om man får uttrycka sig anspråksfullt. För i det ögonblick Giotto såg det han såg skulle det dröja trehundrafemtio år innan fotografiet kom in på scenen. Även om fenomenet Camera obscura varit känt  sen antiken. Förklaringen till fenomenet fanns kanske inte tillhands men väl utnyttjandet.

Så det där med att fästa ljusskriften på ett papper. Att göra en bild, utan att teckna, använda penslar eller andra verktyg. Fotografi, med sina verktyg och metoder, som kan tyckas göra sig fri från handens skicklighet, och ögats förlängning till handen. Men som det visade sig, en teknik som kräver lika mycket av utföraren som tecknarens. Att fotografera är att se. Att teckna är att se. 

En bild är en bild, även om ögat vill säga att det är en sanning. En bild är alltid en tolkning. I fotografiets värld i allt från fotografens intention till valet av optik, sensorer, film, framkallare et cetera. Och inte minst, läsaren, betraktaren, mottagarens öga. Tolkningen.

Om Gunnar S och om nån slags kalibrering

Och då är det alltså Gunnar Smoliansky som åsyftas. Jag träffade Gunnar S i lite olika sammanhang. Det blev då och då så att det blev den där, "vi har bestämt-setts-förut-nicken" men inte mera. Den sista nicken på Planket 2019. 
   Smolianskys bilder är ofta de där som kallas vanlighetens bilder. Bedrägligt enkla men med nycklar som leder in i bildens berättelse, eller till en annan berättelse. Som en slags katalysatorer. Bedrägligt enkla, som en gitarrstämma i en bossa nova skulle man kunna säga, som ett exempel på bedräglig enkelhet. Fast i Smolianskys bilder mer av ett gårdsmusikant-dragspel. 
     I början på sommaren köpte jag boken om Gunnar Smoliansky, i två band, som inte bara är en biografi utan också lite grann av ett slags memento. Så här kan man göra fotografi. Det här är ett sällsynt snyggt och inträngande bokarbete. Men frågan dyker snart upp. Varför så pass klen repro? Gunnar Smoliansky var ju en mästare i mörkrummet. En sån där som plockar fram valörer i långt ner i gråskalans källarvåningar, skalor granne med svart. Här kunde man tänkt sig ett generöst fm-raster, eller åtminstone ett cmyk-svart. Men nej, så icke. Och då undrar jag, bokens producenter med flera kan det här. (Rastret ligger i 15 eller 75 grader) Och är det möjligen så att den här nästan undflyende repron, enkel och på ganska bulkigt papper (hög tjocklek i för hållande till gramvikt) är ett sätt att tolka Smolianskys bildvärld. Så skulle det kunna vara. För det är som sagt kompetent folk som gjort boken. Nån teknisk miss är det inte, men en klar fördel att betrakta bilderna i ordentligt ljus.
   Hur som helst, Det är ett bokpaket värt sitt pris. ( Kolla på bokbörsen. Där går den att hitta lite billigare än på Adlibris och liknande. Det kommer några fler volymer framöver verkar det som.)

Jag pysslade  lite med att undersöka olika kurvor, mest för att undgå slentrianen i "mörkrumsarbetet". Ibland behöver man tänka till lite. Ompröva. Jämföra. Ytterligheter och sånt som ligger däremellan. Undersöka gråskalan, skärpan och framför allt den eftersträvansvärda subtila oskärpan. Lite ambitiöst uttryckt,  att kalibrera sitt språk. 

   Ytterligheter. Fuji Xpro2   23/1.4.  Lite pyssel i Camera raw och PS.