Om tråkigheten

Naturligtvis hade det mer passligt och spännande att traska runt i Paris just nu. Men så låter det sig inte göras, av olika anledningar. Det blir inte ens storstad. Så det är fotografiskt lite tråkigt just nu. Man får krama ur så mycket det går ur närtillvaron.

Jag har en viss förkärlek för "krafsiga" bilder. Lite för mycket av svärta och korn. Ibland så mycket att det syns, som en kolteckning på grängat papper. Men också bilder med en aning mer subtil svärta. Inte som den här ovan. Ser jag en raspig bild, analog eller digital reagerar jag. Funderar på hur fotografen har åstadkommit det. Att återskapa en slarvigt överpressad Tri-X i digital form kräver sin redigerare. Överhuvudtaget är det inte alls lätt att få till det på ett trovärdigt sätt. Trovärdigt för den lilla kader fotografer som har en relation till sextio sjuttiotalets svartvita fotografi. Därför kan det vara idé att som en del fotografer återgå till det analoga, åtminstone i vissa lägen när det är det tonfallet man vill åt. Ett tonfall är också ett uttryck för avsändarens sinnestämning. Eller borde vara. Eller är kanske bara en yta. Ytan är det moderna digitalfotografiets så som det manifesteras i det sociala mediernas bubbla, dess problem och akilleshäl.

(Fuji Xpro 2 23/1.4. Silver Efex, rätt mycket, milt sagt. I kväll laddar jag en Nikon FG med Tri-X. Får se vad det leder till.)

2021-10-15 09:13   Benganbus

Ytan är marknadens försäljningsvapen! I bland kanske man skall försöka komma under ytan, om inte annat för en själv!
/B

Svar från mombasa 2021-10-15 11:17

Så sant, så sant!
/Gunnar S

2021-10-15 12:42   Johan Pihl

Skön bild, med en analog karaktär över sig.

Svar från mombasa 2021-10-15 20:59

Hej och tack. Jag jobbar på att hitta nåt slags trovärdigt uttryck för en analog känsla i en digital värld. Inte helt enkelt och definitivt inte framme än.
Ha det gott

/Gunnar S