Om skärpa eller inte och lite mer om pictorialism
Diskussionen om skärpa eller oskärpa och dess fördelar är inte lika gammal som fotografiet. I början var sökandet efter den ultimata skärpan A och O. Nicéphore Niepce var nog inte helt nöjd med sin första exponering den där sommardagen 1826 i Saint-Loup-de-Varennes. Men redan i Daguerres porträttbilder några decennier senare finns faktiskt skärpan där, fullt tillräckligt. Fotografins nästa steg är att övertrumfa måleriet. Övertrumfandet av handens skicklighet; pictorialismen är född. Och ett sekel fyllt av allehanda försök att skapa den konstnärligt kongeniala tolkningen i form av fotografisk bild.
Där skärpan blir om inte en bisyssla så åtminstone inte hela grejen. Och var är vi nu? Förmodligen i en tid där den perfekta skärpan åter är rättesnöret. Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad man anger som pictorialismens rättesnöre. Pictorialismens egen kanon kanske.
Vem, vilka, vad är salongernas fotografi? Det som blir pictorialismens dogm.
Mobilbild. Kameran i fickan på morgonens kylslagna springvända. Blött, kladdigt. Väldigt mycket höst, lite flingor i luften. Men man hinner tänka en hel del tankar på några kilometrar. Om skärpa och pictorialism till exempel. Och lite grann om kulturkanon. Nåt att säkert återkomma till.
/Gunnar S
Och att försöka bryta sig ur det här, om man nu vill försöka, det e inte lätt! Och ofta ensamt!
/B
/Gunnar S
/Gunnar S
Något annat är det med manér. Där kan man möjligen uppfatta att i en viss tid premieras ett visst manér. Dagens manér kan nog i dag beskrivas som teknisk knasterskärpa och eller aningen för stort dynamiskt omfång. Eftersom det maneret förekommer i flera olika genrer så är det nog tveksamt om det är en generell exkludering eller mer av en tidens anda. Det är en svår fråga som bottnar i flera olika saker.