Årets stora händelse!

Alla vet väl redan att det är sista helgen i juli som det händer och att det är fotofestivalen i Säterdalen som gäller.

Många har redan bloggat om händelsen, men här kommer festivalen ur mina ögon.

Det är så spännande redan innan det är dags att åka iväg till Säter, först för att se om man kommit med och sedan att välja ut bilderna som ska vara med. På lördagsmorgonen är det lika spännande och trevligt att komma dit och få se vilka som är där och träffa både gamla och nya vänner.

Utlottningen av platser är även den lite spännande.

Vädret var strålande och solen visste vem den skulle sända sina strålar över just i dag, nämligen vår utställningsgeneral, Peter.

När alla fått sina nummer på upphängningsplatser blev det en febril aktivitet med upphängning och även så för mig. Med utfört arbete så kunde jag konstatera att Heléné utnyttjat en störande skylt på ett alldeles förträffligt sätt och passande skyltar kan jag då aldrig gå förbi utan att få med mig en bild.

Sedan var det dags att gå runt och beundra varandras bilder. Lena ser ut att vara beväpnad med stora Canonen.

Torbjörn poserade glatt vid sina bilder.

Peter håller sitt inledande anförande och hälsar alla välkomna.

Björn Grünewald förklarade utställning öppnad.

Anders Geidemarks föredrag och bilder berörde mig starkt av flera anledningar.

Peter tar sig en välförtjänt glass.

Blir det för mycket "sitta stilla", så får jag lätt spring i benen nu för tiden. Så jag drog iväg på en liten promenad för att bli av med springet. Kom till en liten sjö. Näsåkerspussen heter den visst, träffade på några balanserande änder där.

Kikade ut genom lövverket och fick syn på sångsvanarna som passade sina ungar ute i vassen.

Sångsvanar tycker jag är så vackra, synd bara att de var så pass långt borta.

Pappa svan vill också ha lite uppmärksamhet.

Något som jag inte upptäckte att det fanns här, vid mitt förra besök, är Fäboden. Kom ju inte så långt från utställningsplatsen med mina kryckor den gången, desto roligare att få gå på upptäcktsfärd nu. Barnens favorit där verkade vara laman.

En annan populär plats bland barnen, var något som jag tror är Säters brantaste backe. Så härligt att få se barn var just barn och få pröva sin förmåga. Mamma blev kanske inte lika glad över att få ta hand och deras byxor efteråt, efter att de hade hasat ner på byxbaken, men kul hade de.

Sedan var det dags för lite bildmingel igen. Någon betraktar mina ökenbilder.

Annika i fototagen.

Björn har kommit på besök.

Några fyrbenta besökare kom det också. Dom tittade inte så mycket på bilderna, den här labben ville bara leka.

Prick klockan 16:00 kungjorde generalen att det var dags att packa ihop för kvällen.

På kvällen återvände vi för att äta lite kolbullar och lyssna på Dan Anderssonvisor, Thomas Pa Jansson presenterade kvällens underhållare. Fast jag tror nästan att det var tvärtom, att det var underhållaren som presenterade Thomas och sig själv.

Lite synd att de inte hade så stor koll på ljudanläggningen, en orolig Thomas skymtar i bakgrunden. Dessutom så trodde en del i publiken att det var allsång.

Så var det dags att göra kväller. Utställningsplatser ser oroväckande blöt och även tom ut.

Jag och maken vandrar  sedan hemåt i regnet.

Återresan.

Åker man bort så är det lämpligt att åka hem också. Men varför skynda hemmåt när det finns så mycket att se. Som sagt så väljer vi oftast de små vägarna.

I Sevallbo fick jag syn på en lite speciell kyrka. Tornet på kyrktaket var något som jag aldrig sett förut. Googlade på kyrkan som heter Ansgariikyrkan och fick veta att det var ortsbefolkningen som byggt den eftersom de tröttnat på att ro kyrkbåt över till Hedesunda kyrka.

Ser att våren är ordentligt på gång för tranorna har kommit till trakten. 

Men inte bara en utan det är två tranor. De dansade inte, behövde väl inte imponera på någon för de hade ju redan funnit varandra.

I vassen i Dalälven vilade två sångsvanar och änderna bråkade.

Fick tips om en liten omväg av damen i Naturrum i Gysinge. Vi tog den vägen som ledde oss ut på en rullstensås, det här är Ockelboåsen som korsar Daläven och man kan köra bil nästan ända ut där åsen övergår i vatten. Ungefär mitt på sträckan finns Gästrikslands största gravfält. Det lär finnas över 130 gravar här. Man är lite osäker på från vilken tidsålder de är ifrån men har gissat på järnåldern.

Jag hade hoppats på att få se lite sångsvanar här. Enligt informationen i Naturrum så kom de i tusental förr om åren, så jag tänkte att kanske några förirrat sig hit, men det enda i fågelväg jag såg var en hackspett. Men det finns nog mycket intressant i fågelväg i området om man tar sig tid att titta ordentligt, för då vi åkte därifrån träffade vi på en liten grupp fågelskådare.

När vi senare kom hem så hängde solen som enstor  blodapelsin över trädtopparna.