Och vad väljer man att stoppa in i formatet?
Ja det beror väl vad man vill berätta om kan man enkelt utrycka det som. Ett format bör inte vara för långsmalt var något jag fick lära mig en gång i tiden och det är kanske därför jag ofta håller mig till det lite feg-lagoma 3:4. Det är för övrigt praktiskt att genomgående använda ett format, vilket det sen blir må vara en smaksak.
Och nu till frågan, vad ska man stoppa in i formatet? Och nu, nu närmar vi oss känsliga saker eftersom den frågan också börjar tangera brännvidden, (ett delikat spörsmål för inte minst gatufotografer.) Alla bilder har någon form av berättelse, det finns alltid något att utläsa i en bild. En helt svart bild har det också i det att ”ingenting” är också en berättelse. Något som de ryska suprematisterna med Malevich i spetsen på 1920-talet tydliggjorde. Så frågan är hur mycket händelse vill man stoppa in i sitt format. Berätta eller skildra eller gestalta.
Den som vill gestalta en händelse på lite lagom avstånd, ungefär som när man fotograferar sina vänner eller familj i en otvungen situation ligger 35mm nära tillhands. Då får man med det mesta som kan tänkas hända innanför ögats ram*. Man skapar då en tablå (Le manier tableau, ett begrepp som lär dyka upp i 1700-talets franska grafiska konst.) Och då uppenbaras ofta viljan att åstadkomma en komposition, inte sällan utifrån enklare kompositionsprinciper som tredjedelsregeln och liknande. Den borne landskapsfotografen, eller gatufotografen är nog heller inte sen med att lägga in tankar om kontraster, linjespel med mera, det mesta mer eller mindre medvetet lånat från Eisensteins klippteknik (han med Pansarkryssaren Potemkin ni vet). Men man kan tänka på andra sätt. Och där kommer en annan bildberättande tanke in.
Avståndsbild = var. ( Landskapsmåleriet, vedutor, kanske brännvidder runt 24mm)
Helbild = vad ( här är vi på 35mms trygga mark)
Halvbild = vem ( passar kanske 50mm eller lite mer?)
Närbild = varför (underförstått den känsla som ligger bakom en handling. Blott fantasin sätter brännviddsgränser när man är inne på känslornas domäner.)
Och som sagt ovan, den entusiastiske fotografen kan snabbt översätta detta till olika brännvidder, och naturligtvis tänka tanken att man givetvis kan använda vilken brännvidd som helst till de olika utsnitten. För även om det är så att ett kort tele skulle passa bäst till en halvbild, porträttet kanske, så går det så klart att använda ett kraftigt vidvinkel men gestaltningen och berättelsen lär bli väldigt annorlunda. Prova själv, vettja. Du kanske redan gör det. Men gör det och tänk till. Jämför och värdera.
Det går ju att dra i från lite med beskärningsramen. Men kom ihåg att ”sluta bilden” för att citera Christer Strömholm.
Så det fick bli en liten repetitionsuppgift i dag.
*Vad ögat egentligen ser är också en spännande fråga. Ögat har en förmåga att millisekundsnabbt byta brännvidd men framför allt göra ett val. Vad ska ses? Alltså vad det omedvetna medvetandet väljer att tapparna i ögats näthinna ska registrera. Dziga Vertovs idéer om kameran som ett öga var väl ok på sitt sätt, men kanske mer som en metafor.
Alla sätt är ju bra utom det kriminella....
Ha det gott
/Gunnar S
Tycker mig ha lärt mig avståndet till motivet och vad jag vill ha med.. Men med koll på den viktiga bakgrunden tar jag ofta till lite så att möjligheten till en bra bakgrund finns med, eller möjligheten till att beskära finns i efterhand.
/ Bengt H.
Ha det gott!
Gunnar s