An der schönen blauen Donau.

Vi har hamnat i Wien. Det var kväller när vi kom fram till Wien så vi övernattade på båten innan det nästa morgon var dags för att utforska staden lite.

Tanken är att vi ska förflytta oss med båt på Donau, här ligger flodbåtarna tätt. Så tätt att man får gå över varandras båtar för att komma iland och så blå var inte Donau, mer grönbrun.

Först styr vi kosan till Hundertwasserhaus. Ett väldigt speciellt kommunalt bostadshus som är formgivet av den visionäre formgivaren Friedensreich Hundertwasser. Det var inflyttningsklart 1986 och numera anses vara fjärde största sevärdheten i Wien och nog är huset speciellt , var nog det första på min lista över vad jag ville se i Wien.

Jag gillar färg och här har de verkligen inte slösat med färgerna, Många färger och starka färger.

Huset är rejält grönskande både längs fasaderna och ut genom fönster och på balkonger, växer det träd. På taket lades det 900 ton jord och ungefär 250 träd och buskar planterades.

Utbyggnaden till höger med sluttande golv, den har även sluttande golv inne och där är det ett lekrum för barnen. Jättekul att rulla utefter golvet där inne.

Inte bara olika färger utan även oregelbundenheten är ett kännetecken för Hundertwasser, finns inte många raka eller räta linjer. I portgångar och liknande utrymmen är golvet medvetet ojämnt och mjukt vågformat.

Jag går fortfarande omkring med min brutna fot i ett rejält och stelt paket, så det var inte så lätt att gå här.

Efter att ha besökt detta spektakulära hus så kändes parken Volksgarten  väldigt prydlig och nästan lite tråkig. Fast här var det också rejäl grönska, alla rosenträd i parken har adopterats av någon. Många till minne för någon kär bortgången anhörig. Det är så populärt att det inte finns plats för fler rosenträd.

Parkerna här var förr avsedda som en privat trädgård för ärkehertigarna. Dessa planer ändrades genom ett förslag från domstolsträdgårdsförvaltningen att förvandla området till den första allmänna parken i staden. Den 1 mars 1823 invigdes parken officiellt. Från 1825 användes namnet Volksgarten. 

Fast skylten på gräsmattan är lite speciell.  Gå inte på spikmattan, eller vad?

I mitten av parken står det neoklassiska Theseustemplet av Pietro di Nobile, färdigställt 1821. Det är en småskalig kopia av Hefaistos tempel i Aten, designades ursprungligen för att hysa Antonio Canovas Theseus-skulptur. Fast 1890 flyttades Canovas skulptur till Konstmuseet.

I den norra änden av parken står monumentet av kejsarinnan Elizabeth av Hans Bitterlich och Friedrich Ohmann.

Statyn av den sittande kejsarinna Elisabeth.

Vi traskar vidare i stan och tittar på de andra sevärdheterna som Presidentkansliet.

Hofburg palatset som förr var det kejserliga residenset, numera officiella sätet för Österrikes förbundspresident. 

Blir man trött i fötterna men ändå vill se mer av Wien så finns det gott om hästdroskor som gärna kör omkring turister mot en dyr penning. Men alla dessa hästar vittnar om att vi är nära en annan trevlig sevärdhet.

Nämligen den Spanska hovridskolan. Den högklassiga ridakademin fick sitt namn av de berömda spanska lipizanerhästarna som används där.  Vi hade tur att hästarna nyss återkommit från sin sommarvistelse och på gården var det bedömning av hästar.

Flickorna som visar upp hästarna här är fortfarande elever. Flickan som står tillsammans med bedömarna, hon är klädd den traditionella mörkbruna dubbelknäppta fracken och den tvåhörnade bicornehatten, vita hjortskinnsbyxor och svarta stövlar med uppvikt krage. Dessa personer måste vara österrikiska medborgare och först 2008 fick även kvinnliga elever tas emot på ridskolan.  De övriga personerna är domare som bedömer hästarna.

Kollar in hur det går för kompisarna.

Kommer jag tillbaka till Wien och har mer tid där så ska jag absolut boka biljett för en uppvisning, men nu lämnar vi hästarna och fortsätter in på en gågata där det  ser ut som om man borde dansa in. Lite svårt med krycka och nästan klumpfot så jag nöjer mig med att gå i sakta mak.

Här har H&M lyckats skaffa sig den bästa och vackraste lokalen i tidigare E. Braun & Co,s butikslokal.

Ganska nära H&M hittar vi Stefansdomen. Det är Wiens katolska domkyrka.

Det börjar regna så jag går in i kyrkan, hittar en ledig stol också och kan vila min fot lite.

Regnskuren var kortvarig och vi kan återvända till båten, på väg tillbaka hinner jag få en skymt av Wiener Riesenrad. Det är ett berömt pariserhjul som byggdes för att fira kejsar Franz Josef I:s gyllene jubileum, och det var ett av de tidigaste pariserhjul som någonsin byggts. Det bestämdes 1916 att hjulet skulle rivas, men det fanns inga pengar till rivning så hjulet stod kvar och har sedan renoverats och är i drift igen.

Riesenrad är berömt från filmen "Den tredje mannen".  Även James Bond har åkt med Riesenrad i filmen "Iskallt uppdrag". Ytterligare en känd filmscen från Riesenrad kommer från filmen "Bara en natt", där paret kysser varandra för första gången i en gondol som stannat högst upp.

Efter regn kommer solsken och även regnbåge.

Atomograd.

Fortsätter promenaden i spökstaden Prypjat och har nu kommit till nöjesfältet Luna park, som aldrig hann bli ett riktigt nöjesfält. Det var alldeles nytt och skulle ha öppnat den 1 maj samma år som olyckan.

Nu står det här och förfaller, jag tror att den platsen i Prypjat är den mest fotograferade av alla. Speciellt då pariserhjulet. Men även dessa radiobilar som numera kan gå under namnet Radio-aktiva-bilar.

Karusellen som aldrig fick snurra och roa barn, rostar nu sönder och förfaller.

Här skulle det ha kunnat vara en fin plats för lek och avkoppling för barnen och föräldrarna sitta och vila, titta på de stojande barnen och njuta av blommor.

Vi tittar lite närmare på pariserhjulet.

En av korgarna är intressantare än de andra.

Varför då, undrar någon. Jo där hittade vi områdets högsta nivå av alla hot spot.

Vi avstår från att åka och köper inte någon biljett. Ser ändå ut som om om biljettförsäljaren avvikit.

Vi går vidare, det här ser ut om en lekstuga. Där har en björk hittat sig en väg rakt ut genom väggen.

Fortsätter förbi taggtråden och den rostiga stolpen.

Går genom en park...trodde vi.

Efter den vildvuxna parken kommer vi fram till fotbollsstadium.

Och när vår guide visar en bild av hur det såg ut här förut, så förstår jag att den vildvuxna parken var fotbollsplanen.

Det är läktarna vi står vid, trots att de är ganska förfallna, så går det bra att gå upp där.

Bänkarna är inte så sittvänliga länge.

Jag kikar in i gångarna under läktarna.

Följer sedan löparbanan bort till....

...den forna entrén.

Bänkar där ingen vill slå sig ner mer.

Fortsätter till idrottshallen, inte så lätt att spela basket här längre då golvet mer ser ut som om man tänker spela plockepinn.

Simhallen en trappa upp...

...har även den sett sina bästa dagar.

Dags att vandra tillbaka till vår lilla buss för att åka till Duga radar.

Kvällen sänker sig över Kapstaden.

 Vår sista kväll här och ett märkligt ljus och dis tornar upp sig borta vid Taffelberget.

När så solen går ner helt och blå timmen övergår i mörker så sveps hela staden in i ett mystiskt dis.

Jag får en lite märklig dickenskänsla när jag tittar ut. Kan det vara några personer från det förgångna som vandrar där nere.