Undrar om vi hittar någon Praktquetzal?

Dags för en vandring igen, inte lika tuff och backig som de tidigare men här brukar man kunna få syn på Praktquetzalen. Skulle vara otroligt kul att få syn på någon. Det sägs att fågelskådare kommer från hela världen för att få se dessa fåglar som bland en del anses vara de vackraste i världen. Fast jag får väl erkänna att jag inte hade så stor koll på den fågeln innan jag kom hit. Tycker om att se vackra fåglar men kryssar inte av de jag ser.

Här möter dagens guide Giovanni upp.

Träden är väldigt höga här och de är inte bara höga, de är så stora att man kan gå in i dem också.

En lite del av  Olle Adolphssons visa om Okända djur passar in här i skogen för plötsligt håller Giovanni upp en lite grön pinne. Liten är den och det är lite svårt att förstå att han klarade av att hitta den i allt det gröna.

"Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och röda eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små"

Visan fortsätter "De håller fast i lövens kanter" och det stämmer ju bra det också. Små, små som sitter på löv och grenar. Det här var den allra första vandrande pinnen jag sett ute i det fria.

Även i det här naturreservatet är det en hel del ljud, ett som återkommer ofta och låter lite speciellt är från three-wattled bellbird. Den som det mesta i det här landet sitter högt upp i träden. Hanen har ett lite ovanligt och tredelat läte för sig. Först kommer det tre lite utdragna läten lite som "Heee-Ahhh" efter det kommer det ett högt bonk.  Detta ihåliga, "bonk" tros vara en av de högsta fågelläten på jorden, hörbar för människor från mer än 0,80 km bort.

På svenska heter den Treflikig klockfågel.

Det är lättgånget här och vi vandrar vidare in i skogen.

Beundrar växter...

..och även stora getingbon.

Eller bara lite blad

Vi kommer upp till en liten platå där enorma avokadoträd växer.

Här ställer Giovanni upp sin tubkikare och börjar spana för avokado  är mums för praktquetzalen. Tänk en sådan tur vi har där uppe i trädet, ja högt uppe igen förstås, men där uppe sitter det faktiskt en praktquetzal.

Jag riktar upp min kamera bland löven och titta, där sitter den faktiskt.

Det går att fota med mobilen genom tubkikaren också och få se hur det ser ut när man ser den genom kikaren.

En till kommer men den får jag bara bakifrån, den vill inte vända sig om.

Vi lämnar fåglarna åt sitt öde och vandrar vidare bland alla häftiga träd...

...och växter.

Plötsligt kommer vi ifatt några andra som är ute och vandrar och de har sett något intressant uppe i trädet nära stigen. Där sitter två söta ugglor och ugglar. Bild med mitt 300mm.

Bild genom tubkikaren.

Vi hittar några vita svampar, så här ovanifrån ser de inte så intressanta ut...

...men kikar man på undersidan så är det livligt värre där.

En liten mångfoting klarade sig från att bli trampad på.

Giovanni förklarar att det är en dubbelfoting och att det vi i vardagligt tal kallar för tusenfoting är just mångfotingar som är uppdelade i olika "segment" där de har två eller fyra ben, beroende på om det är en enkelfoting eller en dubbelfoting.

Några som har många ben och kan springa ganska fort och som jag inte uppskattar i djurvärlden är de här...Spindlar. De tillhör inte mina favoriter.

Då är fåglar och kolibrin desto vackrare. Här i nationalparken har de ett matningställe för dessa små fåglar. Jag börjar där med att försöka få bild på någon kolibri som inte är vid matningsbehållarna utan håller till vid blommorna. Det går ju så där.....med andra ord inte alls, till att börja med.

Men blomman är ju vackert röd.

Fortsätter att försöka och får till och med några fåglar ibland.

Jag har några fina bilder på kolibri från en annan resa så jag ger upp och tittar på de som flyger vid matbehållarna. Tycker de är så söta då man ser deras lilla tunga.

Och även hur elegant de håller sig stilla i luften.

Nu är snart vår vandring slut, men innan vi kommer åter till vår bil så träffar vi på en liten, liten groda.

Den är bara runt 3 cm lång.

På andra sidan stigen är det något som låter som en mindre motorsåg, jag letar bland löven och får syn på den här lilla flygande varelsen. Luden och lite grå.

Den här låter inte så mycket men är vackrare.

Sedan var dagens vandring slut. I morgon åker vi till Stilla havet och Tamarindo.

Hamnade i Hjorthagen i går.

Solen sken och besöket som var planerat blev inställt, så varför inte stanna i Mariefred och ta en promenad i det fina höstvädret i stället. Vi hade tagit en fin promenad där i februari, men då var det snö och betydligt kallare. Nu visade sig hösten från sin bästa sida och en promenad i hjorthagen lockade. Vi gick ganska länge innan de första hjortarna syntes till.

Förstår dem, för trots att det var sol och ganska varmt så låg vindarna på från Mälaren, men när vi rundat hagen och kom i lä så verkade alla hjortar ha samlats på den sidan.

Först var det ett gäng hindar som vi träffade på, men en liten bit längre bort så hittade vi även herrarna.

De låg och njöt i solen.

De yngre verkade vilja leka istället för att lapa sol.

Men, inte hjälpte det att buffa på de med ståtliga horn, har man hittat en bra plats så ligger man kvar. Men ett smile till fotografen kan man kosta på sig.

Vi fortsätter promenaden och fler och fler hjortar syns till.

Blää, det där var inte gott.

Det kommer visst någon.

Jaha, en fotograf.

Bäst att posera lite då.

Tog en födelsedagspromenad.

Fyllde år och passade på att åka till mysiga Mariefred. Vi bodde på Gripsholms värdshus med anor från 1609.

Som tur är har de renoverat och byggt om lite sedan dess.

Vi fick ett rum med utsikt mot slottet som i sin tur har anor från 1370-talet då det byggdes en borg där av Bo Jonsson Grip.

Födelsedagsmorgonen vaknar jag till en strålande solskensdag, så efter en rejäl frukost beslutar vi oss för att ta en promenad ute i det fina vädret och i Hjorthagen.

En vecka innan hade jag haft oturen att halka omkull på en isfläck, eller snarare flyga omkull och bryta armbågen. Ingen vidare kombination då man vill fota och har en i det närmaste obrukbar högerarm. Vad göra, jo det fick bli min lilla kamera, Sony Alfa 5000, som fick följa med. Inget ont om den kameran men tyvärr har den bara display och ingen sökare. Ingen bra kombination med sol. Men varför hänga läpp när solen skiner och det är så fint i naturreservatet. Här finns många gamla och fina träd, främst ek och lind.

På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Omkring 1890 kom det att bli ett hjorthägn. Idag används hela reservatet som betesmark för cirka 100 dovhjortar, så vi spanar in bland träden om det eventuellt skulle kunna gå att få se några hjortar.

Men tycker att det inte gör så mycket även om vi inte får se någon hjort, det är ju så fint promenadväder.

Men plötsligt när vi gått en bra stund så skymtar vi något mellan träden.

Och titta där det står ju en till hjort där ovanför.

En? det är till och med sex stycken.

Så vackra de är.

Lämnar dessa herrar och fortsätter promenaden, men hinner inte så långt innan vi träffar på damerna i hagen. De är inte så lätta att upptäcka.

Min telefon ringer och så kommer en person till som är på promenad, så hjortarna blir lite oroliga.

Men de stannar kvar så att även den som kom får några bilder.

Vi går vidare och kollar på ett sockerdricksträd...alla som kan sin Pippi Långstrump vet vad ett sockerdricksträd är.

Undrar om det är någon som bor i det här trädet.

Det är en vacker skog vi promenerar i, med mossiga stenar och...något som kikar upp där bakom.

Nu har vi fått se hjortar på tre olika ställen på vår promenad och vi börjar närma oss slottet och Mariefred igen, då får vi syn på ett gäng till.

Sedan går vi tillbaka till Mariefred.