Ordning i bokhyllan och lite mer om korn

Ett par böcker har en längre tid saknats i min fotobokhylla. De har så att säga  fått fötter, kommit på avvägar. I någon flytt eller annat uppbrott i livet. Jean Hermansson och Folke Isakssons  "Nere på verkstadsgolvet" och "De svarta". De bilderna finns visserligen i Den utmärkta utgåvan från Malmö muséer. Men ändå. Det var första upplagor. Även Manne Linds Norra Smedjegatan fick fötter. Den skadan är nu äntligen reparerad. (Bokbörsen är inte dum.) Det är en bok som gärna får stå i varje fotografs hylla. Eller på ett närliggande bibliotek.
Det har också blivit en del återbläddrande och läsande i gamla sextiotalsutgåvor av Fotografisk årsbok. Vintersysselsättning i denna coronatid.
En spontan om än något grumlig iakttagelse är, åtminstone för mig, att sextiotalets bilder, innehåll, form och bakomliggande teknik känns relativt modern. Eller är det så att den var modern i en tid när man själv var modern så att säga. The halcyon days. 
Modernt i dag är inte hårt kopierat, inte utnyttjande av snabbt filmmaterial, inte tänjandet på brännvidders utnyttjande och ett bildspråk som ofta är direkt, närgånget, långt ifrån klassiska kompositionsprinciper. Så som sextiotalets fotografi lite förenklat ofta såg ut. Hur beskriver vi modernt fotografi idag? Hur beskrivs dagens fotografi? Att de tekniska förutsättningarna har förändrats i grunden står helt klart, men på vilket sätt påverkar de berättandet? Vad är det moderna idag? Om man ens behöver den frågan.

(Ett porträtt ur Manne Linds Oeuvre. Fotografisk årsbok 1963. En sådan bild vore kul att ha tagit...)

Nu ska det sägas att bilder i fotografiska årsböcker är exempel på yrkesfotografi och hängivna entusiasters bilder. Hur diskussionen om bild och fototeknik fördes ute i stugorna och vilka bilder som togs är väl mer oklart. Hur påverkades den tidens trivialbild av snabbare filmmaterial, mer avancerade mätkameror och liknande. Eller är det kanske så att trivialbilden är "good enough". Den funkar alltid i sitt sammanhang. Den är det den är. Varken mer eller mindre. Vilket är ett gott betyg.

En ung Lasse Widenfalk fotograferad tidigt sjuttiotal. Lasse blev sedermera en framstående skulptör med stenhuggning som specialitet. Gärna väldigt stora grejer. Tungt. Eller svåra saker. Han har faktiskt mejslat fram en fungerande violin ur ett stycke diabas. Jag har hört den. Naturligt nog lite klenare klang än en Stradivarius. 
Mer om Lasse här.
(På något sätt associerar min hjärna till sten och sand och liknande när det gäller korn. Pentax spotmatic och Tokina 135mm.
Tri-X.)

2021-02-12 19:27   bassa

Två fina porträtt.Där båda utstrålar lugn och känns avslappnade. Jag gillar din bild bäst, eftersom den samtidigt känns mer ögonblicklig.och spontan.
/ Bengt H

2021-02-12 23:05   mombasa

Hej. Tackar och bockar. Det är kul att rota i mappar och negativpärmar. Och så hittar man plötsligt bilder som väcker associationer och outgrundliga samtal mellan bilder.
Ha det gott