Visst går utvecklingen (precis som förr – dock ej så snabbt?) med stora steg mot perfekt skärpa och dynamiskt omfång. I största utsträckning på det digitala området. Jag kan ofta tycka att en digital bild rätt ur kameran nästan blir för bra ur ett tekniskt perspektiv och det är därför som jag i stort sätt jämt lägger på lite korn tillsammans med en film-preset som känns bra. Har dock inte vågat att lägga på oskärpa än...

Mycket av det "svängrum" som jag tror att du uppskattar gissar jag har att göra med att man har fotat med film? I alla fall så vet jag att film ofta har tvingat fotografer att fota med vidöppna gluggar och längre slutartider på grund av filmens ljuskänslighet jämfört med den digitala sensorn. Då blir det automatiskt lite oskärpa (både rörelse- och fokusplanoskärpa) och ibland mer korn. Det gillar vi för det mesta och jämfört med digitala foton, som kan se så kliniska ut, finns där det smutsigt "operfekta" som ibland är eftersträvansvärt och faktiskt estetiskt tilltalande. Kanske är det så att när vi betraktar något ofullkomligt så sparkar hjärnan igång och fyller i skavankerna? Det kanske då upplevs som intressantare än det perfekta!?

Jag tror dock att det centrala för ett foto är innehållet, de stora penseldragen med en komposition som är fungerande. Att sitta och lira med Lightroom tror jag inte är vägen att gå för att förbättra ens fotografi. Jobbet görs bäst först i kameran.

I övrigt tror jag att det stämmer det där med att man måste har kommit en bit på vägen innan man kan utvecklas. Och här är det digitala fantastiskt. Jag har under min period som seriös hobbyfotograf tagit ca 140 000 foton, de allra flesta med en fotografisk tanke bakom (ytterst sällan så använder jag serietagning) och med film så hade jag nog aldrig kunnat träna så pass mycket. Och nog tycker jag mig skönja en positiv utveckling, inte bara vad gäller min huvudgenre som är gatufoto, utan också vad gäller foton som skulle kunna klassificeras som "New Topographics".

Som gatufotograf blir jag också förstås lite nyfiken på varför du särskilt nämner gatufotografer som mottagare av din blogg. Kan inte se att gatufotografer skulle vara insnöade på superskärpa och dylikt. Nästan tvärtom faktiskt. Då är ju sport- och naturfoto mer materialfokuserade än gatufoto, inte sant? Sen att jag numera fotar med dyr Leica-utrustning beror mest på att jag har haft råd till det och helt enkelt ville prova på hur det känns att fota med samma typ av kameror som flera av mina hjältar har gjort. Precis som en gitarrist kanske skulle vilja göra och därmed köpa dyra Gibson och Fenders. Har man råd så varför inte?

Ska jag vara ärlig så är det väl lite upphaussat med Leica men jag gillar faktiskt hur många retar sig på att tekniken i kamerorna är gammal (från 2012) och att det inte finns nån autofokus. Känns bra veta att det går utmärkt att fota ändå!

Hej Gunnar. Härligt välskriven och en spännande bild.
Förstår kanske hur du tänker. Jag tänker kanske tvärt om. En enkel manuell systemkamera som har svartvit Fomapan400-film i magen och ett objektiv som behöver bländas ned för att få riktig skärpa blir nog en motsats. Tekniken (svartvit-färg, kontrast, skärpa)kan inte väljas som i en digitalkamera. Kanske kan denna kombo inte hanteras av alla...
Det blir begränsande på alla sätt och kräver andra färdigheter än automatkameror utan film. Samtidigt känner jag att det ger mig kunskaper då jag måste ta hänsyn till begränsningarna och hantverket.

Ett sätt att fotografera som passar mig. Fast jag använder digitalteknik som komplement. Då blir det oftast färg och telefon som alltid finns med.Jag tycker inte att den ena tekniken är bättre än den andra. De kompletterar varandra, för mig.

Att andra inte kan komma in i mitt huvud och se motivet som jag är också inspirerande. Det gör att de ibland inte förstår mitt foto och tvingar mig att försöka uttrycka mig enklare så de kan förstå. Så är det väl för andra också. Ibland får man ta bilden och sedan göra ett omtag...
Jag fotar för att det är så kul,
å d e d....
Ha de gott
Jerry

Intressant inlägg. Det slår mig hur oviktig, eller kanske omvänt viktig, den tekniska kvaliteten kan vara, när jag bläddrar i riktigt bra fotoböcker av det mer poetiskt berättande slaget. Graciela Iturbides Pájaros är full av gryn och rörelseoskärpa. Theo Elias mustiga bilder från Island i Smoke. Anders Petersen som talar om sina T3:or i termer av hur mycket motstånd de ger. För egen del uppskattar jag en del lite äldre digitalkameror som brusar snyggt. Åtminstone i rätt sammanhang - kanske inte till magasinsjobb, men för det personliga berättandet.

Apropå musiker och deras instrument: jag lärde mig nyligen om en basist som kom in till en instrumentverkstad med en avbruten bashals, hittade en kropp som verkade bra, satte ihop det, flyttade runt pickuperna och lite annat. Sen spelade han på 2400 album med basen.