Betydligt senare. Granada.

 November. Det har kommit snö. Den kommer att smälta bort. Jag har börjat teckna. La Geographie. Det känns bra, men trevande. Jag tittar på bilder. Jag försöker förstå. Tecknat, fotograferat...

Jag trålar runt på sociala medier. Vi hittar varann. Långt senare.
Jag går. Försöker fylla min dag. Knäna är inte på topp. Morgonyoga. Livet.
Ser ett program på TV, med Horace och Liv. De är i Granada. Nu. Jag, vi var där för tjugofem, trettio år sedan. Minst. Vi förlovade oss vid Lejonbrunnen i Alhambra. Vi drack myntate i Albacain. Vi bodde i lägenheten vid Plaza del Carmen. Dammet, de döda, stendöda krukväxterna. Någons värld. En värld som byggdes kring någon som de facto var kanoniserad, på väg att bli helgon, eller åtminstone var Servus Dei. Och den världen, som var i ett sönderfall. Och hade det varit i en annan tid hade jag fotograferat. En miljö värdig en Ingmar Bergman, eller kanske snarare Almodovar. Men då var ögat och linsen alldeles, alldeles för nära den tid och den miljö som var. Integriteten ropar ”No,no!”. Men vi sögs in atmosfären av Granada, flamencon, det arabiska arvet. De vita husen i Albaicin. Och bergen ovanför. Alpujarras. Sånt som man gör när man inte är turist, utan ett par snäpp djupare in.