Snabba kast i bildverkstan

Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att  slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för  att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.

Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020

Som  att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök  plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera. 
   Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.) 
   Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också  diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
  I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
    Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.

Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?

Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)

Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Två utställningar. Två konstnärer. Nåt gemensamt.

Katrina Loelv är en konstnär jag känt länge. En konstnär med en konstnärlig integritet. Som gör väldigt fina bilder. Då och då tecknar och målar hon på ritfilm, nåt vi är överens om att det är ett utomordentligt material. Katrinas bilder är subtila men samtidigt väldigt påtagliga.De är det dom är, men samtidigt  mycket poetiska. 

Anders Rönnlund ställer ut i den andra lokalen. I rätt skarp kontrast till Katrinas, men helt uppenbart lirar hans skulptur, en avancerat uttänkt rörlig skulptur, datorstyrd som med droppar ritar beställda bilder med vattendroppar i en stor bassäng. Det här är ett maskineri som i sin framtoning av rostfritt, vatten och programmering uttrycker något synnerigen subtilt.

   Det här är nog konst som ligger en bit från mittfåran, både Katrinas och Andreas. Och det krävs nog lite, lite grann av betraktaren. ( Läs gärna lite mer om dem i länkarna.)

(Idag, en regntung plus tiogradig dag i mitten av november inbjuder till lite redigering i Tri-X anda.)

Roine Jansson, arbetarkonstnär

Roine Jansson är målare, med en fot i gruvan och arbetslivet däromkring. En konstnär som verkar i konstnärer som Albin Amelins efterföljd. Vi pratar om konst, om Jean Hermansson, om arbetarbilder som verkar vara en bristvara och en massa andra grejer. Roine målar stora saker. Han har djupdykt i Nordfrankrikes arbetarkvarter såväl som i Gruvan i Dannemora. Se gärna hans bilder på Galleri Ett i Uppsala. Och Eva Hesslows fina tuschbilder på Galleri Två. Bättre blir det inte.

(Det blev digitalt den här gången, men Nikon F fick jobba den också. Får se vad det blir av det.)