Visuell tradering

Ett ganska oförargligt ämne men hur kommer det sig att så många fotografier är så lika? Eller kanske mer av hur bilder och uttryck låter sig sorteras, i genrer och undergenrer och hur ofta man kan se att någon av ens egna geniala idéer redan är realiserade fler gånger än man kan ana.
   Att vi blir inspirerade av bilder vi ser och har sett är väl inget konstigt i sig, men hur går det till? I folkmusik talar man ofta om muntlig tradering, man härmar och försöker göra likadant men i processen tillför den begåvade uttrycket något mer. Och ett varningens finger, vi är ofta snabba med att värdera på en skala från bra till dåligt men ofta med rätt diffusa parametrar. Man kanske i stället ska tala om mer eller mindre annorlunda.

Dagens tanke som dök upp efter att jag lyssnat på "Kulturlivet med Gunnar Bolin – SRplay", den här gången med folkmusikern Sara Parkman. ( Det finns en jättelång lista med halvtimmeslånga inslag att välja och vraka i. Några nya avsnitt lär det dock inte bli, podden hamnade i SR:s sparpaket.) Men i det här avsnittet handlade det om bland annat om tradering, och som sagt, finns det en liknande mekanism när det gäller bildkonst och fotografi i synnerhet? Det är ju inte som i medeltidens och renässansens målarverkstäder där konstnärerna sakta men säkert lärde sig bildtillblivandets alla steg, från hur man tecknar och förbereder materialet för teckning till att slutligen landa i hur man målar jungru Marias blå klädnad samt avsluter med en liten förgyllning av det hela. Den som blir nyfiken på sånt kan läsa en liten bok av Cennino Cennini; boken om målarkonsten. Den kan man då och då hitta på Bokbörsen, eller på biblioteket (om det nu finns kvar).
   Om man bläddrar runt i Fotografisk årsbok, som ett exempel, eller STF:s  Årets bilder och liknande är det ändå lite överraskande att vissa motiv hänger med år från år. Inte bara fågelfoto (där det har hänt något stort och revolutionerande, men det tar vi en annan gång) utan även sånt som porträtt i vardagen, gamla människor, öde torp, unga människor i urban nattmiljö, oskarpa bilder, skarpa bilder, barn som leker, barn som ser underfundiga, djupsinniga, överrumplade ut. Hundar, katter, skånelängor, high key, low key, och så vidare, och så vidare.
   Är det då något problem? Det tycker inte jag. Men det som är intressant är hur bildsynen, bilduttrycken  traderas, inte muntligt men på något sätt visuellt. Man ser och tar efter. Mer eller mindre medvetet. Eller är det så att människan har ett antal gemensamma referenser, bilder, arketyper, för att slira in på C.G. Jungs domäner. Kan så vara, men är det inte snarare att fotografen känner en samhörighet med en miljö, uttryck  och traderar liknande bilder. För bildtraditionen vidare. Och visst är det lite märkligt att även i genrer som gatufoto är det lätt att urskilja en mängd olika spår. Fortsättning följer, typ.

2024-02-16 21:37   Benganbus

Tack för tankeväckande och intressant läsning!
/B

2024-02-16 22:20   syntax

Jag tror att du har helt rätt i den analysen. jag har inga svårigheter att passa in mig själv i ett sådant schema...

2024-02-17 09:41   Benganbus

Läser igenom din blogg igen, intressant som sagt! Ger funderingar och tankar om en egen liten fundering i ämnet, man kanske kan kalla det för fotografisk tradering! ;)
Vi får se!
/B

2024-02-17 13:13   Wolfgang

I dagens läge, så har ju alla motiv fotograferats. Inte så konstigt att motiven kommer igen år efter år. Det viktigaste är ju att man fotograferar det man själv gillar. Som hobbyfotograf har man ju inte någon press på sig att skapa något som ger rubriker eller pengar! Mvh Wolfgang

2024-02-18 11:19   mombasa

Hej och tack för kommentarer. Det finns nog anledning att grunna lite mer på det här. Visserligen är väl allt redan fotograferat, inräknat de flesta variationerna. Och att passa in i ett sånt här schema av tradering låter sig göras. Man väljer ju uttryck själv så att säga, intressant är kanske varför.
Vi väntar på en utredning avbegreppet ”fotografisk tradering”.
:-)
trevlig söndag
/Gunnar S