Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar. 

2020-06-20 23:04   jerrysoderberg

Hej Gunnar.
Tack för en spännande text.
Formatet är en evig fråga. Intressant att få lite varför och hur, om det. Jag har sett en del målningar som stämmer fint med det du säger.
Mitt egna problem med formatet är att jag vill ha närheten som ett 50mm objektiv ger med 35ans utsnitt. Jag tycker 50 är trångt och 35 för intimt om man vill att motivet ska vara lika stort. 40-42 är nog bäst egentligen. Allt detta är småbild så förhållandet är nog givet.
Instagramformatet har fått lite revival annars var nog det kvadratiska förhållandet lite svårkomponerat, har jag hört.
Ha de gott.
Jerry

Svar från mombasa 2020-06-21 17:42

Hej. tackar och bockar. Det här med format är lite speciellt, det kan ju betyda en massa olika saker dessutom. Men just här gäller förhållandet bredd-höjd. Man kan kanske betrakta sensorn som en målarduk som har ett givet format, oavsett hur stor den är. Men intressant blir det när vi som du gör börjar fundera runt vilket utsnitt formatet ska innehålla. Man kan nog fundera en hel del varför 50mm blivit standard. 40mm är nog egentligen bättre, har själv ett sånt. Hel manuellt. Kul att ha, men används kanske inte så mycket. En 35:a går ju ganska lätt att beskära till 40 om man så vill.
Och de kvadratiska formaten är knepiga men roliga. Och det var faktiskt inte meningen att 6x6 skulle kopieras som kvadrat. Tanken var snarare, om det nu fanns en tanke, att det kvadratiska formatet tillät fler möjligheter att beskära fram ett format.
Ha det gott i sommaren!
/gunnar S

2020-06-21 02:57   gorred

Intressanta tankar. Har också bekvämlighetstankar avseende format och brännvidd, tydligen finns ett invänjande med i bilden; tyckte tidigare att 50 cm var det optimala, möjligen tillvand därtill med mitt första objektiv till min första riktiga kamera, en Ricoh Singlex T med just normalobjektivet 50 mm (Tokina, f/1,8). Nu, med mina digitala 4:3-kameror har jag som normalobjektiv ett 17 mm, alltså motsvarande just 35 mm's brännvidd. Hade lite svårt att vänja mig först - använde länge ett 25 mm's objektiv, men tycker nu att den brännvidden är den perfekta för normalobjektivet - antagligen tycker jag nu att jag får in i den ramen precis vad jag vill ha med i min tavla.
Och mitt i natten, med möjligen/sannolikt nedsatt omdöme - släpper igenom denna tanke: Om nu ögats egen brännvidd är runt 100 mm, som alltså är F-formatet, figur, modeller - är det därför vi män ofta vänder oss om efter snygga tjejer på stan? (Sorry!)
//GöranR

Svar från mombasa 2020-06-21 17:50

Hej. Format och allt där runt i kring är ganska intressant. Det är säkert en hel del fotografer här på FS som inte reflekterat över det så mycket. De flesta sensorformaten är ganska lika. Det är små variationer mellan den minsta och den största. 4:3 sticker väl ut lite, lite grann. Men skillnaderna är så små att de nog inte har någon faktisk betydelse. Men intressant blir det när man börjar prata brännvidd. 35mm är ju onekligen vanligt och den motsvarar nog ganska bra vad ögat scannar av och kommer ihåg per automatik. ( Perceptionspsykologin är intressant!)
Jag tror att det är viktigt som du säger, att betrakta sensorn som en tavla, en målarduk som ska fyllas med något.
Om tanken runt 100mm och mäns synvinkel är en intressant tanke. Borde kanske undersökas mer ;-). I övrigt fortsätter det strosande krypandet i trädgård med makrot påskruvat.
Ha det gott
Gunnar S