Om ett paradigmskifte och vad enkel dramaturgi kan leda till

Sommaren 2002 besöker jag San Francisco. Jag har varit handledare åt några gymnasieelever som valt att göra sitt specialarbete som deltagare i en tävling med temat vådan av rökningens inverkan på fertilitet. Tävlingen går ut på att göra en film eller något liknande om ämnet.
De tittar förbi mitt arbetsrum och undrar om jag har några tips (och om jag eventuellt kan tänka mig bli deras handledare, och jo det kan jag väl...) Så kommer frågorna om vad man ska tänka på när man gör film, och jag, som är film och media-traditionalist tipsar om de där enkla grejerna, hur man klipper, hur man lägger inställningar i rimlig följd, hur enkel dramaturgi fungerar - anslag,presentation, fördjupning och så vidare. Hur man klipper och hur man undviker jump-cut, och får jag inte in något om Eisensteins klippteknik, och lite grann om parallellmontage också. Och jag tänker att de behöver inte uppfinna hjulet, än mindre det fyrkantiga hjulet om man säger så.
 Sen jobbar de på och jag tänker inte så mycket på det, jag får se deras råklippning och senare det färdiga resultatet. Och jag nickar och hummar antagligen instämmande, och tänker att har man såna här elever är det enkelt att vara handledare. Någon månad senare stormar de in i mitt rum, ”Vi har vunnit tävlingen!”. Första pris är en resa till San Francisco och Silicon Valley. Handledare följer med.

Och paradigmskiftet då? Bortsett från att dollarn just då var svindyr, så dyr att den i US obligatoriska tippingen (det där med dricks har jag aldrig förstått, borde finnas ett rimligare sätt att avlöna sina anställda) blev en smärtsamhet varje gång man räknade upp gröna dollars. Men det var också något som hände i fotobranschen. Digitalt eller analogt? Minns ni den tiden? Den digitala verkligheten var liksom inte riktigt innanför händelsehorisonten. Analogt var, åtminstone om man ser till högsta kvalitet, fortfarande ”top of the hill”. Så vilket råd ger man en ung köpsugen? Ja, i den här butiken i San Franciscos chinatown fanns det mycket som lockade och samtidigt en inre röst som sa ”no, no”.  Häng på trenden eller avvakta. Köp åtminstone inte grejerna i en fotografisk godisbutik. Tyckte jag. Och hoppas så här långt efteråt att jag hade rätt, i alla bemärkelser.

Politiska och opolitiska bilder

Finns sådana? Eller ska man kanske ställa frågan, när blir en bild politisk eller opolitisk? Bildens betydelse, budskapet ligger hos antingen sändaren eller mottagaren. Bilden är som det där trädet i skogen som faller. Om ingen observatör finns, ingen mening.
Ibland är sändarens avsikt tydlig. Ibland läser mottagaren in en politisk betydelse, inte sällan så att den passar mottagarens egna politiska preferenser. 
Men hur är det egentligen med den politiska bilden och resten av den fotografiska världen? Som till exempel, hur förhöll sig artonhundratalets sociologiskt orienterade fotografi till den tidens salongsfotografi?
Ungefär samtidigt som Henry Mayhew får sina sociologiskt dokumenterande bilder, "London labour and London poor" utgivna, sysslar svenskättlingen Oscar Gustav  Rejlander med negativen till hans magnum opus, "the two ways of life", ett montage av trettio olika negativ, ett montage helt och hållet i den borgerliga ateljékonstens anda. Ett antal år senare, 1877 publiceras Tomson och Smiths " Street Life of London". Ett fotografiskt arbete som fick många efterföljare, bland andra Jacob Riis och Lewis Hine. Rejlander och de andra, livligt påhejade av pictorialismens grande nom, H.P. Robinson hade alltså en motpol, i det dokumenterande socialt engagerade fotografiet. I fotoateljéerna skapade man bilder, inte sällan med skisser och sammansatta av flera negativ. Motiven var oftast bekväma för tidens publik i ett victorianskt England, högtravande, moraliska, romantiska och anar man inte ofta en fotografisk snegling till Prerafaeliterna, den konstriktning som verkade för en återgång till något slags kyskt medeltida bildideal. Fotografiet led dessutom av ett mindervärdeskomplex till stafflikonsten utom möjligen porträttbilden som blev fotots snabbast expanderande form. Så visst fanns det olika inriktningar, trots att fotomediet fortfarande är i koltåldern. 

The Crawlers ur Tomson och Smiths " Street Life of London" 1877.

Och det är också i den här tiden som fotografiet tar ytterligare en annan väg. Från ateljéfotografiet med sina anor i bildkonsten. Allt sedan medeltiden hade bildkonst varit något som sysselsatte verkstäder med mästare och gesäller till konstnären framför sitt staffli som det uppburna geniet i sin ateljé. Men så dyker det upp konstnärer som inte bara nöjer sig med att göra några pliktskyldiga skisser ute i naturen. Nu plockar man med sig hela målarlådan och staffliet ut i verkligheten. Det är i den här tiden impressionismen föds och därmed också den moderna konsten. Och vad händer inom fotografin? En liknande reaktion. Ut i verkligheten, skapa bilder så som kameran ser. Det rena fotografiet. Peter Henry Emerson borde kanske få lite mer uppmärksamhet, fotografen som förutom sina idéer och tankar runt det raka fotografiet, straight photography, debatterade och agiterade mot pictorialismen. Nog finns det en tråd mellan Emerson och dagens natur och landskapsfotografi.

Men för att återkomma till ursprungsfrågan, finns politiska eller opolitiska bilder? Om jag gör en hastig titt på FS bloggarnas och grupper så hittar jag snabbt bilder där den politiska tonen är närvarande, mer eller mindre, ibland kanske omedveten. Det mesta av politik bottnar ju dessutom i livsåskådning och andra existensiella förhållningssätt. Och en del bilder vi hittar är definitivt inte skapade för att vara politiska men kan mycket väl användas så, beroende på mottagarens preferenser. Som sagt, bildens mening skapas i betraktarens öga.

Om mer eller mindre korn

Med rätt långa intervaller dyker frågan om korn eller inte upp i fotodebatten. Ofta med så långa mellanrum att det blir som en ny erövring varje gång.
Frågan om fint korn, och ett mjukt kopieringsförfarande och motsatsen och vad som ska premieras går tillbaka till fyrtio och femtiotalen men har nog ändå ett ännu äldre ursprung. Ofta kom frågan att handla om vad som var rätt och fel, god visavi dålig smak och liknande. Mer sällan om att teknik också är uttrycksmedel. Man talade om "rosenlundare" och "bakgårdsromantik". ”Mjukisar” och ”hårdisar” skulle man också kunna uttrycka det.
Men något intressant, som på intet sätt är förbigånget vare sig i den tidens debatt eller den som numer dyker upp då och då, är att det i mycket handlade om introduktionen av nya snabbare fotografiska material. Läs grövre korn, ökad ljuskänslighet, framkallarerecept  multigradepapper och allmänt en önskan om större omfång bilderna, vilket så klart triggade igång branschen att försöka kombinera fint korn med snabbhet. Lite katten på råttan liksom. Ett problem var ju också hur man skulle klara av mellantonerna i dåtidens rasterteknik. Och då talar vi om boktryck, rotogravyr och  klichéteknik långt före den tekniskt enklare offsettekniken. (För att inte tala om dagens digitala bläckstråleskrivare.) Det är lätt att glömma bort att det är tryckindustrin som i huvudsak leder utvecklingen. Amatörer, såväl trivialfotografer som hängivna entusiaster åker med på tåget om man så säger.   

Men det finns en annan intressant infallsvinkel på det här med korn. Om man tittar lite på den konstgenre som ligger närmast fotografiet nämligen konstgrafik; torrnål, etsning, kopparstick, litografi med mera, grafik från slutet av 1800-talet och framåt. Från den ofta mjukt tecknade och noggranna etsningstekniken eller ”tusenstreckare”, torrnålar av Isander, Fridell och Borglind under tio och tjugotalen, till efterkrigstidens grafik; Börje Vesléns skissartade svartvita litografier, Börje Sandelins drömska scener för att nämna några. Uttrycksmedlen går arm i arm med berättelserna. Från nationalromantikens efterdyningar till efterkrigstidens atombombsångest och tiden där emellan.

Grovt korn och hård kopiering? Bakgårdsromantik, ja kanske. Korn och oskärpa behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med det socialt engagerat fotografi som gick hand i hand med de växande alternativrörelserna under sextiotalets andra hälft och senare även under sjuttiotalet. Korn och oskärpa kunde vara ett uttrycksmedel i sig, nåt som också tog sitt ultimata uttryck i fotografiken, tekniken som i mycket möjliggjordes av den reproteknik som hörde intimt samman med offset, och silkscreenteknikens intåg i tryckmedia. Det här är också en tid när tryck och affischkonst blev enklare att arbeta med, till alternativrörelsernas fromma.

Idag blev det lite pyssel  med några Tri-X negativ. Lyssnade på Sevda https://open.spotify.com/album/7pISLhD4rDwK7tl85o5jT6?si=OhaX5WIvTzi11A2-BG-6GQ , en platta som håller i alla väder. Och då fick det bli en bild på trumpetaren och bandledaren Maffy Falay. Ett bildexempel på det lite tidstypiska bildsättet, inte nödvändigtvis kornigare men inte heller mjukt. Ser också att dammbortagningen borde göras lite mer noggrannt. Pentax spotmatic Tri-X 1600ASA. Antagligen en Takumar 85mm.

Om maskhålen i den fotografiska rymden och något om integration. Gott nytt år.

Den fotografiska rymden verkar vara behäftad med maskhål på nåt sätt. Bilder dyker upp på ställen där de inte borde vara, ja egentligen inte vara alls. Var kommer de ifrån? När och varför? Här ett exempel från mina negativfickor. Lite lagom oskarpt, milt sagt. Tio högstadieelever som är där någonstans mitt emellan att vara barn och att vara ungdom. Vuxenheten är befriande långt borta. Vem är vem? Jag är osäker, några namn finns inte. Det här är en tid när kulturer och barn från olika länder samsades. Det var väl mestadels lintottar, men Palestina, Syrien, Latinamerika, Grekland. Har jag glömt någon? Balkanborna kom flyende först tio år senare. Och det fungerade bra. Integrationen alltså. Då, i såna här blandade skolor i de områden som många år senare kommit att kallas för särskilt utsatta, skedde integrationen på individnivå. Barn, föräldrar hade något gemensamt. Nämligen sina barn och deras skola. Sen kom uppdelningen. Segregationen, ivrigt påhejad satsa på dig själv-rörelsen. Det är tachterismen, nyliberalismens mantra om valfriheten och en hel del annat. Idag talar man om en misslyckad integration. Tacka f-n för det. Integration är inte bara att man får ett arbete och håller tyst.  Integration är att vara sedd, känd, bekant. Att vara ett namn. Så alla ni som tycker att integrationen har misslyckats. Gör en liten insats i år. Träffa någon. Ta en sväng till det utsatta området i närheten. Ta en fika på det lokala fiket där. Byt ett ord kanske, den igenkännande nicken. Jag har sett dig. Vi ser varandra. Nånstans börjar det.

Och med det en varm önskan om ett bättre år. 2021.

Och vad väljer man att stoppa in i formatet?

Ja det beror väl vad man vill berätta om kan man enkelt utrycka det som. Ett format bör inte vara för långsmalt var något jag fick lära mig en gång i tiden och det är kanske därför jag ofta håller mig till det lite feg-lagoma 3:4. Det är för övrigt praktiskt att genomgående använda ett format, vilket det sen blir må vara en smaksak.

Och nu till frågan, vad ska man stoppa in i formatet? Och nu, nu närmar vi oss känsliga saker eftersom den frågan också börjar tangera brännvidden, (ett delikat spörsmål för inte minst gatufotografer.) Alla bilder har någon form av berättelse, det finns alltid något att utläsa i en bild. En helt svart bild har det också i det att ”ingenting” är också en berättelse. Något som de ryska suprematisterna med Malevich i spetsen på 1920-talet tydliggjorde. Så frågan är hur mycket händelse vill man stoppa in i sitt format. Berätta eller skildra eller gestalta.

Den som vill gestalta en händelse på lite lagom avstånd, ungefär som när man fotograferar sina vänner eller familj i en otvungen situation ligger 35mm nära tillhands. Då får man med det mesta som kan tänkas hända innanför ögats ram*. Man skapar då en tablå (Le manier tableau, ett begrepp som lär dyka upp i 1700-talets franska grafiska konst.) Och då uppenbaras ofta viljan att åstadkomma en komposition, inte sällan utifrån enklare kompositionsprinciper som tredjedelsregeln och liknande. Den borne landskapsfotografen, eller gatufotografen är nog heller inte sen med att lägga in tankar om kontraster, linjespel med mera, det mesta mer eller mindre medvetet lånat från Eisensteins klippteknik (han med Pansarkryssaren Potemkin ni vet). Men man kan tänka på andra sätt. Och där kommer en annan bildberättande tanke in.
Avståndsbild = var. ( Landskapsmåleriet, vedutor, kanske brännvidder runt 24mm)
Helbild = vad ( här är vi på 35mms  trygga mark)
Halvbild = vem ( passar kanske 50mm eller lite mer?)
Närbild = varför (underförstått den känsla som ligger bakom en handling. Blott fantasin sätter brännviddsgränser när man är inne på känslornas domäner.)
Och som sagt ovan, den entusiastiske fotografen kan snabbt översätta detta till olika brännvidder, och naturligtvis tänka tanken att man givetvis kan  använda vilken brännvidd som helst till de olika utsnitten. För även om det är så att ett kort tele skulle passa bäst till en halvbild, porträttet kanske, så går det så klart att använda ett kraftigt vidvinkel men gestaltningen och berättelsen lär bli väldigt annorlunda. Prova själv, vettja. Du kanske redan gör det. Men gör det och tänk till. Jämför och värdera.
Det går ju att dra i från lite med beskärningsramen. Men kom ihåg att ”sluta bilden” för att citera Christer Strömholm.

Så det fick bli en liten repetitionsuppgift i dag.

*Vad ögat egentligen ser är också en spännande fråga. Ögat har en förmåga att millisekundsnabbt byta brännvidd men framför allt göra ett val. Vad ska ses? Alltså vad det omedvetna medvetandet väljer att tapparna i ögats näthinna ska registrera. Dziga Vertovs  idéer om kameran som ett öga var väl ok på sitt sätt, men kanske  mer som en metafor.