Åka tåg

Är man i Sri Lanka så hör det till att man ska passa på att åka tåg, det är lite speciellt där och man färdas genom vacker natur.

Fast först stannar vi i Nuwara Eliya, det var en populär ort för britterna att slå sig ner på under kolonisationstiden. Speciellt för att det inte var så tryckande varmt där men också på grund av att klimatet är området också det enda i landet där "europeiska" grönsaker, frukter och blommor kan odlas.

Staden ser väl inte så brittiskt ut, men det här hotellet har en klar brittisk prägel.

Men förutom att där finns bevarat ett postkontor som byggdes 1894 av britterna så känns inte staden speciellt brittisk.

En brevlåda av välbekant modell har de.

Fast nu skulle vi ju åka tåg. Järnvägen anlade britterna under senare delen av 1800-talet för att få ut sina teskördar till utskeppningshamnen i Colombo för vidare transport med fartyg till teauktionerna i London. Från början ville britterna odla kaffe. Men katastrofala svampsjukdomar slog i ett nafs ut hela kaffesektorn. Så te fick bli räddningen och den nya inriktningen. 

Längre än så här får du inte komma utan biljett.

Ingen digitala tidtabeller här inte.

Nu är det bara att vänta in tåget.

Tågresenärerna börjar samlas på perrongen .

Till slut så kommer tåget och alla vill ha en bild på det då det tuffar in på stationen.

Resan kan börja. Vi hittar till och med sittplatser på det tämligen fullpackade tåget. En del står nästan hela sträckan på 2,5 timmar och andra turas om med att sitta. 

Alla vill fota tåget, jag passar på att göra det genom det öppna fönstret, men en hel del vill ta tågresan till ett äventyr...

...och hänger ut genom de öppna dörrarna. Ganska vanskligt syssla eftersom en hel del träd växer nära spåret.

Tåget tar oss högre och högre upp i landskapet, teodlingar kantar vår väg.

Ett och annat vattenfall skymtas .

När vi är vid tågresans högsta nivå, blir det svalare och moln och dimma driver in.

Inga automatiskt styrda bommar här, utan en person har fått arbete och sköter dem manuellt.

                                                                                                        föregående  -nästa

Jädraås och ångtåg

Det var en söndag i augusti, vi var i Gävle, solen sken och vad var då lämpligare än att åka till Jädraås och titta.

Järnvägen här har en lång historia men för att göra den kort så var det för att bland annat sänka de fortfarande höga malmtransportkostnaderna beslutade bolaget att bygga en järnväg mellan gruvan i Wintjern och masugnen i Jädraås. Den började trafikeras i september 1881 och den 2 oktober 1970 lämnade det sista ordinarie tåget Jädraås. Som tur är så finns det en livfull förening som driver museijärnvägen i Jädraås.

Vi börjar besöket med att kika in i lokstallarna.

Vi lovar att inte smutsa ner oss och går in och tittar på de fina loken och vagnarna där inne.

Loket Korsån är byggt 1902 och är museeieföreningens första lok. Den gick mellan gruvan i Vintjärn, masugnen i Åg och sjön Hinsen.

Ångvagnen Majorn byggdes 1888, en riktig skönhet tycker jag.  Avsikten med den var att kunna köra persontrafik utan att binda upp ett lok för denna tjänst. Namnet fick den efter beställaren, ägarbolagets direktör och major i reserven John Samy Nisser.

Inspektionsdressinen Austin Ten är mycket fin den också.

Utanför stallarna står den här lilla motordressinen, den används för personal- och materieltransporter, inspektioner och är inget museifordon.

De finns mycket att titta på här och för killar med tåg i blick är det lätt att fasta på detaljer. De här två var helt uppslukade av något spännande.

Borta vid stationsbyggnaden började det nu samlas riktig mycket folk. Personalen var på plats, alla jobbar ideellt.

Praktiskt med godsvagn, där lastades alla barnvagnar in.

Dags att köpa biljett inne i den fina biljetthallen.

Jag frågade om jag fick ta en bild lite närmare och det gick så bra, fick även ett fint leende.

Men ännu finns det inget lok framför tåget, fast nu är det visst på gång.

Under puffande och rök kommer loket närmare.

och kopplas in framför vagnarna.

Så där nu är det körklart och dags för passagerarna att gå ombord.

En del har klätt upp sig dagen till ära, tre riktigt stiliga damer skulle ut och finåka.

Det kom så mycket folk som ville åka, så hastigt och lustigt fixades det fram en extra vagn så att alla skulle få plats.

Så där nu finns det plats även för de fina damerna.

Klart för avgång.

Tåget tuffar iväg och vi som inte åkte med kan titta lite mer på omgivningen. Ett anat tåg står här till beskådan. 

Lastat med lite livsnödvändiga ting.

Gamla skyltar är alltid kul. De här sitter på stationsbyggnaden.

Vi tog en promenad i Jädraås, men tar det i ett annat blogginlägg.

Den som vill veta mer om föreningen och Ångtågstrafiken i Jädraås kan läsa mer om det på deras hemsida här.

50-talsnostalgi.

I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.

Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.

Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.

Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.

Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.

Där en stilig stins hälsar oss välkomna.

Många här är klädda i tidstypiska kläder.

Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.

Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.

De små har ett alldeles eget tåg.

Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.

 Det fanns flera olika bussar att välja på.

Många var här och kikade.

Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.

Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)

Skyltar är kul.

På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.

Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.

Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.

Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.

Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.

Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.

Fast finast var nog ångloken.

Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.

Att få hålla i en höna måste vara fint.

Även en liten farmare var det här.

Sedan gick vi tillbaka till stan.

Och såg gävlepolisens nya satsning på polisfordon.

Imjingak - En tröstande plats.

Den här platsen eller parken byggdes för att de som inte kunde återvända till sin hemorter skulle ha en tröstande plats att komma till. Förutom det jag har med på mina bilder finns också ett nöjesfält. Tanken med det är att de sörjande ska få en stund av glömska och nöje. Imjingak Village är den längst norrut belägna platsen i Sydkorea där sydkoreanerna kan gå omkring fritt. För att få komma längre norrut måste man ansöka och få tillstånd.

Innan jag kom hit, som var som en slags bonus  i vår utfärd eftersom det inte fanns med i programmet, hade jag ingen aning om vad Imjingak var för något. Insåg strax att det var en viktig plats för koreanerna. Många hade tagit sig hit. På taket till huvudbyggnaden kan man gå upp och titta på Nordkorea. Eftersom det var en disig dag och det kändes som om regnet hängde i luften avstod jag från att gå uppför dessa trappor. Tror inte man såg så långt och inte så mycket mer av Nordkorea än vad vi redan sett.

Jag gick bort till "Bridge of Freedom" istället. Det är en bro där 13.000 krigsfångar utbyttes i slutet av Koreakriget. Det var också den enda bro som fanns över Imjinfloden och den byggdes för utbyte av krigsfångar.

Nu kommer man inte så långt på denna bro. I slutet är den spärrad med stängsel och taggtråd, det har blivit en plats för att sätta upp minnessaker och banderoller.

Såg att även kläder och skor fanns där. Får en att tänka till och sända en tanke till alla dessa familjer som blivit splittrade.

Här på bron kan man se tåget som går till slutstationen vid gränsen till Nordkorea.

Syd har byggt den järnvägssträckan med förhoppning om att den ska kopplas ihop med Transibiriska järnvägen någon gång. Tågstationen Dorasan som nu är slutstation ska symbolisera hopp.

Här på kartan kan man se hur de olika platserna ligger i förhållande till varandra. Panmunjon är platsen som vi var till i förra inlägget som går att läsa här.

Jag kollade på Google maps hur det ser ut vid den järnvägsstationen. Där ser man hur järnvägsspåren tar slut vid gränsen och hur bilvägen, inne på nordsidan, har flera stora avbrott (vid texten Dorasan-ri)

Det finns många statyer och monument här vid Imjingak och även en station där spåren tar slut. Förmodar att det också är en symbol. Här har flera återföreningsdagar ägt rum genom åren men i år ställer Nordkorea in allt utbyte med Sydkorea.

På perongen finns det en fotoutställning som jag tyvärr inte kunde läsa mig till vad den handlade om för all text var på koreanska men av bilderna att dömma så antar jag att den jämförde syd och nords delning med Berlin och muren där.

Det här är i alla fall en bit av gränsen sedd uppifrån.

Här på den uppbyggda hållplatsen står ett ånglok som användes under koreakriget för att transportera krigsmaterial.

Det är hitflyttat efter att ha stått bortglömt i många år och står här som en symbol över den tragiska uppdelningen av Korea och är numera registrat som ett koreanskt kulturarv.

Mer än 1.020 kulhål finns det i loket.

Runt omkring loket är det stängsel och taggtråd, visserligen är det fortfarande Sydkorea bakom dessa stängsel men dit får man inte gå utan tillstånd.

Här vid hållplatsen finns en liten kiosk där man kan köpa band och skriva en bön eller en hälsning på för att sedan sätta upp på stängslet.

Det här sades vara en plats för tröst och även glädje men jag kände mig mest förundrad och sorgens då vi lämnade platsen.

Kan förstå  glädjen för de personer som för en kort stund får återförenas här men även sorgen då de sedan skiljs igen.

Haparanda och Nostalgitåget med T41 och T42.

Järnvägsstationen i Haparanda är en imponerande byggnad och där finns Sveriges enda järnvägsförbindelse österut. Här finns två spårvidder eftersom Finland och Sverige har olika spårvidd. Vi åker dit för att ta en bild på stationshuset.

Döm om min förvåning då det vimlar av folk där den här tidiga morgonen. Väldigt vad folk är morgonpigga här i staden tänker jag.

Allt får sin förklaring då jag frågar en av fotograferna på perrongen vad det är som pågår. Han förklarar att det är ett gammalt och unikt lok som är på besök även vagnarna lär vara tidsenliga. Han berättar att det loket är så pass unikt att det är det enda kvarvarande i välden (om det är riktigt kanske någon tågentusiast vet?) och det lyser ur ögonen på killen när han berättar det. Måste vara något speciellt det här tänker jag som inte vet så mycket om tåg. Bäst att stanna och ta lite bilder. Om jag förstått det rätt så är det loket T42 som är det unika.

Det loket byggdes i Canada 1953 och kom till Sverige 1954.

Många vagnar i 50-talsstil var med i tågsetet.

Gäster från Norge, Finland, Holland, Österrike, Tyskland och England förutom de från Sverige är med bland de 125 passagerarna.

En restaurangvagn finns det också.

Såg en riktigt fin trävagn.

Längst fram hittar vi loket T41.

Folk börjar kliva ombord.

 Dörrarna stängs och kvar på perrongen är snart bara jag, min man och några tyska entusiaster.

Ångvisslan tutar och så far de iväg mot Boden.

Vi lufsar iväg till vår bil för att fara iväg och utforska några andra norrländska platser.