Ett projekt av flera

Idag har ljuset varit nådigt. Mulet för första gången på ett par veckor. Jag tar bilderna till ”the Shelter”. Känns otroligt tveksamt om exponeringarna kommer att hålla. Kan jag ens lita på slutaren? Kan jag ens lita på frammatningsveven? Varför nöjer jag mig inte med perfekta digitala bilder, högupplösta 36 Mp bilder?  Jo, därför att jag i ett anfall av fåfänga vill ha ett alldeles speciellt uttryck. Jag vill ha Tri-X 120-film. Jag vill ha exakt den brännvidden en gammal Rolleiflex med ett Tessar 1:3,5. Och jag räknar in ett antal oberäkneliga faktorer som damm i kamera, icke riktigt fungerande slutare, ett lite vingligt stativfäste, och lite andra grejer som kommer att ställa till det. Nästa vecka hemma i stan ska jag framkalla, soppa rullen som man säger. Det känns som att jag vill ha nåt väldigt speciellt med väldigt osäkra parametrar. Får se hur det blir.

Jag arbetar med ett projekt som är lite granna inspirerat av den engelska konstnären Richard Long. Jordkonst kallas det ibland. Där fotografiet ingår som en viktig del i dokumentationen.