Om ett paradigmskifte och vad enkel dramaturgi kan leda till

Sommaren 2002 besöker jag San Francisco. Jag har varit handledare åt några gymnasieelever som valt att göra sitt specialarbete som deltagare i en tävling med temat vådan av rökningens inverkan på fertilitet. Tävlingen går ut på att göra en film eller något liknande om ämnet.
De tittar förbi mitt arbetsrum och undrar om jag har några tips (och om jag eventuellt kan tänka mig bli deras handledare, och jo det kan jag väl...) Så kommer frågorna om vad man ska tänka på när man gör film, och jag, som är film och media-traditionalist tipsar om de där enkla grejerna, hur man klipper, hur man lägger inställningar i rimlig följd, hur enkel dramaturgi fungerar - anslag,presentation, fördjupning och så vidare. Hur man klipper och hur man undviker jump-cut, och får jag inte in något om Eisensteins klippteknik, och lite grann om parallellmontage också. Och jag tänker att de behöver inte uppfinna hjulet, än mindre det fyrkantiga hjulet om man säger så.
 Sen jobbar de på och jag tänker inte så mycket på det, jag får se deras råklippning och senare det färdiga resultatet. Och jag nickar och hummar antagligen instämmande, och tänker att har man såna här elever är det enkelt att vara handledare. Någon månad senare stormar de in i mitt rum, ”Vi har vunnit tävlingen!”. Första pris är en resa till San Francisco och Silicon Valley. Handledare följer med.

Och paradigmskiftet då? Bortsett från att dollarn just då var svindyr, så dyr att den i US obligatoriska tippingen (det där med dricks har jag aldrig förstått, borde finnas ett rimligare sätt att avlöna sina anställda) blev en smärtsamhet varje gång man räknade upp gröna dollars. Men det var också något som hände i fotobranschen. Digitalt eller analogt? Minns ni den tiden? Den digitala verkligheten var liksom inte riktigt innanför händelsehorisonten. Analogt var, åtminstone om man ser till högsta kvalitet, fortfarande ”top of the hill”. Så vilket råd ger man en ung köpsugen? Ja, i den här butiken i San Franciscos chinatown fanns det mycket som lockade och samtidigt en inre röst som sa ”no, no”.  Häng på trenden eller avvakta. Köp åtminstone inte grejerna i en fotografisk godisbutik. Tyckte jag. Och hoppas så här långt efteråt att jag hade rätt, i alla bemärkelser.

2021-03-06 18:52   syntax

Jag kommer ihåg den tiden mycket väl. Digitalentusiastiska fotoaffärer här i Stockholm talade om för kunderna att; ”snart kan du inte köpa film mera...”
Sedan bröt den digitala fotografin igenom som en stor våg, och sopade banan – tekniskt vill säga. Det visade sig dock på lite sikt att den analoga fotografin har uttrycksmässiga fördelar som tilltalar ungt folk.
Så hur gick det då med; ”snart kan du inte köpa film mera...” Ja, efter att ha slagit i botten i förstone har filmförsäljningen stadigt klättrat uppåt. De senaste åren högst markant säger min fotohandlarvän – och det är inte de gamla stötarna som har börjat köpa mer film. I dag är det en mycket lönsam affärsidé att tillverka film.
Visst var det ett paradigmskifte, men det pekar även på svårigheterna med att förutse framtiden. Ungt folk som har växt upp med det digitala, är helt enkelt inte lika impade.

2021-03-07 12:41   mombasa

Ja visst är det så att det finns ett ganska nyvaknat intresse för filmfotografi, ungefär som med vinylskivor, ja till och med CD-skivan spås en renässans. Och framför allt bland yngre. Om det här är ett uttryck för en slags historielöshet som får sin bot på det här sättet låter jag vara osagt. En del hävdar den tanken.
Men volymerna ligger i det digitala fotografiet, både det kommersiella som i trivialfotot. Inte bara kamerabiten utan hela distributions och publiceringsdelen är numer helt digital.

2021-03-07 17:44   Johan Pihl

Fin bild! Ja, den tiden minns man.