Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )

Om nutidens pictorialism. Reflektion.

Tänker man på pictorialism är det väl 1800-talets fotografiska  försök att ernå samma betydelse och status som stafflimåleriet.

Finns det pictorialistiska synsättet på fotografi än idag. Ja, sannolikt även om dagens fotobilder jämförs  på ett annat sätt. Inte med konstmåleriets form och utförande, utan mer som i konstmåleriets förväntade innehåll och berättelse. Eller egentligen i sin egen form– den högupplösta knasterskarpa bilden som bara tillåter en läsning. Och då är det alltså inte avantgardets uttryck utan mer, det lite oförargliga berättandet som finner sin form. (Det här inlägget har stått i skafferiet ett tag om uttrycket tillåts.)
  Så tänkte  jag alltså när jag tittade på SM i fotografis resultatbilder. (se länk på FS huvudsida.) Normen tycks vara det vackra, det högupplösta knasterskarpa. Det sentimentala eller det allmänt sett väldigt emotionella.  Så ser dagens bildberättelse ut i den mån bilderna inte är rent sakligt redovisande. Ganska nära den verklighet vi lever i och läser om men som vore de i ett helt annan berättelse. Det finns som sagt en hel del undantag, men mainstream är kanske ett uttryck för den ibland, i vissa kretsar omhuldade tanken om någon specifik svensk melankoli som genomsyrar bildkonst i synnerhet och kultur i allmänhet. Då är det dags att lite smått frondera. I de här frågorna är vi farligt nära den punkt där en oförarglig nationalromantik övergår i en nationalromantik med bestämda mål och syften, inte sällan av mörkbrun karaktär.
   Bortsett från en sådan irriterande politisk synpunkt, finns kanske en annan bäring här. Den digitala pictorialismen som den uttrycker sig idag, och lite avlägset, också i samklang med de  ofta lite krystade diskussionerna om hur man bäst kalibrerar, profilerar, etc, etc kameror, skrivare, skärmar, ja bara fantasin kan sätta hinder för vad som behövs skruvas på för att få ett resultat bättre än någon annat. Teknikaliteter krokar arm med berättelsen skulle man också kunna säga.  Så kan man tolka dagens superexakta exponeringar.

Nu kan det här så klart låta lite gnälligt. Man gör väl de bilder man vill. Skapar det man skapar. Men så kommer den där lilla jävulen in, publiceringen. Och det är då den privata bilden med sina tankar görs till någon annans. Och vi vet inte alltid vilka mekanismer och syften som ligger bakom en publicering. Är det möjligen det basala; att bli sedd. Eller är det att bli uppskattad lite mera, på en kommersiell arena där att bli sedd är lika med en inbetalning på bankkontot. Inget fel i det, inte på något sätt. Men visst är det bra om vi är öppna med vad som sker. Och vilka syften vi har och vad som kan rymmas  inne i den lilla ruta som kallas bildutsnitt.

(Bild. Inte dagens mainstreamskärpa. Nikon F Photomic  24/2.8. Fomapan 200 i D76. Inläst som rawfil. Därefter omsorgsfullt rådbråkad och plågad i Photoshop.)