Det där med hud. En iakttagelse i tiden.

Nja, det är kanske inte hud i bokstavlig bemärkelse utan mer av hud som en metafor. Kanske en metafor för individualism. Kanske en bild av vår utsatta tid. Och det är som att den mjuka kontrasten, omvänd s-kurva, är ett av tidens viktigaste uttrycksverktyg. 
Men det är kanske så. Fotografer talar om objektiv och bländarlameller. Den som ser bilden talar om något annat.
Jag har sett väldigt många bilder från yngre fotografer, utbildade, professionella vars bilder uttrycker något åt just det individuella. Alltså, det individuella som begrepp. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på riktigt vad det är. Men en sak känns säker. Det är mycket ett utnyttjande av digital teknik. Digitalt bildskapande med allt av vad det innebär i skärpa, dynamiskt omfång, verktyg i bildbehandlingen. Och. Att behandlingen är tydligt adresserad till vilken reproduktionsform bilden ska publiceras i.
Att fotografer arbetar med och utnyttjar tekniken är väl ganska naturligt. Och att fotografer gottar ner sig i de bitarna faller helt på sin plats. Men min fråga är, hur tänker, hur reagerar, hur tolkar mottagaren bilderna? När bilden har nått sin adressat är den så att säga färdig. Då har nästan hela kommunikationsprocessen gått i mål. Återkopplingen saknas, och den i sig är en egen historia.

Men nu till saken.Tonje Thilesen, en fotograf porträtterad i det senaste numret av den norska tidskriften Fotografi. (Fotosidan får ursäkta men här finns en hel del tidningsmässigt och redaktionellt  att lära.) Det här är just det hudnära fotografiet, livligt understött av matt papper och av det följande, raster och profil. Samtidigt upptäcker jag som ”bildpolis” ( Ja, jag odlar lite grann en språkpolisiär ådra också.) att Tonje gör sig skyldig till ett flagrant brott i bildvärlden. Spegelvändningen. En ung kvinna porträtterad i enlighet med rådande konsensus har en ring i vänster mungipa. Och, hon återkommer några sidor senare med ringen i höger mungipa. Dessutom, vilket bör få varje bildpolis att dra batong, hon har en jeansjacka med damknäppning. 
Okay. Ringar här och där må vara en sak. Men skillnaden mellan dam och herrknäppning, det går man inte förbi. Särskilt inte på jeansjackor.
Alldeles oavsett bildmässigt uppsåt. Vilket i det här fallet är bra, jag gillar verkligen Tonjes bilder. Men det finns vissa språkligheter att ta hänsyn till. Eller?

(Ja, det bör väl vara en bild på hud i ett sånt här inlägg. Den här bilden har dock väldigt lite av det jag försöker beskriva här. Man ska väl helst ha nytagna purfärska bilder i bloggen. Men det gick inte att åstadkomma idag.)

2020-09-21 21:23   Khalad

Du skriver bla ....när bilden har nått sin adressat...... Det som väl ofta skiljer dagens bildvärld från gårdagens är att adressaten ofta inte är specificerad och ofta är oerhört bred. Särskilt om vi talar sociala media. En utställning, en bok eller en tidskrift har mer begränsad och urskiljbar mottagarpublik. Men FB, och ännu mer Instagram? En bild kan blixtsnabbt spridas över hela världen, från USA till Kina, från Singapore till etiopiska gränsbyar. Då blir det svårt att överblicka reaktionerna på bilden. Hälsningar en masse/ Björn

Svar från mombasa 2020-09-21 22:28

Hej. Nämen precis. Idag är inte adressaten preciserad men finns lik väl ändå. Så det betyder en ganska stor osäkerhet när man lägger ut bilder, när man publicerar. Här på FS är väl ändå adressaten relativt väl definierad. Men på andra ytor som FB och Insta, ja kanske i första ledet beroende på om man skickar till ”vänner” eller offentligt. Sen återstår frågan om återkopplingen, all kommunikations grundbult. Idag är återkopplingen sällsyntare än tidigare. Återigen, med ett visst undantag för vissa ytor som till exempel här på FS.
Så hur många reaktioner får man då på en publicerad bild? Det hela bygger på att det finns en möjlighet till återkoppling och att ”adressaten” gör sig omaket att visa en reaktion. Tack för titten, med andra ord!
Ha det gott
/Gunnar S