Om fotografi som kommer till vägs ände. Och dagligt bröd.

Härom veckan träffade jag en av svärsönerna. Han hade en mobiltelefon och visade glatt att nu fixar den kort skärpedjup och med den tillhörande oskärpa också. Det mesta går att simulera. Och frågan är varför man ska simulera kort skärpedjup? Jo, därför att vi, både fotografen och betraktaren finner det vackert och nöjsamt för ögat. Att det finns en skillnad mellan fotografen som skruvar på sitt objektiv för att erhålla effekten, och min svärson är dock uppenbar. (Nu ska sägas att svärsonen i fråga äger de nödvändiga kunskaperna om skärpedjup, såväl långt som kort. Men om han inte gjort det?)
Nu fixar hans mobilkamera inte de där sköna reflexerna i bländarlamellerna, de där som är så hett eftersträvansvärda när man gör film. Regniga gator, a la Taxidriver, typ.
  Då kommer frågan. Nu, eller den dagen mobilkameran kan göra allt det där du med fotografisk kunnighet kan åstadkomma, i stället görs per automatik. Vad kommer då att krävas av fotografen? Vi skruvar oss allt närmare bildens och fotografiets kärna. Berättelsen, och allt vad den innebär. Den berättelsen kommer mobilen inte ha så mycket att komma med. För en algoritm med bildsyn, med humanistiskt bildtänk och därmed medföljande bildkomposition? Svårt att tänka sig det. Så ju närmre du kommer den perfekt tekniska kameran närmar du dig också den vägs ände som kräver att du förstår bildens språk och bildens berättelse. Där hjälper inga algoritmer.

Grönsaksstånd  Chinatown. NY. Det var och är något sublimt med ljuset i den här bilden som jag inte riktigt kan komma åt. Finns det algoritmer som kirrar sånt? Nu är det här inget exempel på ett humanistiskt bildtänk, kanske inte ens komposition att jubla över. Men vad jag vill komma åt är att fotografiska bilder har, eller kan ha dimensioner som inte låter sig förklaras. Det kan som i det här fallet handla om ett privat kontext. Men som kanske, kanske nån gång smittar över till en lyssnare nånstans. Nånstans finns någon som hör tonen, dissonansen kanske. Bildkommunikation är inte enkelt. Men något vi lär behöva syssla mer med när kameran fixar resten.

Med anledning av Kerstin Bernhards bok Brödminnen får den här bilden hänga med. Bröd är viktigt. Undrar om det finns en brödalgoritm?

Politiska och opolitiska bilder

Finns sådana? Eller ska man kanske ställa frågan, när blir en bild politisk eller opolitisk? Bildens betydelse, budskapet ligger hos antingen sändaren eller mottagaren. Bilden är som det där trädet i skogen som faller. Om ingen observatör finns, ingen mening.
Ibland är sändarens avsikt tydlig. Ibland läser mottagaren in en politisk betydelse, inte sällan så att den passar mottagarens egna politiska preferenser. 
Men hur är det egentligen med den politiska bilden och resten av den fotografiska världen? Som till exempel, hur förhöll sig artonhundratalets sociologiskt orienterade fotografi till den tidens salongsfotografi?
Ungefär samtidigt som Henry Mayhew får sina sociologiskt dokumenterande bilder, "London labour and London poor" utgivna, sysslar svenskättlingen Oscar Gustav  Rejlander med negativen till hans magnum opus, "the two ways of life", ett montage av trettio olika negativ, ett montage helt och hållet i den borgerliga ateljékonstens anda. Ett antal år senare, 1877 publiceras Tomson och Smiths " Street Life of London". Ett fotografiskt arbete som fick många efterföljare, bland andra Jacob Riis och Lewis Hine. Rejlander och de andra, livligt påhejade av pictorialismens grande nom, H.P. Robinson hade alltså en motpol, i det dokumenterande socialt engagerade fotografiet. I fotoateljéerna skapade man bilder, inte sällan med skisser och sammansatta av flera negativ. Motiven var oftast bekväma för tidens publik i ett victorianskt England, högtravande, moraliska, romantiska och anar man inte ofta en fotografisk snegling till Prerafaeliterna, den konstriktning som verkade för en återgång till något slags kyskt medeltida bildideal. Fotografiet led dessutom av ett mindervärdeskomplex till stafflikonsten utom möjligen porträttbilden som blev fotots snabbast expanderande form. Så visst fanns det olika inriktningar, trots att fotomediet fortfarande är i koltåldern. 

The Crawlers ur Tomson och Smiths " Street Life of London" 1877.

Och det är också i den här tiden som fotografiet tar ytterligare en annan väg. Från ateljéfotografiet med sina anor i bildkonsten. Allt sedan medeltiden hade bildkonst varit något som sysselsatte verkstäder med mästare och gesäller till konstnären framför sitt staffli som det uppburna geniet i sin ateljé. Men så dyker det upp konstnärer som inte bara nöjer sig med att göra några pliktskyldiga skisser ute i naturen. Nu plockar man med sig hela målarlådan och staffliet ut i verkligheten. Det är i den här tiden impressionismen föds och därmed också den moderna konsten. Och vad händer inom fotografin? En liknande reaktion. Ut i verkligheten, skapa bilder så som kameran ser. Det rena fotografiet. Peter Henry Emerson borde kanske få lite mer uppmärksamhet, fotografen som förutom sina idéer och tankar runt det raka fotografiet, straight photography, debatterade och agiterade mot pictorialismen. Nog finns det en tråd mellan Emerson och dagens natur och landskapsfotografi.

Men för att återkomma till ursprungsfrågan, finns politiska eller opolitiska bilder? Om jag gör en hastig titt på FS bloggarnas och grupper så hittar jag snabbt bilder där den politiska tonen är närvarande, mer eller mindre, ibland kanske omedveten. Det mesta av politik bottnar ju dessutom i livsåskådning och andra existensiella förhållningssätt. Och en del bilder vi hittar är definitivt inte skapade för att vara politiska men kan mycket väl användas så, beroende på mottagarens preferenser. Som sagt, bildens mening skapas i betraktarens öga.

Om stilleben och lite annat.

Ibland återkommer jag till det här med stilleben, lite uppställningar med grejer. Och det blir nästan alltid med enklast tänkbara ljussättning. Det kan tyckas vara en verksamhet som är rätt världsfrånvänd, och ja, jo det är det så klart. Men för mig skärper det antagligen mitt bildtänkande. För jag tror att såna här övningar faktiskt kan hjälpa mig i annat foto, sånt som jag hellre skulle vilja pyssla med, dokumentärt, och mer människor. Och kanske få användning för bilder i viktigare sammanhang. För till skillnad från bildkonsten, som helst ska hålla sig på en eller ett par armlängder från politik, likväl som att det omvända förhållandet ska råda, så smiter fotografiet in under den konstnärliga radarn, så kameleontisk den är. Ett foto kan vara politiskt eller opolitiskt beroende på observatören. (Inte utan att Schrödingers katt nära nog jamar bland associationerna, om man får vara långsökt.)
Fotografi kan vara politiskt utan att skämmas. Fotografi kan berätta, rapportera, dokumentera, agitera. Det är nästan till och med så att om den konstnärliga tekniken som används är foto, då fungerar också den politiska konsten. 
Men den traditionella bildkonsten har svårare med det. Fungerade John Heartfields antinazistiska bildmontage? Ja. Men fungerar hans  bilder idag? Jag vill svara nej. Med fotografiskt grundmaterial blir bilderna med nödvändighet daterade. Bildernas rekvisita skapar dateringen. De blir historiska dokument. Så det är kanske så att den traditionella bildkonsten ofta strävar mot allmängiltighet och tidlöshet. Fotografiets grundtema är motsatsen. Fotografiet är alltid ögonblicket. Även i en tidlös solnedgång eller i ett landskap. Fotografiets tidlöshet ligger i så fall hos  betraktarens hand och öga. Så hur förhåller sig det till ett stilleben? En uppställning? Ett stilleben är inte ett landskap. Ett stilleben uppstår inte av sig själv. Ett stilleben är alltid en produkt av en hand. Den skapande, avbildande handen. 

(Bilderna tagna i augusti på sommarverandan. Vitmålat, många fönster och en reflexskärm. Nikon D800 Nikkor 24-75/2.8)

Ordning i bokhyllan och lite mer om korn

Ett par böcker har en längre tid saknats i min fotobokhylla. De har så att säga  fått fötter, kommit på avvägar. I någon flytt eller annat uppbrott i livet. Jean Hermansson och Folke Isakssons  "Nere på verkstadsgolvet" och "De svarta". De bilderna finns visserligen i Den utmärkta utgåvan från Malmö muséer. Men ändå. Det var första upplagor. Även Manne Linds Norra Smedjegatan fick fötter. Den skadan är nu äntligen reparerad. (Bokbörsen är inte dum.) Det är en bok som gärna får stå i varje fotografs hylla. Eller på ett närliggande bibliotek.
Det har också blivit en del återbläddrande och läsande i gamla sextiotalsutgåvor av Fotografisk årsbok. Vintersysselsättning i denna coronatid.
En spontan om än något grumlig iakttagelse är, åtminstone för mig, att sextiotalets bilder, innehåll, form och bakomliggande teknik känns relativt modern. Eller är det så att den var modern i en tid när man själv var modern så att säga. The halcyon days. 
Modernt i dag är inte hårt kopierat, inte utnyttjande av snabbt filmmaterial, inte tänjandet på brännvidders utnyttjande och ett bildspråk som ofta är direkt, närgånget, långt ifrån klassiska kompositionsprinciper. Så som sextiotalets fotografi lite förenklat ofta såg ut. Hur beskriver vi modernt fotografi idag? Hur beskrivs dagens fotografi? Att de tekniska förutsättningarna har förändrats i grunden står helt klart, men på vilket sätt påverkar de berättandet? Vad är det moderna idag? Om man ens behöver den frågan.

(Ett porträtt ur Manne Linds Oeuvre. Fotografisk årsbok 1963. En sådan bild vore kul att ha tagit...)

Nu ska det sägas att bilder i fotografiska årsböcker är exempel på yrkesfotografi och hängivna entusiasters bilder. Hur diskussionen om bild och fototeknik fördes ute i stugorna och vilka bilder som togs är väl mer oklart. Hur påverkades den tidens trivialbild av snabbare filmmaterial, mer avancerade mätkameror och liknande. Eller är det kanske så att trivialbilden är "good enough". Den funkar alltid i sitt sammanhang. Den är det den är. Varken mer eller mindre. Vilket är ett gott betyg.

En ung Lasse Widenfalk fotograferad tidigt sjuttiotal. Lasse blev sedermera en framstående skulptör med stenhuggning som specialitet. Gärna väldigt stora grejer. Tungt. Eller svåra saker. Han har faktiskt mejslat fram en fungerande violin ur ett stycke diabas. Jag har hört den. Naturligt nog lite klenare klang än en Stradivarius. 
Mer om Lasse här.
(På något sätt associerar min hjärna till sten och sand och liknande när det gäller korn. Pentax spotmatic och Tokina 135mm.
Tri-X.)

Om mer eller mindre korn

Med rätt långa intervaller dyker frågan om korn eller inte upp i fotodebatten. Ofta med så långa mellanrum att det blir som en ny erövring varje gång.
Frågan om fint korn, och ett mjukt kopieringsförfarande och motsatsen och vad som ska premieras går tillbaka till fyrtio och femtiotalen men har nog ändå ett ännu äldre ursprung. Ofta kom frågan att handla om vad som var rätt och fel, god visavi dålig smak och liknande. Mer sällan om att teknik också är uttrycksmedel. Man talade om "rosenlundare" och "bakgårdsromantik". ”Mjukisar” och ”hårdisar” skulle man också kunna uttrycka det.
Men något intressant, som på intet sätt är förbigånget vare sig i den tidens debatt eller den som numer dyker upp då och då, är att det i mycket handlade om introduktionen av nya snabbare fotografiska material. Läs grövre korn, ökad ljuskänslighet, framkallarerecept  multigradepapper och allmänt en önskan om större omfång bilderna, vilket så klart triggade igång branschen att försöka kombinera fint korn med snabbhet. Lite katten på råttan liksom. Ett problem var ju också hur man skulle klara av mellantonerna i dåtidens rasterteknik. Och då talar vi om boktryck, rotogravyr och  klichéteknik långt före den tekniskt enklare offsettekniken. (För att inte tala om dagens digitala bläckstråleskrivare.) Det är lätt att glömma bort att det är tryckindustrin som i huvudsak leder utvecklingen. Amatörer, såväl trivialfotografer som hängivna entusiaster åker med på tåget om man så säger.   

Men det finns en annan intressant infallsvinkel på det här med korn. Om man tittar lite på den konstgenre som ligger närmast fotografiet nämligen konstgrafik; torrnål, etsning, kopparstick, litografi med mera, grafik från slutet av 1800-talet och framåt. Från den ofta mjukt tecknade och noggranna etsningstekniken eller ”tusenstreckare”, torrnålar av Isander, Fridell och Borglind under tio och tjugotalen, till efterkrigstidens grafik; Börje Vesléns skissartade svartvita litografier, Börje Sandelins drömska scener för att nämna några. Uttrycksmedlen går arm i arm med berättelserna. Från nationalromantikens efterdyningar till efterkrigstidens atombombsångest och tiden där emellan.

Grovt korn och hård kopiering? Bakgårdsromantik, ja kanske. Korn och oskärpa behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med det socialt engagerat fotografi som gick hand i hand med de växande alternativrörelserna under sextiotalets andra hälft och senare även under sjuttiotalet. Korn och oskärpa kunde vara ett uttrycksmedel i sig, nåt som också tog sitt ultimata uttryck i fotografiken, tekniken som i mycket möjliggjordes av den reproteknik som hörde intimt samman med offset, och silkscreenteknikens intåg i tryckmedia. Det här är också en tid när tryck och affischkonst blev enklare att arbeta med, till alternativrörelsernas fromma.

Idag blev det lite pyssel  med några Tri-X negativ. Lyssnade på Sevda https://open.spotify.com/album/7pISLhD4rDwK7tl85o5jT6?si=OhaX5WIvTzi11A2-BG-6GQ , en platta som håller i alla väder. Och då fick det bli en bild på trumpetaren och bandledaren Maffy Falay. Ett bildexempel på det lite tidstypiska bildsättet, inte nödvändigtvis kornigare men inte heller mjukt. Ser också att dammbortagningen borde göras lite mer noggrannt. Pentax spotmatic Tri-X 1600ASA. Antagligen en Takumar 85mm.