50-talsnostalgi.

I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.

Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.

Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.

Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.

Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.

Där en stilig stins hälsar oss välkomna.

Många här är klädda i tidstypiska kläder.

Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.

Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.

De små har ett alldeles eget tåg.

Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.

 Det fanns flera olika bussar att välja på.

Många var här och kikade.

Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.

Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)

Skyltar är kul.

På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.

Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.

Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.

Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.

Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.

Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.

Fast finast var nog ångloken.

Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.

Att få hålla i en höna måste vara fint.

Även en liten farmare var det här.

Sedan gick vi tillbaka till stan.

Och såg gävlepolisens nya satsning på polisfordon.

En tripp till nostalgins högborg.

I går sken solen och lockade iväg oss på en liten tripp. Efter Södertälje letade vi oss bort från de stora vägarna och hamnade nästan under ett helt lass med bilar, fast de var också på väg någonstans.

Bilarna svängde åt ett håll och vi åt ett annat. Åker man småvägar kan man träffa på fordon som gör att man känner sig ganska liten.

Efter att ha slingrat oss fram i ett sommarfagert landskap kom vi fram till dagens första mål, nämligen Nostalgimuseet i Sparreholm. Håll i er för nu blir det mycket bilder.

Femtio kronor i inträde var inte så blodigt.. ...och jag tänkte att lite bilder och ett blogginlägg kunde vara bra reklam för dem, men fru Gråfors var lite smågrinig och tveksam för att vara med på bild. Efter en del diskussion om värdet med bilden och om jag tänkte sälja den eller ej så gick hon med på att vara med ändå.

Vi var de första besökarna för dagen och blev välkomnade med positivspelande.

Stefan Gråfors berättade att han började samla redan som treåring och då var det apelsinpapper som gällde. Här visar han oss en raritet från samlingens begynnelse.han var mer villig att posera framför kameran.

Apelsinpapper minns jag att även min bror samlade på; själv höll jag mig till klippdockor.

Samlingarna här är verkligen rikliga och spänner över de flestas intresseområden. Gillar man burkar så finns de i mängder.

För att inte tala om gamla kameror; där var hyllorna välfyllda.

Även tillbehör.

En sådan här manick minns jag att vår granne hade då jag var barn och det var en högtidsstund då hon plockade fram den och vi fick titta på bilder med djup i.

Det här kan man nog kalla för tjock tv.

Här finns också en fullmatad varuautomat.

Vem minns väl inte slogan, "Ta det lugnt, ta en Toy!"

Godis kan också vara hälsosamt.

En hel färghandel finns inrymd här på museet.

Gamla skyltar är kul.

En välutrustad frisersalong.

Vet inte om jag skulle våga sätta mig en sådan manick för att bli permanentad.

Miljövänliga locktänger.

Ett helt rum fullt med leksaker.

På väg ner till källaravdelningen ser jag något som jag inte sett tidigare, gissar på att det är något slags rullskidor men ser mer ut som att höra till en stridsvagn.

Här kommer vi till godisavdelningen. Godis av alla de sorter, en del kommer jag ihåg, andra har jag aldrig hört talats om och en del skulle vara förbjudet i dag.

Här nere finns också en hel del fordon samlade.

Som den här Blomster 1902, 50 CC. Det är Sveriges äldsta 2-taktare. Förgasaren till den här ska vara byggd av en cykelpump av Blomsters son.

Minns att min första cykel såg ut som någon av de här.

ock vem samlade inte på sådana här vimplar på 50 och 60-talet.

På baksidan av huset finns det en hel bensinmack.För den som vill besöka Nostagimuseet så finns det en hemsida här.

Vi fortsatte vår färd och hamnade vid en museispårväg.

Får ta och kolla tidtabellen om det kommer någon spårvagn.

Hittar en passande blomma.

Vi har tur för se där, nu kommer det en vagn.

Den rundar väntkuren.....och återvänder till Malmköping.

Sedan kom vi till Strängnäs...

...såg en fin bil...

...sedan åkte vi hemåt.

Dags att tanka igen.

Här gäller det att passa på och tanka...

Det är inte så ofta man hittar bensin för 25 öre/liter. Ser du spöket Laban som bildades av skuggan i glaset?

Vi har hamnat i Mörarp och här var det kraftiga nostalgivibbar. Kikar in genom fönstret och ser så mycket som var vardagsbruksföremål i min barndom. TV-kannorna och transistorapparaterna på hyllan. De gamla nummerplåtarna, fast vi hade Ba på vår bil, fick även jag på min första bil.

Vem kommer inte ihåg bilhjälmen. Vet inte om jag vågar berätta historien om min far och bilhjälmen. Det var en pinsam historia tyckte jag som barn. Min far hade hört att det var viktigt att använda bilhjälm men de var ju ganska dyra men det var inget fel på hans kreativitet så han fixade två bygghjälmar. Klädde dem i rutigt tyg...för rutigt skulle det vara...sedan tvingade han den ena på min mor och var själv så stolt över att han fixat bilhjälm alldeles själv. Jag var väldigt glad att han inte fick fatt på fler bygghjälmar så att de inte räckte till mig och min bror. Det fanns ju ändå inte ens bilbälte i baksätet på den tiden.

Vem drömde inte om en röd Puch, fast jag fick aldrig någon. En blå är ganska snygg också.

En liten minivespa hade inte varit så dumt det heller.

En sådan där askkopp som såg ut som ett bildäck kommer jag ihåg att min piprökande far hade.

Tyvärr så var det stängt även här, ändå var vi inte ute på morgonen utan mitt på dagen. Tror att de har öppet på helgerna.

En sådan där skylt vill jag ha till min Touareg.

Det här märket känner väl de flesta igen.

Den här fina macken finns i Mörarp.