Tankar om fotografi. Oktober 2023.

Jag är en trogen köpare av den utomordentliga norska fototidskriften Fotografi. En publikation med hög svansföring vad gäller layout såväl som tryck. Det numer moderna neutralvita pappret matt bestruket tillåter verkligen den där snygga oskärpan. På matt papper kan man inte få fram riktig svärta, inte alls som på bestruket högglanspapper. Det fungerar i stället som en slags överenskommelse mellan tryck och betraktare. Det här är inte svart men du accepterar det som om det vore. En mjukhet i bilderna uppstår. Hård kontrast blir också en överenskommelse. Bilden i sig blir till en överenskommelse, vilket den naturligtvis också är. Alltid.

Oskärpa. Ibland skrivs det om såväl pictorialism och så kallat rosenlunderi i fotosammanhang. Två sammanhang och uttryck som inte känns helt önskvärda i dagens digitala föreställningsvärld där knasterskärpan i mycket får stå för normen. Men inte alltid. Det finns faktiskt också moderna oskärpor. Något att återkomma till.
    Rosenlundare förknippas ofta med landskapsfotografi överhuvudtaget, gärna lite övervackert som det numera ibland heter. Historien om det och varför det ibland kallas rosenlunderi är nog redan utrett, men ett ålderdomshem på söder i Stockholm och Sveriges Fotografers förbund hade nån slags överenskommelse, lite åt försäkringshållet kan tänkas. Men det där har jag skrivit om tidigare.  Annars är ett övermått av björkstammar i bild en typisk rosenlundsmarkör. Eller ymnig vitsippsblom. Rosenlundare, helst mjukt kopierat, inte en tillstymmelse till korn har ofta en ton av nationalism i den konstvetenskapliga meningen. Man hittar sådana bilder i Turistföreningens årsböcker från fyrtio och femtiotal och liknande publikationer. Och det är kanske denna rätt oförargliga bildtraditionen vårt (?) blåbruna parti hämtar sin bildnäring för sitt kulturkrig?
  Men artonhundratalets pictorialism  med sina främsta uttryck i tekniker som bromoljetransfer och  gummitryck, tekniker som vars främsta syfte var att efterlikna, eller åtminstone hamna i närheten av de sköna konsterna, stafflimåleriet och sådant är något annat. Men där är vi i artonhundratalet, rätt långt tillbaks i den fotografiska historien. Det var väl också den tidens fotografis akilleshäll, att vilja vara konst men inte riktigt nå ända fram. Fotografiet saknar både pensel och palett.

Men hur står det till med nutidens Rosenlunderi? Vad har ersatt det mjuka kopierandet, det oförargliga? En motivkrets som hela tiden simmat i det nationella bakvattnet. Knasterskärpa, aningen överskruvad färgmättnad.Sol upp eller nedgångar, inte sällan med svan i motljus. Samtidigt ska man veta att en svan i motljus kan gestaltas på olika sätt. Alla svanar simmar inte i Rosenlunds böljor. Och hur står det till med det förargliga fotografiet? Korn, svärta, pressad Tri-X ( eller dess motsvarighet i den digitala världen? Något att återkomma till som det heter.)
   Tankar om detta. Och hur står det till blandfotoklubbarna ute i provinsen? Folkbildning och kursverksamhet lever farligt nu. 

Och tillvaron är nu fylld med alltför många frågor för att vara bekväm. Jag tröstar mig med tron att varje steg bakåt mot det mörka möts av två steg framåt. Människor tycks helst vilja leva i egenvald frihet.

 Svartvit konvertering av Kodachrome 64. Lite extra kontrast och korn. Och en del oskärpa som alltsomoftast faktiskt får vara en berättarkomponent. (Du är inte med oss längre. Konstigt att jag överlevde dig. Med råge. Så borde det inte rent logiskt vara.)

Lite granna onödigt vackert

brukar ungdomarna säga, och jag med ibland. Men tanken slår mig när jag bläddrar i senaste numret av den norska tidskriften Fotografi och läser artikeln om fotografen Lynsey Addario med rubriken Å dokumentere urett. Den som vill veta mer om Addario kan nog googla sig fram till det mesta, Ouppmärksammad är hon inte. Oavsett hur det är med det, och hennes syfte och mål slås jag över hur hennes bilder, åtminstone det här återgivna, är så fotografiskt vackra. Det är den digitala kamerateknikens möjlighet, och ljuset, som förvisso är hennes egen förtjänst. Men det blir som för snyggt. Och tanken som slår mig då, hur fast och påverkad fotografiet är i den digitala möjligheten; knasterskärpa, dynamiskt omfång, efterbearbetningens möjligheter. Som bilden på afrikanska flyktingar i en överdimensionerad gummibåt. Färgen, klarheten och en aning högt skruvad i det gula och röda segmentet.  Eller bilden på mamman med sina barn nånstans på gränsen mellan Turkiet och Syrien, De skulle kunna varit en målning av Rembrandt eller någon annan barockmålare. Det är väldigt vackert. Som även bilden på en ukrainsk mamma med sitt skadade barn. Gripande men med ett anslag på den sentimentala strängen. Men det är kanske så bildretoriken fungerar idag?
   Och jag som tror, eller trott att en tidigare tids faiblesse för korn, råhet och ett slags fotografiskt tillkortakommande kunde skildra dramatiken bättre. Och detta att Addarios bilder i mina ögon har en biton av iscensättning snarare än att skildra ögonblicket eller ”nuheten” som nån uttryckt.
   Eller är det jag som är för gammal, som inte förstår ett nytt bildspråk?

Quiberon +32°

Det drog iväg fram på eftermiddagen. Mot trettioåtta. Ok eller uthärdligt tyckte parisaren på semester. Men jobba hemma i Paris, njäe...
Ja det är det där med klimat, man ska leva i det också.

(Tour de France 2023)

Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Tour de France VI. Åter till Paris

Dags att lämna Normandie och Jeanettes gästfrihet. Det gör vi i regn. Och genom Paris mer eller mindre igenkorkade in och utfartsleder. Tillbaka till det lite småsömniga Saint Maur. Och huset som aldrig blir riktigt färdigt. Där just nu en farfar är på väg ut och en barnfamilj är på väg in, samtidigt. Ett litet svenskt sällskap ovanpå det. Då får man ta det där med flyttkartonger på det mest oväntade ställen. Vi trivs i Saint Maur.

   En ledig dag skulle man kunna tänka sig att åka in till Paris centrum, gatufota så där lite grann. Men jag hamnar i köket istället.

Finhackar grönsaker inköpta på marknaden, får ansvaret över ratatouillen. Det finns lika många recept på ratatouille som det finns franska kök. Lök, tomater, paprika, aubergine, zucchini kan det vara enklare? Man får laborera med proportioner, hur fint eller grovt hackat, koktider, ordningen som ingredienserna hamnar i grytan. Man landar sällan under tre timmar.

Vi har haft ett par trevliga veckor, inte minst tack vare den ”franska familjen” som hela tiden växer. Till sommaren är det kanske vår tur. Då ska Brigittte få se mjukslipade granithällar och segla bland kobbar och  skär (och en eller annan grynna). Det blev nu  inte en dedikerad fotoresa. Fotografi på den nivån fordrar en annan disciplin. Men det  går väl fler tåg.

Om att åka tåg. SJ till Köpenhamn fungerade bra. DB Köpenhamn till Hamburg. Försening mellan Hamburg och Frankfurt löstes enkelt och smidigt av tågvärden. Franska TGV, snabbt, smidigt och bekvämt. Och det är lite speciellt att åka på marken i 320 km/t. Samma erfarenhet på tillbakavägen. SJ-vagnar från Hamburg som skulle gå tio på kvällen men blev framflyttat till klockan nio istället varefter det blev försenad avgång till klockan tio. SJ-sovvagnar är helt ok fast det där hur man härbärgerar två personer med två normalstora resväskor i en sovkupé tål att fundera runt. I Eslöv blev vi stående. Stort signalfel. Fem timmars försening. Och vad gör man? Man börjar snacka med grannarna i kupén intill. Och fann efter ett tag att segling var en gemensam nämnare. En man från Finland på väg hem efter en resa som mest gått ut på att äta fisk. En canadensisk pensionerad arkitekt, som ritat sina egna båtar,  på väg till Kirkenes för att åka Hurtigrutten.  Möten som  inte sällan sker just på tåg. På fem timmar hinner man prata om väldigt mycket.
SJ:s sovvagnar har inte WiFi. Deutsche Bahn har men ofta mycket svajigt. Franska tåg, exemplariskt.
  Åka tåg är att resa. Gör det.