Kina - sjukhus

Allt är inte bara frid och fröjd på alla resor, på den här resan så råkade min man ut för att få proppar i benet. Det hände då vi var i Kunming, där fanns det bara de traditionellt kinesiska läkarna som använde naturpreparat så maken blev sänd till Peking för undersökning och behandling. Han hamnade på Pekings universitetssjukhus.

Jag blev först kvar med vår grupp, men när de trodde att det skulle bli operation så var jag tvungen att också flyga till Peking, annars så skulle de inte göra något. Det blev att ta inrikesflyget dit, en lite speciell upplevelse att vara en av de få västerlänningar på det flyget. Jag blev nog mer uttittad och pekad på än om jag varit en poppstjärna i Stockholm. Jag var inte resvan då och var osäker på hur jag skulle hitta, men som tur var fanns det en egngelsman också med på planet så jag hängde på honom och hittade på så sätt till bagagebandet och rätt utgång. Att hitta den som skulle möta mig där var inte lätt, men desto lättare för honom eftersom jag var den enda kvinnliga västerlänningen som kom.

Det här är ingången till avdelningen där maken låg. Det var vakt utanför dörren och kodlås för att komma in.

Avdelningen var inte lika tjusig och modern som svenska sjukhus, men den medicinska utrustningen var i toppskick och lika eller modernare än den svenska. Här kontrolleras det blodtryck.

Noga var de med att patienten skulle veta vad som hände, här får maken läsa vad som ingår i medicinen. Fast det var ganska mycket fnitter bland sköterskorna när de skulle hjälpa den ovanlige patienten. 

Kunniga läkare undersöker benet.

Nu slapp maken operation och fick propplösande behandling istället. Allt gick bra, men vi hade lite otur att det var när SARS härjade och det var just till det här sjukhuset som dessa patienter kom. Vid några tillfällen då jag skulle gå ut från sjukhuset var det säkerhetsvakter som stoppade mig för då var det nya SARS-fall som togs in. När vi kom hem fick vi två veckors huskarantän eftersom vi varit där. Ingen tänkte på att vi vistas på flygplatser och flygplan på väg hem, tydligen ingen smittorisk där.

Snygg sjukhuspyjamas.

Rikligt med mat serverades också, ofta fick även jag mat då jag kom.

Utsikten från sjukrummet var inte så storslagen, men kommer man inte upp ur sängen så spelar den ju inte så stor roll.

Jag fick bo desto finare på Grand Hyatt, nära till sjukhuset var det också.

Och utsikten var lite annorlunda också.

Tur att vi hade sett över vår reseförsäkring innan vi for.

Somerset Hospital

Hittade en färggrann trappa...

..när jag linkade omkring i Kapstaden.

Gick uppför den trappen och där uppe låg ett hus som mer såg ut som en borg än ett sjukhus. Det är Somerset Hospital. Det här sjukhuset öppnade 1864 och har förklarats som ett provinsiellt världsarv. Det var det första sjukhuset som utbildade icke-vita sjuksköterskor. Det verkar råda delade meningar om på vilket sjukhus den första hjärttransplantationen utfördes. När man åker med sightseeingbussarna så berättar de att det var på Somerset Hospital som Dr. Christian Barnard utförde sin berömda transplantation och att man kan se operationssalen där, så som det såg ut i december 1967. Samtidigt så berättar de ungefär samma sak när man passerar stadens andra sjukhus.

I närheten träffar jag på en glad taxichaufför som väldigt gärna vill vara med på bild och det kan han väl få.

En bit bort håller den lokala frisören till.

Rakningen verkar vara till självkostnadspris.

Jag linkar vidare.

Fort Wynyard ligger inte så långt bort från sjukhuset, så då kan vi ta och spara på stegen och titta på det när vi ändå är så nära. Men vi är tydligen ute för museibesöks på helt fel dag, även det här är stängt på lördagar. Någon form av mönstring är det på gång där, många ungdomar står uppställda och fler och fler strömmar till. Antar att de är lite nervösa för en flicka i det främre ledet svimmar och jag ser på min bild att jag råkar ta bilden just när hon gör det. Här ser det ut som om hon tänker sätta sig ner.

Högläge!

Har tagit lite paus från det pulserande livet ett tag. Ibland stannar alla måsten och farten liksom upp och man får en ofrivillig vila från det mesta. Fast innan den ofrivilliga vilan inträffade tog jag och maken en mycket skön vila på vackra och avkopplande Bali. Jag blev glatt överraskad av den ön. Alla vänliga människor, den välbehövliga solen som fyllde på mitt D-vitaminbehov. Den vita mjuka och varma sanden och det varma vattnet där jag kunde få skön motion. Ja listan kan göras lång över vad som gjorde vistelsen på Bali så värdfull och njutbar, men det var en välbehövlig avkoppling och tid för att tanka lite energi.

Alla bilder därifrån är kvar på minneskort och den externa hårddisken och väntar på att få gås igenom, det är nästan som på den gamla analoga tiden där jag fick vänta tills bilderna kom åter från fotolabbet. Då när man stoppade in sina färdigexponerade rullar i en liten påse och sände i väg för framkallning och kopiering, väntade sedan en vecka och så damp bilderna ner i brevlådan. En förfäntasfull  prosedur som dagens ungdom skakar lite förvånat på huvudet åt, de har ju sina bilder på stört. Men som sagt jag har inte hunnit med att kolla igenom mina bilder från resan och de som är med här är bara mobilbilder.

Bali var inte bara vacker natur och avkoppling utan Bali fick mig att ändra uppfattning om den asiatiska maten, som jag i vanliga fall inte är så förtjust i, men om den är så god och välkryddad så som den vi fick där, då gillar jag asiatisk mat. På vårt hotellrum fick vi dessutom ett välfyllt fruktfat varje dag.

Vilket blev till goda vitaminrika luncher för oss. Kan man äta så mycket godare lunch än så här?

Orsaken till att jag inte ägnat tid åt att gå igenom bilder och börja blogga om resan är inte ointresse eller att jag inget upplevde där, tvärtom. Bali var tänkt som avkoppling och ladda energi och D-vitaminer inför en planerad operation. En operation i min fot som jag hoppas är den sista innan jag blir helt bra i den.

En tidig morgon, andra dagen efter vår hemkomst från soliga Bali, så begav jag mig iväg till Sophiahemmet. Får väl erkänna att jag var ganska nervös den här gången eftersom det var första gången jag skulle vara vaken vid en operation och få lokalbedövning i stället.Suddigt men det beror nog på mina lite skakiga nerver inför operationen än mobilkameran.

Lokalbedövningssprutorna var definitivt ingen njutning, hugaligen så ont de gjorde men smärtan var intensiv Men tack och lov kort. Efter lite påfyllning senare så kände jag inget. Fast det var inte direkt kul att höra hur läkaren högg och borrade i foten och tår. Kändes lite som att ha hamnat på en verkstad då han bad om en större mejsel och hammare och när diskussionen om vilken borrgrovlek de skulle ha så var det mer verkstadskänsla än operationssal. Fast det var lite kul att höra att jag fått Svealands snyggaste skruv i min tå, vad sägs om en blåmetallik skruv. Lite synd att den inte syns. Men efteråt då jag fick komma till vilorumnet så kom belöningen. Väldoftande kaffe och en smarrig macka.

Och foten fick jag order om att lägga upp på bordet, för nu är det högläge i tre veckor som gäller.

Tack till all trevlig och omhändertagande personal på fotkliniken på Sophiahemmet. Där vet de hur de ska ta hand om en orolig patient på bästa sätt.

Återkommer med blogginlägg när jag hittat någon fungerande sittställning och plats för foten vid datorn.

Besviken, ledsen och less.

Hade längtat så till den här dagen, den dagen då jag skulle få veta om min fot läkt ihop som den skulle. Röntgen tidigt på morgonen skulle ge besked, och så skönt det kändes för allt såg så bra ut. Inga ben hängde och dinglade i tomrum utan det hade läkt ihop helt rätt. 

Det var bara ett litet problem en metallplatta och fyra  skruvar som har hållit samman fotbladet under läkningen sitter så illa att den skaver och foten vill inte ha den där. Det gör ont. Känns ungefär som om tandläkaren glömt sin borr där och att den är igång dessutom. Jag vill inte ha känslan av att någon borrar i min fot.  Vid förra läkarbesöket för tre månader sedan lovade läkaren att den skulle opereras bort om foten var färdigläkt men det kunde inte göras innan det gått sex månader. 

Jippi! Tänkte jag, det har gått sex månader, foten och alla dess ben har läkt ihop som det ska...alltså bort med metallskrotet.

Trodde jag ja. Nähä det var tillbaka till vårdkön och börja om från början. Vänta i TRE månader till, tills det blir en ledig operationssal. Jag trodde att när man väntat på den första operationen så hade man redan avverkat kön, som då dessutom var betydligt längre än de 90 dagar som vårdgarantin säger. Trodde också att läkaren skulle ha varit så förutseende att han bokade operation redan vid förra besöket då han sa att det skulle bli en operation till.

Men jag dör inte av att ha ont i foten, jag får bara dras med mina kryckor i tre månader till och vänta med den riktiga träningen i tre månader till.

Fast vad kan man begära av ett sjukhus som sätter upp en sådan här skylt? Nej fel av mig det var inte en sådan skylt, det var två lika felstavade.

Jag vågade inte lyfta den luftade luren för att se om det var luft i den.

Skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, jag vet att det är betydligt fler som har det mycket tuffare, utan jag tycker att sjukvården haltar. Det är inte bara jag som går på kryckor det känns ibland som om Landstinget skulle behöva ett par röda kryckor de också. Vad kostar det inte att ha folk sjukskrivna i onödan bara för att de väntar. Behövde bara skriva av mig lite uppdämd ilska.

Jag har satt upp mig på återbudslistan och kan ta en tid med kort varsel, så håll tummarna åt mig.

Om någon undrar vad som hänt med foten tidigare så finns det här och här och här 

Nästa fas på min annorlunda resa.

Hinner inte vara hemma så många dagar innan det är dags för nästa operation. Tre dagar efter att jag kommit hem är det dags att ta bort den grå starren på första ögat. Det jobbigaste då är att hoppa på ett ben nedför trappen här hemma och till bilen. Har inte riktigt hunnit hämta krafterna.

Men är det någon som ska göra den operationen och är orolig så är det absolut inget att oroa sig för. Det gör inte ont och är inte obehagligt, dessutom går det så fort. Var på väg hem igen efter en och en halv timme och då hann personalen med en kaffepaus också. 

Jag ser lite suddig i några dagar och första dagen är pupillen ganska stor.

Njuter av att vara hemma fast jag kan inte göra så mycket eftersom jag ska ha foten i högläge mest hela tiden. Jag kan i alla fall se femmilen på TV.

Dagarna går och jag behöver inte så mycket piller längre, vilket är skönt. För många kan det säkert låta som en toppentillvaro att få ligga och vila så mycket, kan säkert kännas så ett tag, men inte hela dagen och framför allt inte alla dagar i veckan...det blir ganska enformigt och långtråkigt. Tur att jag har goda vänner som hälsar på då och då så vi kan prata bort en stund.

Efter tre veckor ska jag  på återbesök, ta bort både gips och stygn.  Har lite otur att det är just den dagen som de har drabbats av datahaveri på sjukhuset. Väntetiden för att komma in är en timme, men jag är inte ensam om att drabbas och fördelen är att folk börjar prata med varandra i väntrummet.

När det så är min tur kommer motorsågen fram, tur att det inte är så stor klinga på den. Lite läskigt är det ändå för tänk om den skulle nå ända in till foten... ;)

 Å så fram med det stora verktyget och bända isär gipset.

Foten är fri. Ser att tiden tickat iväg, jag hade tid kl. 14:20.

Så är det dags att börja ta stygnen. Om du är lite känsligt lagd så hoppa över de följande bilderna.

Jag tittar något förundrat på min egen fot. Den ser mer att höra hemma på en utomjording och jag undrar om det kommer att bli en riktig fot av det där.

Efter att stygnen är tagna får jag ett nytt bandage. Det är stort och är i plast ser mer ut som om jag fått en robotfot nu.Jag tar min konstiga fot och hoppar iväg till sjukgymnastiken där personalen jobbar på övertid p.g.a datathaveriet. Jag får ett, i mina ögon, mycket avancerat gymnastikprogram, som mest går ut på att vifta på tårna och vicka på vristen. Nu ska jag hem och vifta på tårna och böja på fotleden. Mer än så klarar jag inte. Har nu tre veckor på mig till nästa återbesök och då får jag kanske börja belasta min fot lite. I övrigt så blir det att vifta på tårna och ha foten i högläge .

Alla bilder är tagna med mobilkameran (utom den sista som är tagen med Canon G 10) de flesta utan blixt, orsaken till det är att det är fotoförbud på många ställen på sjukhuset och ingen verkar bry sig om det är en telefon du plockar upp. Suddigheten beror nest på att jag var tämligen darrig på hand. Det är jobbigt att hoppa på kryckor då man inte är van.