Ångfartyget Blidösund. Utfärd med.

Blidösund anlöper Sandvikens brygga. Den enda kvarvarande ångbåtsbryggan på Blidös östra sida. Renoverad och underhållen av entusiastiska sommarboenden i nämnda vik.

S/S Blidösund är ett kärt flytetyg för många i Stockholms norra skärgård. Om somrarna arrangeras olika turer ut i ytterskärgården. det låter sig göras av två skäl. 1. EU har mildrat klassifieringsreglerna för utomskärs trafik. 2. Kapten Göran Sjödin. Kapten Sjödins rekognoseringsturer bland grynnor och andra försåt är gjorda med millimeterprecision. Och det finns allltid ett litet hack i nån strandklippa att sticka in stäven på en 110 år gammal koleldad skönhet.

Kapten Sjödin. Notera ratt och maskintelegraf.

  Såna här turer inbjuder till mycket fotograferande och andelen ”riktiga” kameror är förvånansvärt hög. Den här turen skulle gå till Bonden på Stora Nassa, men vädret, SSV kuling satte käppar i hjulet för det. Nog för att fartyg och besättning klarar det galant, men då passagerarlistan har en tämligen hög medelålder och alla sannolikt inte utrustade med sjöben (käppar, en och annan krycka här och där) ändrades rutten. Nå, det blev en lävik på Roskär utanför Möja och en ny klippa på Hallonstenarna norr om Husarö, som vi inte besökt. Den lades omedelbart in i listan över tillgängliga badtursutflyktsmål. 
  Det är trevligt att färdas med ångbåt. Tyst, behagliga tio-tolv knop, mycket mahogny och ångbåtsbiffsdoft från matsalen. (Ångbåtsbiff serveras med  mycket mjukstekt lök. Biffen ska enligt tradition stekas på en kolskyffel i ångmaskinens panna. En av de få gånger jag frångår mitt löfte att inte äta nötkött.)

Snygg oljekanna i maskinrummet.

Passagerare myllrar i land på Roskär. ( Den här bilden inbjöd till nån slags svartvit vykortskänsla.)

Ett och annat spontant fotografisamtal och jämförelse av apparatur.

Ganska blött på fördäck. Några droppar letade sig in via spygatt till salongen till en del resandes oro.

Fuji Xpro2. Lättjefull  redigering i Snapseed och soffan.

Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?

  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.

Oddners riktningar

Georg Oddner var fenomenal på att hitta vinklar och riktningar i sina bilder. Det här måste ha handlat om dels en förmåga att i fotograferingsögonblicket se möjligheten i motivet men framför allt se möjligheten när bilden nått mörkrummet.
   Man skulle kunna ta en linjal eller en passare och dra upp ett raster värdig en renässansmålare. Och att ens nämna det ställs frågan om Georg Oddner tänkte så. Eller för att han var trummis och med största sannolikhet hade ett utvecklat sinne för rytm. Vilket leder till en följdfråga. Är bildrytm likvärdigt med musikrytm? Finns det ett samband? Tveksamt eller är det en sån där synestetisk egenskap som en del människor tycks ha fallenhet för. Oklart om detta.
   Men åter till Oddners bild, en av många från Oddner och Marianne Hööks reportageresa för Veckojournalen till Sovjet i mitten av femtiotalet. Många av bilderna har det här. Blickar, profiler, rörelser som går kors och tvärs genom bildytan. Som blixtar, som energin i bild. Att det är svartvitt gör så klart saken än tydligare. Det svartvita talar bild mer än färg. Oftast i alla fall.

Vi arbetar i sommarateljén.

Jag gör en annan reflektion, den där om den digitala förträffligheten. Det slår mig att många digitalfotografer som fotograferar svartvitt arbetar som en tecknare med satinmatt papper, mjuka blyertspennor, stompfar och fingertoppar som mjukar upp valörer och skrafferingar. Som tecknare som kan återge exakt. Det slår mig också att mycket av det äldre analoga fotografiet, som Oddner med flera tecknar med lite grövre pennspetsar, lite mer gräng i pappret, lite mer expressiva pennstreck. Lite mindre exakt, lite mer svängrum. Att ta sig förbi det exakta och gå vidare är ett intressant steg. En del väljer att arbeta med de analoga metoderna, en del försöker att återskapa svängrummets bildspråk med digitala metoder. Det är inte alltid så lätt. Något att återkomma till.

Oönskade Bambibesök i trädgården

Har jag löst så här. Fungerar hyfsat.

Om skaparglädje

Brukets målarskola på Blidö i Stocholms norra skärgård  drivs av konstnären Mats Åkerman. En vecka under sommaren fylls skolan av vetgiriga, intresserade målarämnen. Här snackar vi entusiasm. Och, naturligtvis en avslutande utställning. Tradition. Målarskolan har varit i gång över trettio år. I år blev temat porträtt, självporträtt. Det är i såna här miljöer som amatörer, de som älskar, trivs.Visste du förresten att ett av Englands äldsta sällskap är The Society of Dilettanti grundad redan 1734. Ett sällskap av ”noble men and scholars” som gjorde sina europeiska bildningsresor till Italien och Grekland. Sällskapet finns fortfarande och är en rätt betydelsefull donator och aktör i det engelska kulturlivet. Det om dilettanter och amatörer. Men skaparglädjen är omisskännlig varhelst den uppenbaras.

Lars Erik Enberg kör en liveshow framför staffliet. I korrekt klädsel. 
I sammanhanget är det viktigt att veta och förstå att amatör inte är en kvalitativ värdering. Det finns många amatörer som klår de professionella i många sammanhang. Inte minst inom fotografi. Vad och varför det är så är en källa till nya (nygamla)  diskussioner,
Huvudsaken är väl ändå att det skapas. Med entusiasm.