Tre år sedan, och om vikten av ritualer.

Ute på ön och står i kvällen och tittar på en disig fullmåne. Jag har sett en del fågel idag. Inga bilder, lämplig teknik finns inte tillgänglig men ni får tro mig på mitt ord. Skrakar, knipor, allor, några viggar, ett gäng gråhäger och inte riktigt hundra säker men var det inte ett par salskrakar där längst ute i det fokus en hyfsad handkikare medger.
Och nu på kvällen dök du upp i mitt minne, Jonas. Det är nu mer än tre år sedan du klev in på den där andra stigen. Vi som går livstigen och ni andra som går döstigen. En inte helt oangenäm metafor trots allt, man går liksom sida vid sida på nåt sätt. Det hände ju nån gång då och då att vi flåsade runt på en morgonspringrunda eller när du satt morgontidig i fotöljen i Grebbestad och hade varit igång och forskat sen solen gått upp. Du var en sån där som satt på rumpan dagarna i ända framför datorskärmen, om nu omgivningen inte krävde en stunds utomhusvistelse. Vad du gjorde som professor emeritus på ditt labb med dina doktorander såg jag aldrig, om det vet jag ingenting, det ligger klart över min fattningsförmåga. Men du förklarade ändå vissa grejer rätt bra, så professor i klinisk virologi du var. Och attans också, du missade seklets grej, corona-covid19. Det hade varit nåt att sätta tänderna i. Men jag förstår också det här med att sitta framför datorn. Grejer som virus och alltsom där tillhör är så komplext att det går liksom inte att vänta på att det ska puttra till i nåt provrör förklarade du. Och med facit i hand är det kanske så det gick till när man hade ett potent vaccin ute i praktiken på dryga ett år. Många datorer, många forskare liksom.
Så det är väl med det som med andra komplexa saker, det är mycket datorer och simuleringar, massiva mängder med fakta. Som i klimatforskningen till exempel. Man kan börja med att skilja på väder och klimat. Och fortsätta vidare. För ett som är säkert, de fåtalet forskare som dissar konsensus har inte stått ute på backen med fingret i vädret och blicken mot skyn. Snarare har de suttit på sina bakar framför datorskärmar och luskammat internet efter lämpliga fakta som eventuellt kan styrka nån klimatologisk tes som passar.
I morse gled Gammel Ante (havsörnen) över hustaket, det är inte så märkvärdigt längre. Man ropar ett litet gomorron, och vinklar han inte lite med vingarna. Jo. Och det här med våren som helst ska dokumenteras varje år. En ritual. Nog så viktig.