Irrar runt i landskapet.

Det är inte så lätt att hitta rätt i Mongoliet. Vägarna är inte som vi är vana vid, om det nu alls finns några vägar. Största delen av resan så färdas vi på vägar som ser ut så här.

Vi har en GPS i bilen, men den används inte. Det troliga är att den bara skulle visa att vi är ute "mitt i ingenting". Vår chaufför Amdraa säger att han har inbyggd kompass och oftast fungerar hans kompass också.

Men inte alltid. I dag irrar vi runt på vägar som ser ut att leda till just ingenting och den här gången så stämmer det också. Plötsligt upplöser sig vår väg i intet.

Men det hindrar inte Amdraa, han svänger bara runt och ut i terrängen och efter ett tag har han hittat två nya hjulspår att följa.

Det visar sig vara en väg som leder rätt, nu ser vi sjön Ugii lake och får ett riktmärke.

Det ska vara en väldigt fågelrik sjö. Men det är ganska kallt här vid sjön.

Bredvid sjön ligger vår camp. Vi får vår Ger och passar på att besöka toaletterna, ser att de har tvättmaskin. Men troligtvis inte tillräckligt med el för ägarinnan står och tvättar för hand i tvättmaskinen.

Vi börjar installera oss i vår Ger och konstatera att det är kuddar fyllda med sand här. Då kommer  Solongo och lite generat berättar att vi ska åka vidare. Vi har stannat vid fel Ger camp.

Vi var inte så mycket fel och efter ett tag har vi hittat vår rätta camp.

Vi kan installera oss i vår tionde Ger.

Här har vi gott om ved och mjuka kuddar.

Före middagen passar vi på att ta en promenad och visst finns det en backe att testa konditionen på även här. Gå inte in i skogen, säger Solongo, så att ni inte går vilse. Vadå gå vilse i den där lilla skogen, tänker vi.

När vi kommer upp på berget, ser vi att det var kanske en befogad varning för det finns en hel del skog här. Allt är lärk.

Fin utsikt över campen och omgivningarna får vi här uppifrån.

Vi lyssnar på göken och försöker få syn på honom, men han gäckar oss och ljudet försvinner längre in i skogen. Men jag konstaterar att det är i alla fall en västergök.

Vi hamnade inte vid sjön och kunde utforska fågellivet där, men det finns några fåglar även här. Den här ser ut som vår sädesärla.

Den vippar även likadant på stjärten, men ser riktigt ullig ut i blåsten.

- Titta sådan duktig myggsamlare jag är.

                                                                    föregående --- nästa

Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott