Rom analogt

Tillbringat de senaste veckorna "under trappen". Jag tycks åka på en rejäl smäll var tionde år. Då gör man inte många knop. En liten stund vid datorn och Photoshop passerar väl ändå. Hittade några gamla negativ från en resa till Rom i början av åttiotalet. Lite semester men med ett uttalat syfte att teckna en del. På den tiden tog en del tidskrifter fortfarande in tecknade illustrationer, och jag hade ett löfte om att få sälja några bilder till en text av en i dag helt okänd skribent. Men det blev en del fotograferande också, bilder som kunde tjäna som förlagor för bilder skapade hemma på ritbordet. Det kan vara ett skäl till varför bilderna fick ganska låg kvalitet, ren tekniskt men också i komposition. Sånt kan man som sagt greja med i efterhand vid ritbordet. Med lite mer framsynthet hade jag kanske lagt ner lite mer möda i framkallningen även om rullarna inte rymde några direkta mästerskott, om man säger så.
( Undrar över bästföre-datum på filmerna i lådan. Det var nog lite si och så med den saken. Väggar och torg översvämmades i de åren av fascistsymboler och slagord. Det var inte alltid sån där mysig italienstämning man ser på TV nuförtiden. Nikkormat 35mm Tri-X och D-76 säkert som amen i kyrkan.)

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )

Perspektiv är märkliga saker.

Eller för att låna av Paolo Uccello; Che dolce é questa prospettiva!

Det förstod redan Leonardo da Vinci och flera generationer av renässanskonstnärer. Och jag med dryga femhundra år senare, fast jag med lite hjälp från olika auktoriteter, däribland da Vinci. En sak upptäckte även  jag, att perspektiv är ett sätt att skapa en möjligtvis trovärdig bild, inte alls en korrekt avbildning av verkligheten. Lika lite som ett fotografi är en sann bild. Möjligen en avbildning.
  I detta har tecknaren och målaren lite lättare än fotografen då betraktaren fortfarande verkar uppfatta den tecknade eller målade bilden som något av en bedrift, en prestation att hänföras över, alternativt att finna styggelse i. Fotografiet däremot uppfattas ofta som en sanning. Kameran ljuger som bekant inte. Vilket är lite egendomligt då de flesta människor nog uppfattar att fotografiet i mångt skiljer sig från det ögat ser. Ögat förstår nog rimligheten i det här påståendet, men kanske lite mer tveksamt om  intellektet vill hänga med i resonemangen. Dualismen mellan det vi faktiskt ser och det vi tror att vi ser.

Renässansens konstnärer laborerar precis som fotografen med ett öga, medans de flesta betraktare använder båda två. Med de konsekvenser det kan innebära. Att ha ett öga innebär att det mer eller mindre matematiskt och geometriskt går att fastställa alla de nödvändiga punkter som behövs för att linjera fram ett korrekt perspektiv. Men med två, flackande och ständigt skärpeändrande ögon som dessutom ser lite granna som de vill och inte alltid överens med logik, så blir det som det blir.

Ett exempel är bredden på pelare om man nu tänker sig att stå framför en pelarrad. Renässansperspektivet visar med matematisk tydlighet att de yttersta pelarna i raden är bredare än de i mitten. Något som de två ögonen inte kan uppfatta. Förnuftet säger nog dessutom att alla pelarna i raden är lika breda, konstigt vore nog annars.

S:t Petersplatsen är en orgie i pelarrader och möjliga perspektiv, ja hela Rom faktiskt.
Så kunde jag inte låta bli att ta fram ritbesticken och rita upp det hela. Också ett sätt att fördriva en coronastund på.

Huvudet rätt

Den här bilden är tagen 1981. I Rom. Jag minns att jag var rätt nöjd över att jag fick in romarens huvud i hjulhuset på en japansk turistbuss. Antagligen tyckte jag att jag ”fått till det”. Om jag varit lite mer behärskad i framkallningsprocessen...nja då hade det nog varit i kategorien ”strax över normalbild". ( Förutsatt att läsaren förstått bildens antagligen något dunkla undermening. Konnotation som man också kan säga.) Och är då detta en bild med lång eller kort livslängd? För att förstå när bilden är tagen, utifrån det som syns i bilden, finns det få denotationer som indikerar tidpunkt. En Opel i högra hörnet av äldre modell skulle kunna vara en sådan. Men för att placera i tid behövs fler tecken. En fotografisk kunnig skulle kanske, utifrån korn, kontrast sluta sig till tidpunkt. Det här är en relativt neutral bild. Det finns inget privat i den som likt ett släktfoto kan placera fotograferingen i tid.
Det verkar som att för att kunna avgöra lång eller kort livslängd behövs en hel del information i bilden. Den information som ger oss pusselbitarna för att sätta igång en läsning. Och hur blir det då med utpräglat estetiska bilder? Grästrån, gräslök i motljus, kossor och trädsiluetter? Har de bilderna generellt kort eller lång livslängd? Och vad avgör i så fall det? Något att grunna på...

(Nikon F1.  28mm)

Gatufoto, lite mer om ryggar.

En fotograf som blir avfotograferad. Bakifrån så att vi kan se vad fotografen själv fotograferar. Då blir det en ryggbild. Alternativet vore att ta bilden från motivets synvinkel. Då hade det blivit en bild som föreställer en fotograf, och fotografens bild, alltså han i kostym, inte vår, hade varit en bild som föreställer hans modell och en fotograf som fotograferar fotografen. Nu fotograferar vi ju också fotografen, kan man invända. Med all rätt.
De två fotograferna är ute i olika syften. Vi-fotografen sysslar med något som per definition är, en dokumentär, ett reportage, en slags prosabild utifrån en slags fotografisk överenskommelse som kallas gatufotografi.
Den avfotograferade fotografen porträtterar i bästa fall en vän, eller kanske troligare en knäpper en  "massbild", ett reseminne,  ett "vi var där".

(Nikon F  35mm. Tri-X. Bilden som synes beskuren. Rom tidigt åttiotal)