Tour de France V. Mot Normandie.

Villequier vid Seines strand strax nedströms om Caudebec En Caux. Här bor Jeanette i en imposant tegelbyggnad, tre våningar hög med en en lindrigt sagt brant trappa som binder samman våningsplanen. Och hur Jeanette via den trappan lyckats möblera huset är lite av en gåta, för välmöblerat är det. Och ytterligt trivsamt.

    Vi är i Normandie och gör så klart utflykter till kusten. Honfleur, Deauville, Fécamp, Yport, parisarnas weekendstränder, men landstigningsstränderna och dårskapens kyrkogårdar får anstå den här gången. 

På Seine kommer fraktfartyg och pråmar med regelbundenhet. På väg upp mot Rouen utnyttjar man det ingående tidvattnet och får några knop gratis. Ut ur Seine åker  man på det utgående tidvattnet. Den här är på väg upp. Lotsen, den lilla båten möter upp.

 
   Biblioteket i Honfleur (med särskild adress till Måns Hagberg) får mig att fundera. Är det lättare att acceptera en hypermodern arkitektur om den inrymmer en folkbildande verksamhet än om den vore rent kommersiell? Hur som helst, Honfleurs stadsbiblioteks glasbubbla gifter sig utomordentligt väl med den omgivande korsvirkesarkitekturen, åtminstone så som jag tycker.
   I Honfleur finns för övrigt ett sånt där litet museum, den här gången om Eric Satie. Interaktivt, ljudeffekter, hörlurar i öronen. Snyggt men kanske lite soppa på en spik. Men gillar man Satie och passerar Honfleur är ett besök väl värt.( Det finns en liten film gjord med Saties musik som nån slags inspiration. Gjord i en rätt snitsig animationsteknik.Se den här.)

   Den här bloggen är en bilddagbok, ett resereportage, ett litet jag-var-där. Så som fotografi ibland, eller snarare ofta gestaltar sig som. Det personliga med nya och gamla vänner. Tillvaron när den är, om inte bäst så åtminstone på den ljusa sidan.

Och bilddokumentationen, med eller utan bokeh, oskärpa, svartvitt och andra berättarkomponenter i den fotografiska bilden.  Med den dedikerade kameran eller den på fickan. Fotografi handlar det i alla fall om.

Tour de France 2023 IV

Lite grann av omgivningens stränder. Jo vi tar en och annan simtur i Atlanten. Biscaya, det stora havet, nog går en tanke till morfarn vars atomer är rejält utspädda i världshaven (Morfar gick överbord i Stilla havet i början av 1930-talet). Och så är det det här med tidvatten. Väldigt påtagligt. Det är ett par meter. Havets andetag. Och en faktor att ta med i beräkningen när man resonerar om havsytehöjning. Och några grejer till.
Alldeles oavsett, Bretagnes granitklippor är lång ifrån "våra" av inlandsisar mjukrundade klippor. Hårt, skrovligt, brant.

La Maison Musée du Pouldu är ett litet trevligt museum i den lilla staden Pouldu. Ett rätt lyckat exempel på hur man med rätt enkla medel kan skapa stämning med ljud, ljus, föremål och associationer. Här i huset höll Paul Gaugain och andra konstnärssjälar till när det begav sig. Ett stativ och några reflexskärmar hade naturligtvis varit bra att ha med i ryggsäcken. Ett ställe som inbjuder till miljö och objektfotografi.

Önskas kanske en absinth? Lite avlägset kökslammer, en sång, lite stim och avmätt stoj bidrar till miljön.
(Fuji Xpro2, en kamera som med  rätt objektiv utan större krångel kan utnyttjas för beräknat skärpedjup och dess placering.)

Tour de France III Bretagne

Av olika skäl blir det bil till Bretagne. Gasdriven. Billigare, aningen bättre ur klimatsynpunkt. Men att ta sig till en liten by vid atlantkusten låter sig inte göras med vare sig tåg eller andra kollektiva färdmedel. Och vi är på väg till Saint Tharmec, en pytteliten by med Atlanten i fonden. Där träffar vi Brigitte, husägare, atlantseglare och ytterligare ett tillskott till den stora franska familjen.

Vi bor i ett stenhus byggt nån gång i början av 1800-talet. Massivt. Det har det goda med sig att om man bara stänger fönsterluckorna på morgonen hålls inomhustemperaturen hyfsat anständigt. Bretagne som haft snart två månader av regn, blåst och allmänt väderelände fick precis dagen innan vi anlände 33 grader varmt, sol och allmänt turistväder.
   Huset blir vår bas för olika utfärder längs kusten. Inte minst för att handla ostron. Ostron gillar man eller inte. Jag gillar ostron.

Vi besöker Pont Aven och går på museum som jag skrivit om tidigare (när uppkoppling och andra teknikaliteter fungerade som de skulle) och avslutar kvällen med en sjuttiofemårsmiddag på krogen. Ja, vi lever ett gott liv.

Som sagt, en skaldjursplatå innehåller både det ena och det andra. Och, såna här excesser är i Frankrike helt enkelt ett sätt att servera på. Ett fat med de skaldjur man hittat under dagen. Gissningsvis en krabba, langustin, ostron, små snäckor som man pillar ut med en liten nål. Räkor och lite annat. Väldigt långt från en Stureplans-ängslig hurra vad jag är rik-manifestation.

Brigitte till vänster. Gill till höger. En liten rolig detalj är att Brigitte som är geolog har jobbat med oljeindustrin i sitt hela yrkesliv. Vi undviker närmare diskussion om detta, men vad vi kan förstå har hon rätt många synpunkter om fossilindustrins bekymmer och nackdelar. (Flaskan i bild är från Sverige. Nån slags bubbel gjort på björksav. En liten ton av björkfanér skämmer det hela.)

Tour de France 2023 mellanlandning i Paris

Att sakta rulla in  på Paris Est och efter en stund möta vår franske vän och sen ut till Saint Maur i ett tretttiotvågradigt Paris. Och träffa den här nya lilla medlemmen. Född fem veckor för tidigt, nu fyra veckor kvar till estimated birth. Betyder det att hon, Mae, liksom lever i nån slags minusålder som minskar fram till planerad födelse och därefter börjar uppsamlingen av dagar,veckor år, det som ska bli ett liv. Nå, söt är hon och mamman mår bra, så även pappan och storebror också. I huset som aldrig tycks bli riktigt färdigt.
   En sväng till marknaden några kvarter bort blir det så klart så lördag  det är. Lördagsmarknaden är en studie i det goda livet. Gommens förväntningar som ska uppfyllas. Och det kan inte nog poängteras. Det franska köket är inte komplicerat, men bygger på en känsla inför råvarorna. Det franska köket tar tid, det är en process, från inhandlandet till det slutgiltiga ätandet.

   Om man nu vill inhandla en chèvre, som finns i minst tio olika skick och fasoner, eller en camembert i lika många skick, så nog är den där tummen framme, den som med erfarenhet sekundsnabbt kan avgöra vilken ost som har den rätta spänsten.

Vi handlar broccoli till kvällens broccolipuré. Det vegetariska inslaget i franskt kök kan inte överskattas.

Kvaliteterna hos lufttorkade korvar från Dordogne ska så klart resoneras lite grann om.

Det är nåt glädjerikt i det franska kökets alla dimensioner.

I morgon styr vi kosan mot Bretagne.

(Något om resans fotografiska utrustning. Fuji Xpro2 med ”kitzoomen” 18-55 2.8-4 och ett 23mm 2.0 dedikerat för eventuellt gatufotografi. Fuji X10 får hänga med som back-up. Samt kameran på fickan. Huvudsakligen fotograferat i raw, vilket kanske inte var det bästa beslutet om man bara har en Ipad som lagring och bildredigering. Snapseed gillar inte RAF-filer. Och en rawkonverterare är inte alldeles enkel att komma åt via knastriga internetuppkopplingar på den franska landsbygden.)

Tour de France 2023

Att kliva på lokaltåget till Stockholm för vidare befordran Paris Est är förknippat med en alldeles särskild känsla. Att resa med tåg är så nära resandets essens som man kan komma (hästanspänd diligens möjligen ett strå vassare, eller så klart fotvandring). Att resa med tåg är att träffa människor, att slumra, läsa en bok eller bara låta blicken fyllas av ett förbiilande landskap. Och även om tågen går fortare och fortare är man ändå i kontakt med jordytan.
   Vi är på väg till Paris, till Frankrike och vår stora franska ”familj” som den här gången utökas med ytterligare några stycken, mer om det senare. Vi gör ett stopp i Hamburg. Äter tysk mat (Har ni vägarna förbi är restaurang Nagel alldeles intill Hamburg Hauptbahnhof något man inte bör missa. Lokal kundkrets trots läget, mycket humana priser, bra ölsortiment, trivsamt. En Bierstube värd namnet.) 

   I Hamburg ska så klart det nya konserthuset besökas och utsikten från en balkong som går runt hela byggnaden beses. Inget för mig som sedan trettio år lider av yrsel vid höga höjder. Hamburg är inte min favoritstad oklart varför men det kan ha att göra med spänningen mellan det Hamburg som Anders Petersen skildrade i Café Lemitz och den oförblommerade Mercedesrika handelstadens rikedomar. Och som alla större städer gentrifierad. Kan vara så. Något att möjligen fördjupa sig i. Och det är kanske de utslagna som flockas i morgonen på Steintorplatz och kvarteren runt omkring. De där hypernervösa, kliandet innan den morgonens första fix.

Vi rullar vidare mot Paris. Få se om det blir mer fotograferande där.