November ostlig kuling

(vill man sticka näsan utanför dörrn? Det blir en pinne till på brasan.)

med andra ord, perfekt fotoväder för de som gillar det riviga, korn och oskärpa. Och lite annat som inte ingår i dagens naturfotokontext. Idag får Rolleiflexen jobba. Hittade ett par rullar Tri-X i kylen. En får se vad det blir av det. I övrigt kameran på fickan.
Annars då. Förutom det obligatoriska rafsandet efter trattkantareller i skogen(2,8 kg rensad). I soffan framför brasan, Moderna museets katalog Tusen och en bild, den från 1978 när det fortfarande fanns ett fotografiskt museum på Skeppsholmen. Och en liten trevlig bok med bilder av John. Eklöf, Stockholmsfotograf. (Bevakade ögonblick, Exempla förlag) Ett par essayer av Marie Lundqvist: Drömmen om verkligheten. Allt medans det långbakade lammet står på spisen och tar sin tid. Tillvaron den 3:e november.
     Och det där med dagens fotografiska vurm för natur och djur. Enligt normen för bra naturfoto är det digitala fotografiet en välsignelse. Stort dynamiskt omfång, knasterskärpa vad mer kan man begära. Och när kameran på fickan tack vare en hel del sån som man misstänksamt skullle kalla AI så är ju lyckan fullständig. Vad gäller djurfotografi tillkommer dessutom en ytterligare faktor, Djur och fågelfoto är i mycket en materialsport. Nu kunde man visserligen fotografera djur i den analoga eran också, men det var lite knepigare.
  Här skulle en elak betraktelse kunna fortsätta men verkligheten, den fotografiska verkligheten är nog mer sammansatt än så.
Även om fågelfoto har en inte negligerbar dimension av krysssamlande finns det en hel fotografer som tycks drivas av ett mer linneanskt förhållande till naturen, sånt som stavas vetgirighet, nyfikenhet, vilja att förmedla kunskap. Och naturfotograferna, landskapen, de som har en rejäl portion topografiskt intresse i sökaren. Som de vill förmedla.
   Men det tycks också finnas ett spår som går en helt annan väg. Där det estetiska tar överhanden. Där naturen och skildringen av densamma verkar ha rent esoteriska dimensioner. Eller där bilden av det vackra landskapet blir en trygghet i en orolig tid. Eller ett uttryck för en något grumligare syn på det där med det nationella.
   Nu känner jag ett par fotografer som arbetar med naturen och landskapet som metafor, och gör det med framgång. Där idén och berättelsen tydligt framgår i bild och därigenom i kommunikationen. Men jag har också träffat fotografer som väljer ett slags, om man får kalla det så, mainstream-perspektiv. Där den förmedlade skönheten tycks sakna just det där personliga, det ögat såg, den berättelsen som är lite mer än ”å gu va vackert det är”. 

Intressant fråga, värd att återkomma till.

Inlagt 2023-11-03 19:54 | Läst 673 ggr. | Permalink
Intressant, ovanlig men kanske känslig tidsbetraktelse! Tack för den!
/B
Svar från mombasa 2023-11-04 21:38
Jag förstår att det här kan vara så nära tåtramp man kan komma. Jag lägger egentligen ingen värdering i detta, men konstaterar att det fotografiska uppsåtet, och berättelsen kan skifta väldigt mycket.
/Gunnar S