Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Caversham Wildlife park.
I dag ska vi bekanta oss lite med Australiens säregna djur, djur som vi hoppas på att få se under vår resa här i Australien, så vi beger oss till Caversham Wildlife Park. Det finns ungefär 200 olika arter där så det ska bli trevligt med det besöket.
Det första vi träffar på är några kängurur, de är inte blyga utan hoppar glatt fram till kanten på sin äng.
Nästan så att de vill visa upp sig. Jag hoppas på att vi kommer få träffa på några vilda senare under resan.
Djur i bur är väl inte det som jag gillar allra bäst, men samtidigt är det ju kul att få se de djur som man troligtvis inte får se ute i det vilda, som dingon.
Och som kilstjärtsörnen. En pampig fågel med ett vingspann på 2,5 meter.
Vombaten skyndade in i sitt bo när vi kom förbi.
Den lilla dvärgpingvinen hoppas jag verkligen att jag kommer att få se i det vilda sedan, om inte så har jag i alla fall sett den här.
Även den här parken har något som liknar vår Lill-Skansen fast istället för getter och kaninen så är det kängurur som man får klappa och mata. Jag får erkänna att det ar inte bara de små barnen som tyckte det var kul.
När kängurun tog tag i runt min hand och åt av de pellets som bjöds så var det en speciell känsla.
-Å snälla, kan du hjälpa till här. Det kliar så på min rygg.
Som avslutning på besöket få vi en lektion i hur fårklippning går till. Vallhunden hjälper till med att samla in fåren.
Fåret ligger snällt på rygg när den blir av med sin tjocka päls.
Vi får också veta att så gott som all ull exporteras till Kina.
Till slut dagens sötchock, några barn får komma fram och mata de små lammen med nappflaska.
Nu blir det mera Peru.
Har haft en fin julhelg med umgänge med släkt och vänner. Har inte rört datorn på hela helgen och perubilderna har fått vila, men nu tänkte jag fortsätta berätta om vår fantastiska resa.
Fast först en liten varning, vi hade tur men det hade kunnat gå väldigt illa. Vi hade ett ljus inne på toaletten för att sprida lite väldoft och även stämning. Har haft det så i många år och använt den här typen av ljus som köps i en burk. På julafton fick ljuset fnatt och brann som om det var en marschall och med en låga över hela burken. Som tur var upptäckte vi det tidigt och kunde släcka och förhindra en eldsvåda.
Visserligen har vi länge tänkt måla om på den lilla toaletten, men nu får vi vara glada att det upptäcktes i tid och att vi i har huset i behåll och målningen lär bli av inom den närmast tiden.
Ljuset som betedde sig konstigt var ett sådant här. Får väl ta och köpa något i den här stilen sedan.
Nu blir det Peru. Vi har kommit till Cusco och där ska det bli strejk och då bör vi inte vara kvar i stan, kan tydligen bli oroligheter då, så vi beger oss iväg för att checka in på ett annat hotell ute på landsbygden. Fast först ska vi utnyttja dagen till att upptäcka omgivningen och styr kosan mot Heliga dalen, Urubambadalen.
Urubambadalen kallas också för Inkarikets kornbod. Höjdskillnaderna och de olika klimatzonerna gör den lämplig för många olika slags grödor.
Mest imponerad är jag över terrassodlingarna som är uppe på bergen runt staden. Tänk bara att gå upp dit för att så och skörda. Hur orkar man sedan göra något efter den promenaden.
Som tur är ska vi inte gå dit upp, vi ska bara åken ner i dalen för att besöka Pisaq och marknaden där.
Det är en livfull marknad och det trevliga med den här är att den inte bara vänder sig till turister utan är en marknad som är mest till för lokalbefolkningen.
Klart det även finns de typiska turistsuvenirerna också.
Men största delen av marknaden vänder sig till lokalbefolkningen, med grönsaker...
Men framför allt, mycket lokalt folk.
Det är en riktigt färgsprakande marknad, både bland varorna och folket.
Mamman på bilden ovanför stannar upp vid oss och jag får ta en bild på hennes lille son, som med stora förvånade ögon betraktar oss och verkar undra från vilken planet vi kommer.
Det är så kul att vandra runt här och se på alla varor och prata lite med folk.
Eller slå dig ner och ät lite mat.
Kanske lite nya band att dekorera kläderna med.
Några barn gick omkring här med lamm och killingar och ville att man skulle fotografera dem eller sig själv tillsammans med dem. Mot betalning förstås.
Även några vuxna hade den sysselsättningen, men här var det kvinnans varma benkläder som jag var lite förvånad över, för det var varmt.
Kom det en ny turistbuss så var barnen snabbt där med sina små djur. De lokala guiderna tyckte inte att vi skulle ge pengar till barnen för upptäckte de att det gick att tjäna pengar så här så gick de inte i skolan.
Var ska vi sova i natt.
Sista dygnet i Norge hade vi inte förbokat något boende, tänkte att vi hittar väl något ställe att ta in på. Innan hade vi, innan vi lämnade senaste platsen, kollat in var det var lämpligt att vila och stanna någon natt eller två.
Tyckte att nu kan slumpen få avgöra, men innan vi började leta natthärbärge så ville jag återse några platser från ungdomen. Tidigt 60-tal var jag med ungdomsklubben på skidresa till Høvringen i Rondane och det skulle vara kul att få återse stället och spännande att se om jag kom ihåg var det var. Vi hittade kyrkan i Otta, dit vi åkte på nattmässa. Jag hittade kyrkan, fast den låg inte inne i Otta som jag trodde utan strax utanför och heter Sel kyrka. Inga drakar på den här, men fin ändå.
Sedan letar vi oss uppför vägen mot Høvringen och när vi kommer upp och jag får en överblick av området så böjar jag tvivla på om det kan gå att känna igen sig. Då var det ett fåtal hus här och nu verkligen vimlar det av hus, nästan en lite stad av fritidshus.
Men skam den som ger sig och efter lite snurrande så känner jag faktiskt igen mig. Det är i det större huset vi bodde. Går att boka rum här även nu, men för tidigt för oss att stanna. Men härliga minnen väcks till liv.
Vi fortsätter färden mot okänt mål.
Det börjar bli dags att tanka och det för oss in på en liten avtagsväg där det ska finnas en mack, tyvärr ingen diesel, men där upptäcker vi en ovanlig kyrka.Vi får veta att det är 250 km till Nidaros härifrån och att det är en traditionell korskyrka.
Det är Dovre kyrka vi upptäckt, kyrkan ser ut som om den var klädd i någon form av metallplattor men det visar sig vara skifferplattor.
Den lär vara vacker inuti, men tyvärr kommer vi inte in utan får nöja oss med en promenad runt kyrkan.
En ekorre vill inte alls vara fotomodell.
Vi kommer upp på Dovrefjället och tänkte oss en övernattning vid Dovregubbens hall. Den ligger så vackert och med ett fint hus. De har rum där, men vill vi inte nöja oss med våfflor till middag så känns det inte som någon bra idé att stanna där. Kvällen är tidig så vi fortsätter till nästa by men stannar först och beundrar en vacker bro.
Förmodligen har några försök sig på att plocka med sig stenar därifrån, för det finns en skylt om att bron är fredad och man får inte avlägsna några stenar.
Färden går över vacker fjällnatur och vi inser att glesbygdsproblemen har nått även delar av Norge, vi ser några hotell och övernattningställen men alla är stängda eller utan matservering. Hittar en skylt som talar om att det ska finnas både säng och mat. Styr kosan upp på ett berg, snurrar oss uppför ringlande vägar och mycket riktigt ett öppet ställe. Jag går in och kollar och träffar på ett par i 80-årsåldern som sitter och äter middag i receptionen. Det doftar gott och börjar suga lite i magen.
Jag frågar; Lediga rum? - ja! Mat? - ja! och utsikten ingår i rumspriset. Så bra tycker vi och bestämmer oss för att stanna hos det trevliga paret...då upptäcker vi skylten "Endast kontant betalning". Våra hundralappar räcker inte långt så det är bara att fortsätta färden.
Skam den som ger sig och nu börjar vi bli både trötta på att åka och hungriga. Då dyker Gimsbu turistsenter upp.
En äldre dam träffar jag på där inne. Kollar; -Finns det rum? - Ja!, Finns det mat? - Ja! Går det att betala med kort? - Ja! Vågar mig till och med på att fråga, finns det internet? - Ja! Går det att få frukost också? - Ja! Vi tvekar inte utan slår till. Utsikten ingår även här i rumspriset, men är kanske inte lika vacker som uppe på fjällgården.
Mätta och belåtna tar vi en promenad i området. Där har de en sevärdhet i form av en gammal mack som en eldsjäl bestämt sig för att bevara.
Den var i bruk till slutet av 80-talet.
Träffar på en hel del får på vår promenad. De verkar vara väldigt sällskapssjuka och kommer rusandes då vi kommer.
Moderiktigt ska det vara även i fårvärlden, ett lamm med benvärmare. :)
Ett lamm leker herre på täppan.
Kossorna undrar vad som står på.
Konstaterar att det är ganska vackert även här, sedan kryper vi till kojs.
I morgon åker vi mot Sverige.
De sju systrarna
Drar iväg på en utflykt, för att upptäcka omgivningarna i närheten av Sandnessjøen, fast vi tar bilen istället för att flyga.
I utkanten av stan gör vi vår första upptäckt, ett hövdingsäte från vikingatiden har byggts upp här.
Där kan man boka in sig för gästabud och vissa tider kan man även komma in och få sig lite historia berättad.
Vi fortsätter färden och kommer till de berömda fjällen som kallas för De sju systrarna.
Vackra fjäll som även har en saga berättad om sig. Bergstopparna heter Botnkrona (1 072 m), Grytfoten (1 066 m), Skjæringen (1 037 m), Tvillingene (980 m), Kvasstinden (1 010 m) och Stortinden (910 m) och alla var döttrar till Suliskongen långt upp i norr, som höll dem under hård disciplin. En natt somnade han så tungt att alla sju jungfrur kunde smyga sig ut.
Men Vågekallen, som var desperat efter en fru, låg på lur. Han jagade dem. Systrarna flydde söderut mot kusten, med flera troll efter sig, som alla antingen ville fånga eller rädda dem. Men ingen av dem kom ihåg solen, som förvandlar alla troll till sten. När gryningen kom förstenades både systrarna och deras förföljare. De förvandlades allihop till de klippor och fjäll som idag gör Helgelandskusten till en av de vackraste i världen.
Det finns även en längre variant av sagan, men den tar vi när vi kommer till Brønnøysund. De sju systrarna ligger så nära varandra att en bra vandrare kan bestiga dem alla på en dag. Det finns en led som tar ca. 13 timmar att gå. Det ser lite blött och halt ut så vi nöjer oss att beundra bergen.
Landskapet här är så vackert så ibland känns det som om man åker omkring i en turistbroschyr eller att det är vykort uppradade runt omkring mig.
Peter Dass en präst, poet och författare från 1600-talet var verksam i det här området. Han är tämligen okänd för oss svenskar, men åker man Hurtigruten så lär man stifta bekantskap med honom, han står staty i Sandnessjøen och välkomna alla med utbredda armar.
Han är författare till den berömda diktsamlingen Nordlands Trompet, i vilken livet bland fiskarbefolkning och småbönder skildras. Petter Dass skrev även många psalmer, en av dem finns till och med i Isländska psalmboken och där har den nummer ett. Han bodde här i Alsterhaug, men inte i den här prästgården, den byggdes först när hans son övertog prästämbetet.
Kyrkan håller på att renoveras så vi kan inte gå in där.
Men det har byggt ett alldeles nytt Peter Dass museum och där får vi gå in.
Museet är liksom insprängt eller mer som insågat i berget, väggen bredvid trappan ser i alla fall sågad ut och har ett fint mönster.
Uppepå berget finns det en minnessten över Peter Dass.
och mycket riktigt så är det får på vägen.
Dags att vända åter till Sandnessjøen
När vi kommer tillbaka så har sydgående Hurtigrutenfartyget kommit in. I dag är det Trollfjord som kommit.
Här på kajen står det något som de på norska kallar för Skarv, en kättinglänk skulle jag kalla den för. Läser på skylten att det är en kättinglänk som väger 450 kg och är en av den 15 km långa kättingen som håller produktionsskeppet för olja och gas som ligger vid Skarvfeltet.
Skaill House - Orkney
Efter att ha tittat på Skara Brae kan man ströva runt i landskapet eller välja att besöka Skaill House, eller varför inte välja båda delarna.
En solig promenad på stranden kan inte var fel.
Vi drar oss bort mot det stora huset, Skaill House. Namnet "Skaill" är fornnordiska för hallen och de flesta gårdar norr och söder om Bay of Skaill har nordiska namn.
Vi går in och blir välkomnade av en trevlig värdinna som även ger oss en beskrivning av huset på svenska. Först kommer vi till matsalen.
Spännande med ett dolt utrymme i bokhyllan.
Är man barn, eller bara lite barnslig, så kan man passa på att leta vikingar. Det ska finnas sex stycken som är på rymmen.
I lönnfacket i bokhyllan hittar jag en av rymlingarna.
Sedan hittar jag två till, men jag vet inte vad de heter för de liknar inte någon av de på planschen. .
Vi fortsätter till de andra rummen.
Här har vi kommit till biskopens sovrum. Sängen med sänghimmel har tillhört biskop George Graham som var biskop i S:t Magnus katedral. Fast det är inte sängen som är det intressanta i det här rummet utan Breckness privilegiebrevskåp. Enligt familjetraditionen så ska den andre lairden snidat detta skåp med sin fickkniv. Fast som det ofta är med sägner så är det inte helt sant för skåpet ska ha tillverkats redan under den första halvan av 1600-talet. Långt före den första lairdens tid.
Fast nu vill vi gå ut igen och njuta av det vackra vädret.
Det här är inte bara ett hus som man visar upp för turister utan här är en levande landsbygd också.