Några coola typer. Fler tankar runt gatufotografi.

Gatufotografi är en ganska ny företeelse. Ofta med förebilder i det förflutna.
GF som definition av en speciell typ bilder dyker upp i början på åttiotalet. Gatufotografi som en definierad form eller genre får sin form under det sena nittiotalet och  utvecklas till sin nuvarande form i början på vårt sekel. Intressant är att fotografin, inte bara GF  utvecklas i skuggan eller ljuset av fotografins tekniska utveckling. Från analogt till digitalt och från en ganska komplicerad publiceringsprocess till var mans desktop publishing. Och inte minst, publicering via internet.

”En gatufotograf är på ständig jakt efter nästa bild. Oavsett väder eller tid på dygnet går det att fånga det perfekta ögonblicket – mitt bland stadens alla okända människor. Utmana dig själv och du kommer med hjälp av kameran öppna upp dörren till en ny värld.”

Citatet ovan är hämtat nånstans här ifrån Fotosidan och det ligger farligt nära flosklernas träsk, åtminstone som jag ser det.  Uttryck som ”gatan som teater” och liknande vittnar dessutom att man går från ett dokumenterande synsätt till ett mer subjektivt narrativ. Där människor som har högst legitima skäl till att befinna sig i miljön reduceras till figuranter eller till skådespelare i ett av fotografen iscensatt och regisserat drama. Här nosar också vår samtids individualism i kulisserna. Jag gör. Inte, jag gör i ett sammanhang. Och dessutom, här lånar också GF friskt från en tidigare fotografisk diskurs. Men det uppstår ett problem när utövarna, åtminstone många yngre  ofta saknar en relation till den tiden då förebilderna var verksamma. Det behövs kanske helt enkelt lite fotohistoria, lite bildanalytiskt tänk för att GF ska kunna utvecklas och gå vidare som en fruktbar genre. Genren behöver kanske helt enkelt bli medveten om sina begränsningar och förutsättningar.

Så det vore kanske bäst att tona ner definitionen gatufotografi och i stället kalla det för ett dokumenterande fotografi. Även om bilderna är ett resultat av ett oplanerat strosande i stadsmiljö där motiven mer eller mindre oförhappandes dyker upp.
   Lyssnade på en podd här på FS och jag håller nog med om en hel del men jag vänder mig mot den här tanken av ett förutsättningslöst flanörfotografi.  Man dokumenterar. Om man sedan väljer att dokumentera människor i en stad, eller en urban miljö där människor rör sig är egentligen  ganska oviktigt. 
Jag tror att man gör sig själv en välgärning om man innan man går ut med kameran runt halsen funderar lite, lite på vad man egentligen är ute efter.
I min stad finns det några fotografer som har gjort till uppgift att helt enkelt fotografera staden. En slags miljödokumentation helt enkelt. Utan några som helst biavsikter. Vissa är kanske lite väl glada i att dra i spakarna efteråt. HDR är bara förnamnet. Men bortsett från det är det ett väldigt trevligt förhållningssätt som dessutom, som en bieffekt resulterar i en eller annan bild som nog ganska lätt skulle kunna kvala in i gatufotots domän.

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att bilder inte alltid har sitt narrativ klart från början. Efterarbetet, analysen och värderingen av fångsten är så att säga det tillfälle när en stadsbild kan tänkas bli ett gatufoto per definition.

Bilderna till den här texten har som vanligt inte mycket med texten att göra, men jag tycker att det är cool men människor med solglasögon. Vem ser på vem? Den solglasögonprydde kan titta åt alla möjliga håll utan att det syns. Men utifrån syns det inte. Så det blir en lite egendomlig relation till mig som betraktare-fotograf.  På något märkligt sätt så gör solglasögonen att jag kan fotografera mer obehindrat. Det finns ingen ögonkontakt att ta hänsyn till helt enkelt.
 ( Bild 1 och 2 från Reggio Emilia. Bild 3 från NY.)

2019-04-12 07:06   Hundblues

Det är alltid intressant och utvecklande att läsa andras tankar om sånt man själv funderar på. Det dom slår mig när jag läser din text är något jag tror HCB sa(men jag kan ha fel). Han betonade att hans bilder var just ögonblicksbilder och fick inte ses som dokumentärfotografi, Min tolkning (eller om jag möjligen har läst det) är att bilderna på intet sätt ska användas för att dra förhastade slutsatser. Till exempel ska inte en bild på en skrattande tiggare användas för att hävda att det inte alls är synd om tiggare. Man kan ju å ena sidan hävda att resonemanget är ett sätt att friskriva sig från allt ansvar för vad man gör. Men man kan å andra sidan fråga sig varför man inte bara kan få fotografera det man finner intressant, utan att behöva ta på sig något världssamvete.

Vidare är det såklart skillnad på att fotografera och publicera. Och jag är kanske inte helt konsekvent och tydlig med skillnaden i min text. Men det kanske går att förstå mitt resonemang ändå.

Svar från mombasa 2019-04-12 16:56

Tack för din kommentar och dina tankar.
Jag tycker att ditt resonemang känns tydligt. Och visst är det HCB som tillskrivs citatet. Det han, förmodligen, menar med ögonblicksbild är att själva fotograferingsögonblicket ska vara ”fritt” från subjektivitet. Det är bara bilden som räknas, Alltså en fotograf som är helt koncentrerad på sin uppgift att skapa en bild. Och i det ögonblicket, the decisive moment, finns inte bildens syfte med.
Sen var ju HCB faktiskt fotojournalist så nog var han fullt medveten om att det finns ett syfte och en tolkningsmöjlighet i varje bild men det lägger vi till efteråt.

2019-04-12 16:55   gorred

Bra skrivet, intressanta tankar. Och ja, man dokumenterar. Samtidigt blir det lätt väldigt tråkiga bilder, ofta saknar jag ögonblicket, "the descisive moment", dvs något som händer i bilden, som jag kan tycka är avgörande för att en bild ska bli intressant. Om det nu inte finns någon annan tanke bakom. Vilket det emellertid sällan brukar göra.
//GöranR

Svar från mombasa 2019-04-12 21:07

Hej och tack. Den dokumenterande bilden kan ju vara jättetråkig. Men ibland får jättetråkiga bilder en slags patina med tiden och blir sakta men säkert viktiga dokument. Men det där med det avgörande ögonblicket (la Sauvette) har nog mycket sanning i sig. Den fotografiska koncentrationen.
/Gunnar S