Politiska och opolitiska bilder

Finns sådana? Eller ska man kanske ställa frågan, när blir en bild politisk eller opolitisk? Bildens betydelse, budskapet ligger hos antingen sändaren eller mottagaren. Bilden är som det där trädet i skogen som faller. Om ingen observatör finns, ingen mening.
Ibland är sändarens avsikt tydlig. Ibland läser mottagaren in en politisk betydelse, inte sällan så att den passar mottagarens egna politiska preferenser. 
Men hur är det egentligen med den politiska bilden och resten av den fotografiska världen? Som till exempel, hur förhöll sig artonhundratalets sociologiskt orienterade fotografi till den tidens salongsfotografi?
Ungefär samtidigt som Henry Mayhew får sina sociologiskt dokumenterande bilder, "London labour and London poor" utgivna, sysslar svenskättlingen Oscar Gustav  Rejlander med negativen till hans magnum opus, "the two ways of life", ett montage av trettio olika negativ, ett montage helt och hållet i den borgerliga ateljékonstens anda. Ett antal år senare, 1877 publiceras Tomson och Smiths " Street Life of London". Ett fotografiskt arbete som fick många efterföljare, bland andra Jacob Riis och Lewis Hine. Rejlander och de andra, livligt påhejade av pictorialismens grande nom, H.P. Robinson hade alltså en motpol, i det dokumenterande socialt engagerade fotografiet. I fotoateljéerna skapade man bilder, inte sällan med skisser och sammansatta av flera negativ. Motiven var oftast bekväma för tidens publik i ett victorianskt England, högtravande, moraliska, romantiska och anar man inte ofta en fotografisk snegling till Prerafaeliterna, den konstriktning som verkade för en återgång till något slags kyskt medeltida bildideal. Fotografiet led dessutom av ett mindervärdeskomplex till stafflikonsten utom möjligen porträttbilden som blev fotots snabbast expanderande form. Så visst fanns det olika inriktningar, trots att fotomediet fortfarande är i koltåldern. 

The Crawlers ur Tomson och Smiths " Street Life of London" 1877.

Och det är också i den här tiden som fotografiet tar ytterligare en annan väg. Från ateljéfotografiet med sina anor i bildkonsten. Allt sedan medeltiden hade bildkonst varit något som sysselsatte verkstäder med mästare och gesäller till konstnären framför sitt staffli som det uppburna geniet i sin ateljé. Men så dyker det upp konstnärer som inte bara nöjer sig med att göra några pliktskyldiga skisser ute i naturen. Nu plockar man med sig hela målarlådan och staffliet ut i verkligheten. Det är i den här tiden impressionismen föds och därmed också den moderna konsten. Och vad händer inom fotografin? En liknande reaktion. Ut i verkligheten, skapa bilder så som kameran ser. Det rena fotografiet. Peter Henry Emerson borde kanske få lite mer uppmärksamhet, fotografen som förutom sina idéer och tankar runt det raka fotografiet, straight photography, debatterade och agiterade mot pictorialismen. Nog finns det en tråd mellan Emerson och dagens natur och landskapsfotografi.

Men för att återkomma till ursprungsfrågan, finns politiska eller opolitiska bilder? Om jag gör en hastig titt på FS bloggarnas och grupper så hittar jag snabbt bilder där den politiska tonen är närvarande, mer eller mindre, ibland kanske omedveten. Det mesta av politik bottnar ju dessutom i livsåskådning och andra existensiella förhållningssätt. Och en del bilder vi hittar är definitivt inte skapade för att vara politiska men kan mycket väl användas så, beroende på mottagarens preferenser. Som sagt, bildens mening skapas i betraktarens öga.

2021-02-20 16:28   morgondotter

intressant och berikande text
nog ligger det i betraktarens öga vilken mening en bild får för hen
en bild av människor under svåra levnadsförhållanden kan väcka motstånd som "politiska bilder"
på något sätt är det alltid det som räknas som politiska bilder, elände kort och gott - det stör många av oss
vackra naturmiljöer, kvinnor, barn djur - allt i ett vackert skimmer som reklam väcker positiva känslor

du tar upp livsåskådning som grund för politisk tolkning - existentiella förhållningssätt - jag tror du har helt rätt i det
och vill tillägga psykologiska skäl som många idag krigsskadade lider av
psykologiska skador som komplicerar förmågan att tolka det en ser
en paranoid person ser påhopp och illasinnade tankar i såväl bilder som texter
så om bilden kan ses som politisk eller opolitisk tror jag aldrig vi får veta
fråga en gammal Rare och Jimmy

tack för en spännande och fin text
/inger

Svar från mombasa 2021-02-20 19:20

Hej och tack för kommentar. De bilder som finns hos traumatiserade krigsskadade människor med flera ska inte förringas. Jag har själv träffat människor som blivit helt förtvivlade när de konfronterats med bilder från kriget på Balkan.. Och då vet vi samtidigt inget om de bilder de själva bär inom sig. så visst är et här med bilder komplext. Men det jag är mest orolig för är egentligen de så kallade opolitiska neutrala bilderna som inte vågar säga något. De bilder som snabbt kan kidnappas av och i en populistisk och nationalistisk miljö. ( Om vi tänker på samme Jimmy...)
Ha det gott
/Gunnar S

2021-02-20 18:09   MattiasL

En bra text på ett intressant ämne. Har själv funderat en del i de banorna, inte minst efter att en tecknare jag känner brukar läxa upp sina konstnärskollegor för att inte vara nog revolutionära, öppet politiskt ställningstagande. Men jag undrar om det är konstens roll att vara så tydlig. Det blir lätt plakatkonst och propaganda, och på längre sikt tror jag att konsten måste vara mer smygande och provocera fram eget tänkande i banor som man inte tänkt sig.
Samtidigt har allting potential att vara politiskt, och som du säger färgar ens livsåskådning av sig, hur man än gör.
Eugene Smiths Minamata-bilder fick stora konsekvenser genom sitt avslöjande. Där var det förhållandenas blottande som åstadkom förändring. Metoden hade samtidigt konsthistorisk förankring – jag tänker särskilt på pieta-kompositionen i den mest kända bilden – och antagligen är det en viktig del i att man tar den till sig så starkt.
Robert Adams bilder av det framväxande samhället och utträngandet av naturen är så subtila att de nästan avfärdas som snustorra bilder av ingenting särskilt (så var det för mig i början iallafall) men letar sig under skinnet. Henri Cartier-Bresson lär ha sagt om Ansel Adams att han snöade in på stenar när det rådde brinnande krig, medan hans bilder har haft stor betydelse för folks medvetande om vad som kan gå förlorat och därmed intresset för naturvård. (Nu blev det mycket USA-fokus här).

Svar från mombasa 2021-02-20 20:02

Tack för kommentaren! Eugene Smiths Minamatabilder är verkligen ett bra exempel på ett humanistiskt fotografi som mottagaren säkert kan använda i ett gott politiskt syfte. Men, som du skriver, bildmakaren ska nog ha en armlängd eller två till själva politiken. Plakatkonst blir aldrig riktigt bra. Samtidigt kan man bli mörkrädd för mindre när populistiska nationalistiska krafter hyllar ett ickepolitiskt fotografi.
Ha det gott
/Gunnar S

2021-02-20 19:21   Benganbus

Mycket Intressant betraktelse! Som sagt, "bildens mening skapas i betraktarens öga"!
Vad gäller Peter Henry Emerson, så skrev Kurt Bergengren en artikel om honom i Fotografisk Årsbok 1961! Det är en läsning som jag ofta återkommer till! :)
/B

Svar från mombasa 2021-02-20 19:54

Fotografisk årsbok 1961 sid.96. Jo det är en text som gärna borde få komma i nytryck. Han skrev en hel del bra och tänkvärt, den där Bergengren.
/Gunnar S

Svar från mombasa 2021-02-21 10:33

Och texten finns ju i Bergengrens Fotografera är nödvändigt, också. :-)

2021-02-20 20:00   Khalad

Inte alltid så lätt att komma med synpunkter på dina funderingar, här har jag dock flera. Så tror jag tex det är svårt att över tid definiera bildelement eller specifikt bildinnehåll som politiskt, det beror som du inledningsvis pekar på väldigt mkt på bildsändarens intentioner eller betraktarnas bakgrund. Tidpunkt och plats för bilderna har också stor betydelse. En bild på Trump idag i USA el Europa blir lätt politisk medan samma bild visad för säg människor i avlägsna byar i Indonesien el Brasilien knappast blir det. .En bild på ett storskaligt skogshygge idag i Sverige tolkas ju säkert mer politisk än hur samma bild hade tolkats här på 50-talet. Eller bilder på rykande skorstenar som också på 50-talet ofta sågs som tecken på välstånd och tekniskt framåtskridande men idag som illustration till miljöförstöring och klimatkris. Ska jag försöka summera skulle jag säga att bilder som direkt visar eller lätt kan associeras till aktuella politiska frågor naturligtvis ofta tolkas som politiska. Många hälsningar/ Björn

Svar från mombasa 2021-02-20 22:47

Hej. Javisst är det så. Alla bilder uppenbarar sig i ett kontext, som naturligtvis varierar beroende på tid, plats, kultur och så vidare. En rykande skorsten i femtiotalets framtidstro uppfattades som framtiden, så även kalhyggen, även om det redan då, åtminstone på sextiotalet, fanns ett stråk av miljökritik. Undrar om inte Pål Nils Nilsson hade ett kalhygge publicerat i nåt sammanhang. Osäker på det.
Idag finns det politiska strömningar som helst vill premiera en slags ickepolitisk bild. Den icke-ifrågasättande bilden. där bilden som har en fråga eller en obekväm avsikt helst bör förbjudas och tas bort. Det gäller inte bara fotografi, det gäller litteratur, barnböcker, konst musik och så vidare. Det ska vi, som gärna vill tro att bild och fotografi är fritt fram ha i bakhuvudet hela tiden.
Ha det gott
/Gunnar s
Ps. Säfsen var fint. Lagom kallt, lättvallat och hyfsade spår.