Gatufoto och är det något som saknas

(ovanstående bild har rätt lite med texten under att göra)

Om det nu bara vore för tekniken skulle vi ta fantastiska bilder. Knasterskärpa, färgåtergivning, ljusstyrka, känslighet med mera, med mera. Och vill man plåta en blåmes kan man göra det med sån skärpa och upplösning att man nära nog ser kvalstren vanka där i fjäderdräkten. Där har man glädje av det. Men i gatufoto tillför kanske inte superskärpan något?

Vi har kameror och utrustning som gör att vi kan frysa ögonblicket vilket så klart är kul i sportfoto. Stackars alla simmare som hänger där i vattnet med tungan halvvägs utanför och vattendroppar och plask för evigt upphängda i fotograferandets egen värld. Tveksamt dock om det tillför gatufotot något?

Men vad är det då som gör att vissa GF-bilder står sig? Teknik, färg eller brännvidd kan vi nog lämna därhän även om de är berättarkomponenter, i det att resultatet av dem syns i bilden. Bör göra i alla fall. Åtminstone i den initierade fotografvärlden.

Kan det verkligen vara så att det är berättelser som saknas? 

Eller tänker jag fel? Nog berättas det. Men vad är det som förtäljs? Var är dagens berättelse? Hur ser livet ut? Hur gestaltas livet på en gata?

Jag pratar om språk, om berättelser. Det behövs kanske tydligare, mer lättillgänglig grammatik. Och dessutom något som skulle kunna kallas för bildens versmått. För nog är det så att gatufotografiet inte nöjer sig med det enkelt redovisandet. Inte faktabilden, inte ens reportagebilden, gatufotot har ambitionen att vilja något mer. Gatufotot är händelsen sedd genom ett enskilt öga. Som en dikt, som en novell, en betraktelse. Som en tolkning av verkligheten.

Jag läser författaren. Precis så är det nog också med gatufoto, jag läser fotografens tolkning. Fotografens poesi. Och jag undrar över versmåttet. Och jag söker efter bildens mening. Och  letar efter författarens temperament. Hur gör du?

Så ”bra” gatufoto behöver kanske något mer. Alla är nu inte författare även om de kan skriva. 

En vanlig, inte helt rättvis kritik mot GF är att bilderna mestadels visar människor som går eller pillar på sina telefoner, ibland samtidigt. Det kan naturligtvis också bero på att det är det folk i gemen gör i det offentliga rummet. 

En intressant sak är att när jag bläddrar bland bilderna i poolen kan jag numera med mycket stor säkerhet säga, titta där är en XX och det där måste vara YY. Det är fotografer som har hittat ett uttryck, ett versmått.

Men jag tycker mig ofta se en slags aggressiv bildstil i GF, både här hemma och utrikes. Jag saknar ofta inkännandet, det humanistiskt orienterade ”horisontella” berättarperspektivet.  Det är ofta väldigt långt från fyrtio och femtiotalens europeiska GF. Så bör det väl rimligen också ha blivit. Tiderna förändras. Men det är som uttrycket för existensiell oro och alienationen tar sitt avstamp i vår tids ytliga individualism. Ofta med ett slags närgånget och påträngande bildspråk, ofta som ett resultat av en kanske inte helt genomtänkt användning av dagens tekniska möjligheter. Det är som att den snabba, digitala tekniken, pang på, lämnar inga hänsyn. Många bilder söker efter berättelsen om misär. Många bilder vill klä vardagen i en tillkämpad humor. Några lyckas, och lyckas mycket bra. Det kan man se exempel på här i gatufotopoolen och i bloggar. Men jag ser också rätt mycket bilder som är språk utan botten. Mitt bestående intryck är ofta att syftet, tilltalet alldeles för ofta lyser med sin frånvaro. Jag saknar alldeles för ofta poesin. Det där ni vet, att ställa sig på en scen, en estrad och säga detta viktiga ”jag har något att berätta”.

Nu ska vi och jag veta att vi trots allt till övervägande del är fritidsfotografer, vi gör så gott vi kan. Och vi gör det för att vi finner lust i det.

Trevlig helg

2019-01-18 14:55   Håkan Eklund

En läsvärd text.

Jag brukar tänka så här: tur att det finns så många mediokra bilder, som gör att bra bilder verkligen sticker ut!
- hawk

Svar från mombasa 2019-01-18 15:27

Jamen, det var ett i sanning klokt ord!
Lev väl.

2019-01-18 16:23   gorred

Intressant analys och väl formulerat. Jag funderar alltid på vad det är som gör att jag tycker om en bild, eller tycker en bild är intressant, i motsats till andra bilder som jag inte gillar eller finner något meningsfullt i. Dina tankar här klargör en del, även om det inte blir lättare...
//GöranR

Svar från mombasa 2019-01-19 10:36

Tack! Jag tror också att just samtalet om bild är väldigt viktigt. Särskilt det intima samtalet där intresserade träffas och diskuterar. Det skulle nog också vara mycket enklare om det fanns en bildgrundutbildning i svensk skola. Både i läsandet och görandet nu när alla är fotografer. En intressant text av Linda Sternö i Fotografisk Tidskrift 4 2018 tar upp den frågan. Ha det gott

2019-01-19 13:14   Frekeman

Det verkar som om att många fokuserar alldeles för mycket på berättelser inom gatufoto som jag ser det och att gatufoton måste säga något. Jag är inte av den uppfattningen. Det är precis som med musik; en del låtar är suveräna utan att de förmedlar nåt djupare budskap medan andra både har det ena och det andra (budskap, allvar, djup etc.).

Läser just nu en lång intervju med Garry Winogrand där han bland annat säger följande (min översättning): “Det är tokigt, och det kan verka lite paradoxalt – fotografier har faktiskt ingen narrativ förmåga. Man vet inte vad som händer; du vet inte vad som skedde sekunden innan eller sekunden efter. Du vet inte om snubben går baklänges eller framåt – eller om han står på ett ben. Du vet inte! Men utifrån din egen erfarenhet så antar du något. Du ger det ett symboliskt innehåll, ett berättande innehåll.”

Han verkar mena att det betraktaren som bidrar med berättelsen och inte fotot i sig.

Apropå aggressiv bildstil, kan du utveckla det lite, med exempel kanske?

Personligen så har jag inte så mycket att säga med mina gatufoton utan är mest intresserad av att producera fotografier som jag själv skulle tycka om att titta på. Om jag ville nå ut med ett budskap med fotografier så skulle jag nog inte välja gatufoto för det ändamålet utan välja ett dokumentärt projekt av nåt slag.

Mvh
Fredrik

Svar från mombasa 2019-01-20 16:10

När Garry Winogrand skriver att bilden inte har en narrativ förmåga så har han helt rätt i det att bilden i sig, saknar en berättelse. Lika lite som ett musikstycke eller för all del också en text. För att ett narrativ ska uppstå behövs en betraktare, en läsare. Bilden i sig innehåller ett antal faktorer, det vi kallar denotationer, alltså bildelement som kan göra det möjligt att läsa en berättelse. Om vi nu vill. Eller kan.

Alltså, berättelsen finns innan och efter bilden. Bilden i sig är ingen berättelse. Den är en tolkningsmöjlighet utifrån de denotationer man kan utläsa ur den. Där skapar vi konnotationerna och dessutom vår privata tolkning-den privata konoteringen.
Så publiceringen av en bild innebär att den lämnas ut. Bilden är en slags övergångsfas mellan en avsändare och en mottagare. Garry verkar påläst i semiotiken.

En möjlighet är att mottagaren ser budskapet-berättelsen som något som ska tolkas för att förstå sändarens avsikt. Sånt är viktigt i faktabilder, reportagebilder med mera. Bilder som har avsikten att på ett korrekt sätt återge något.
Men gatufotografins definition, så som den är definierad i det här forumet är inte ovanstående. här handlar det mer om den typ av narrativ där sändaren överlämnar något som möjliggör en öppen tolkning. Det vill säga, berättelsen uppstår i mottagarens process.

Jag kan hålla med dig om att det gått inflation i ordet berättelse, allt ska numera ha en berättelse. Men det är svårt att hitta ett ersättningsord. Tolkning skulle kunna vara det men är inte riktigt samma sak.
Med aggressiv bildstil menar jag nog närmast bilder där man nästan kan se en fotograf som inte ”väntar in villebrådet” utan liksom ”skjuter från höften” och sen får man se om det blev nåt. Men det här är sånt som vore lättast att diskutera i mera direkta sammanhang än i en bloggtråd.
Men jag får väl försöka återkomma till det här i en blogg lite längre fram
Ha det gott!
Gunnar S

Frekeman 2019-01-21 13:19

Tack för ditt intressanta svar. Ja, det är träffande när du talar om inflation i ordet berättelse.

Rent praktiskt inom gatufoto så finns det en del populära taktiker för att skapa foton. Det ena är ju att hitta en scen för att sedan vänta in någon person. Ett annat är ju att följa en person som ser intressant ut i hopp om att denne kommer att göra något som kan ge en bra bild. Ett tredje är att bara vara riktigt beredd med kameran när något oförutsett sker. Jag anammar dem alla men alltför sällan den första kanske för jag gillar att promenera. Vidare finns det alltid nån anledning och tanke till att jag tar ett foto men något budskap hinner jag sällan tänka fram innan jag tar ett foto. En stor majoritet av fotona blir misslyckade men mitt sätt att fota är lite av ett "numbers game", dvs det är viktigt att man plåtar mycket när man väl är igång – dels för att hålla "ångan uppe" men också för att man skall få tillräckligt många missar för att kunna vaska fram något bra.

Fortsätt blogga om gatufoto! Det är intressant.

Mvh
Fredrik