När livet liksom tar paus...

...och allt som snurrar runt i huvudet är de växande operationsköerna och Lena Ph,s låt "Det gör ont". Då kan det vara skönt att tänka tillbaka och minnas hur skönt och annorlunda det var i oktober då jag var på Galapagos. Minnena och bilderna finns kvar även om mitt bloggande tog paus och haltar en hel del fortfarande.

Min onda axel skulle ha opererats i början på januari, men halkan slog till och alla planerade operationerna måste skjutas upp och de hjältar som sliter på sjukhusen måste ta hand om alla de som halkat omkull. Jag får vänta tills början av februari istället, fick en bunt morfintabletter för att stå ut. Då har det gått ett år sedan jag skadade mig.

Men under väntetiden så lyckades jag knäcka menisken ganska rejält, tog saken i egna händer och pengar som skulle gått till en resa som inte gick att genomföra nu och bokade tid för undersökning. Fick både tid och hjälp snabbt, bra att inte gå för länge med trasigt knä och få följdkomplikationer. Så i fredags fick jag knät opererat och har nu två veckor i stillhet tills jag får börja träna på sjukgymnastiken. Så med stora doser smärtstillande för axeln och massor med tid kan det vara dags att kolla igenom resterande bilder från Galapagos. 

Återvänder i minnet till en vandring på ön Sullivan Bay, en väldigt speciell ö som  känns otroligt steril. Inte mycket som växer där och marken är mest täckt av stora mängder lava. Ett stort vulkanutbrott i början på 1900-talet skapade mer eller mindre denna plats.

Lavan har skapat en hel del märkliga och spännande mönster. Som de här som ser ut som någon tappat en mängd kablar där.

Den lavan kallas dessutom för kabellava.

Många andra spännande mönster finns det här också.

En del formationer ser ut som en liten vulkan.

Kan vara farligt att stoppa ner fingrarna i dem. ;)

Trots att det gått så lång tid sedan detta vulkanutbrott så har det inte börjat växa så mycket, men några fina kaktusar har rotat sig här.

Djurlivet på den här ön är inte stort, men en ensam gräshoppa hittar vi.

Strax innan vår promenad på den ön är slut upptäcker vi en Galapagos Hawks, det är egentligen vråk men det engelska namnet låter mycket häftigare.

Den är i alla fall stor och mäktig.

Mount Batur

Det finns många vulkaner på Bali och minst en ville jag få se när jag var där så vi begav oss till Kintamani för att se utsikten över Mount Batur. Senast den hade utbrott var 2000.

Det går att vandra upp på vulkanen för att titta ner i kratern. Många vandrar upp dit för att uppleva soluppgången men då startar vandringen redan kl. 02.00 och dessutom är det  kallt då man kommer upp på toppen. Inte helt riskfritt heller. För år 2010 vandrade en liten grupp svenskar upp, en av dem snubblade när han skulle fotografera och föll ner i kratern, han föll 150 meter och omkom.

Vulkanen ligger bredvid sjön Batur.

Här i Kintamani, där man har fin utsikt över både berget och sjön, där passade befolkningen även på att få lite inkomster från de som stannar för att beundra utsikten.

Färggranna kläder säljs.

Och läcker frukt.

Det är inte bara berget som kan vara farligt även att ta sig fram på trottoaren kan ha sina faror. Någon ligger där och sover och när jag försöker ta mig förbi utan att störa får jag ta till den rikligt trafikerade vägen. Bilarna är ingen fara men motorcyklarna måste man passa sig för. Vår chaufför försöker schasa bort hunden men det vill jag  inte.

Det är ju den jag vill fotografera.

Jag ser att det byggs en hel del och jag vet inte om jag tycker att det ser så stabilt och säkert ut, ser mer ut som ett korthus som klättrar på bergväggen.

Tar en sista blick mot vulkanen innan vi fortsätter. Vi har tur den här dagen för det ligger ofta moln runt vulkanens topp.

Nere vid foten av berget syns det fortfarande spår av senaste utbrottet.

I detta svarta fält ser man även spår av aktiviteten där just nu. Vägar slingrar sig fram i den svarta lavan.

Gå och bada! Vi ska till Bláa Lónið.

Nu ska vi gå och bada. Vi hittar en väg mellan svart och kantig lavasten.

Den vägen leder oss fram till Blå Lagunen, den har jag hört talats om en hel del så det ska bli kul att få se den på riktigt också.

Blå Lagunen ligger inte så långt ifrån flygplatsen så det är praktiskt att åka hit direkt efter landning. Det är ett väldigt modernt och tekniskt bad. När man kommer in så får man ett blått armband. Med det armbandet öppnar man ingångsspärren och låser skåpet i omklädningsrummet. I badet kan man köpa något att dricka och betalningen registreras i armbandet och man betalar sedan vid utgången.

Vi är här tidigt, direkt när de öppnar och jag är bland de första ut till bassängen.

På nära håll ser det svavel och kiseloxidrika vattnet inte så blått ut, då ser det mer ut som om någon hällt i mjölk i vattnet. Inte speciellt genomskinligt heller, jag ser inte ens min fot på första trappsteget.

Det ska vara väldigt nyttigt att bada här och speciellt för de som har psoriasis.

Vattnet tas upp från ungefär två kilometers djup och har där en temperatur på runt 240°C. Vattnet används till att driva turbiner som ger elektricitet. När vattnet gått igenom turbinerna, passerar det en värmeväxlare för att framställa varmvatten till det kommunala vattensystemet, inte så konstigt att varmvattnet i kranarna både smakade och luktade svavel. Därefter åker vattnet ner i lagunen. Det är det geotermiska kraftverk som syns i bakgrunden här.

Bra att vi inte behöver bada i kokande vatten utan vattnet har en temperatur på ungefär 40°C. Ganska behagligt.

Blå Lagunen är inte bara en turistgrej även om det är mest turister där, så berättade vår chaufför att även islänningarna åker dit för att bada.

De flesta flyter runt lite.

Njuter av värmen.

Tar det lite lugnt på bassängkanten.

Tar en drink.

Och så måste man ju ha en selfie på hur man ser ut med den välgörande leran i ansiktet.

Utanför själva badet är det lite mindre med folk och jag tar en liten promenad där.

Lavalandskapet är spännande, där vill de inte att man ska gå för att inte trampa sönder den sköra mossan.

Det finns några gångvägar iordninggjorda där man kan gå en sväng.

Restaurangen här vid badet var väldigt fin och hade ett passande namn, nämligen Lava. Fast vi skulle inte äta där. Synd tyckte vi först men ändrade oss sedan.

Vi lämnar den Blå Lagunen för att åka och titta på en fiskfabrik. Där ska vi även äta lunch, lät inte så upplyftande med lunch i en fabrik.

Vi kommer till en liten by som heter Stakkavik. Där finns det inte så mycket mer än fiskfabriker.

Men om de kunde något där förutom att rensa fisk så var det att laga fisk. Vi ångrade inte att vi hoppade över den fina restaurangen vid badet och åt här. Sååå gott!

Efter maten tittade vi in i fabriken och såg hur otroligt snabba de var som rensade fisken. Har inga bilder på det för det var fotoförbud vilket respekterades också. Det var inget hemligt med fabriken utan det var personalens om undanbett sig fotografering, de visade gärna upp sitt arbete men ville inte vara fotomodeller.