Urquhart Castle.

Urquhart Castle, som ligger på en udde i sjön Loch Ness, var ett av Skottlands största slott. Det byggdes i början av 1200-talet. Före dess fanns här en medeltida fästning

Slottet spelade en viktig roll i skotska självständighetskriget på 1300-talet.

På landsidan fanns det förr en vallgrav och vindbrygga.

Vi går upp i Grant Tower.

Kan nästan föreställa mig hur någon jungfru sitter här i fönstersmygen i tornet och spanar ut över Loch Ness och hoppas på att något spännande ska hända. Kanske inte att något odjur ska dyka upp, men bara något som är mer spännande än broderiet hon håller på med nu.

Högst uppe i det fem våningars höga tornet hade man bra koll på omgivningen och vad som hände ute på slottsgården. 

Slottsområdet är stort och det finns gott om upplysande skyltar så att man kan få inblick i hur här var då slottet var befolkat och innan det övergavs på 1600-talet. Det förstördes delvis 1692 för att förhindra att det användes av Jakobitiska styrkor.

När det är dags för oss att återvända till bilen och vår färd tillbaka till Aberdeen ser jag någon som verkligen vill utrycka sin glädje över att vara här, eller om det bara är lycka av att ha hittat en grässlänt.

Lite skotsk natur.

Det är inte så många turister i Aberdeen, det märks speciellt då vi är på turistbyrån för att försöka boka en utflykt. Dit vi vill åka är vi de enda som bokat den veckan och blir det inte två till så körs inte utflykten. Lite spännande väntan till måndagsmorgon för att se om vi kommer iväg.

Vi hade tur, för det är två till som bokat, två som bor i Norge.

Trevligt att se lite landskap och inte bara grå granithus.

Tyvärr är det inga fotostopp på vägen så jag försöker få till några minnesbilder på landskapet som vi susar förbi. Det är gott om får i Skottland, det är dubbelt så många får som människor.

Kommer till byn Elgin. Stannar till vid Johnston Courtyard för en fikapaus och titta på lite dyra hantverk i kaschmir.

Fast vi är inte fikasugna ännu utan går iväg till den gamla Elgin Cathedral.

Det är inte så mycket till katedral längre, mer en ruin efter den ståtliga katedralen.

Elgin Cathedral började byggas redan 1224 och växte under åren till en pampig domkyrka. Men den mötte sitt öde vid den skotska reformationen då den skotska protestantiska statskyrkan grundades och de katolska mässorna förbjöds.

Man kan se att det varit en rejält pampig byggnad.

Inte så mycket kvar av den nu, mycket av kyrkan återanvändes av traktens innevånare då de byggde hus och vi fick höra att taket monterades ned och skulle skeppas till Norge. Det var uppenbarligen en högre makt som inte uppskattade tilltaget och skeppet förliste.

Ett gulligt litet hus som ligger nära kyrkan.

Vi far vidare och vår guide Karl berättar att Skottland satsar massor på vindkraftverken.

Fascineras av det vackra landskapet och alla linjer som det bildar.

Lite hotande mörka moln tornar upp sig på himlen, få se om vi klarar oss utan regn.

Ser på åkrarna att det blåser en hel del.

Skörden har varit god.

Nu börjar vi närma oss målet för dagens utflykt.

Ruinas de Sao Paulo.

Byggandet av denna katedral började 1582 och pågick ända till 1602 och leddes av Jesuitorden. Vid den här tiden var St Pauls katedralen den största kyrkan i hela Asien och var därmed mycket känd.

Med tiden började Jesuitorden att undervisa i kyrkan som snabbt blev till ett stort college. Av den anledningen brukar man prata om St Pauls College när man pratar om katedralen. År 1835 totalförstördes dessvärre St Pauls college som numera ligger i ruiner.

Fast inte helt i ruiner, ena gaveln står där så praktfull.

Går man trapporna upp till själva ruinen så får man lite utsikt och då framträder det märkliga huset Grand Lisboa.

Det har kommit in ett kryssningsfartyg och deras passagerare strövar runt här.

Å så en gruppbild.

Vi strövar vidare in i gränderna. Där finns det många småbutiker och många säljer portugisiska specialiteter.

 Som det här pressade köttet. Jag fick smaka och även om det mer ser ut som en torr Vettexduk så var det gott.

Jag blir nog aldrig någon reseboksfotograf, för jag kan inte låta bli att ta bilder av vardagen förutom de gängse sevärdheterna, som de här männen som rensar avlopp. Hur kul är det att se det. 😀

Eller en Herr Gårman med hatt.

Hur som helst så strosar vi vidare mot nästa tips i vår bok.

___________________________________

Parque das Ruinas

En plats som jag skulle ha missat i Rio och Santa Teresa om vi inte hade bokat in en guidad tur är Parque das Ruinas. Tacksam för att Edoardo tog med oss med dit.

Vi börjar med att kika in i trädgården, där finns en del konstverk.

Lite närmare.

Så beger vi oss till det mest sevärda här uppe på kullen, nämligen ruinerna efter  Laurinda Santos Lobos hus. Hennes hus var en mötesplats för Rios konstnärer och intellektuella i många år fram till hennes död 1946. Hon var känd för att samla intellektuella och konstnärer i sitt hem.  Hon hade inga barn utan testamenterade huset till en förening som aldrig tog huset i besittning utan det stod och fick förfalla. Många åker upp hit för att titta på utsikten, men förutom den så är nog huset det mest spännande.

Nu har staden tagit över och jag är glad att de inte rev det hela eller rustade upp mer än så här. Det ruffiga i den här byggnaden lyfter fram konstverken som ställs ut här.

Det här konstverket heter Way, ett verk av Ana Dantas.

Swing av Nazareth Pacheco. En skör men vass gunga.

Hade nog inte behövts någon kedja för att hindra folk från att testa den gungan.

De flesta som åker upp hit gör det för utsikten, vi ska ta en titt på den även vi.

Vi ska strax gå ut på terassen och beundra utsikten.

Lite molnigt i dag, men stundtals så ser man det mesta av Sockertoppen. 

Det lär finnas ungefär tusen favelor i Rio.

Nu kan man se nästan hela Sockertoppen och även kablarna till linbanan som går upp till toppen.

Vi kikar ner på småbåtshamnen.

Flygplatsen.

Slänger en blick bort över höghusen.

En oljeborrigg ligger inne för underhåll.

Där nere ser jag också Cariocaakvedukten där spårvagnen brukar gå.

Inte bara hus, det finns en del skog kvar som myndigheterna gör sitt bästa med att bevara också. Favelorna gör försök ibland att öka ut sina områden men då rivs de husen. Skogen runt Santa Teresa var en plats där förrymda slavar gömde sig förr.

Vi återvänder in i det spännande huset.

Manfred Kleinhofer, Guardians

Hittar ingen skylt till den här hängande pojken.

Där har vi husets härskarinna själv.

Jag tror att hon är ganska nöjd över hur ruinerna togs tillvara.

Vi åker vidare till Escalera Seleron. 

___________________________________