Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Vita sjön
Sjön Great White Lake som vi såg uppifrån vulkanen i förra inlägget är vi på väg till nu. men först ska vi ta oss uppför den här backen med alla dess möjligheter att välja väg. Min tro och förhoppning är att Amdraa ska ta någon av vägarna i mitten, men varför göra det lätt för sig om det går på något annat sätt tycks han tänka. Han tar vägen som går längt till vänster. Den är minst sönderkörd, men den lutar och den lutar rejält. Uppe vid träden sitter jag och klamrar mig fast i bilen och väntar på att vi ska välta, men som vanligt; Amdraa fixar biffen och vi kommer upp.
Före backen träffar vi på en av alla grottor som finns i området, den här är inte så stor. I alla fall inte vid öppningen, men barnen där tycker det är spännande.
När vi väl kommit uppför vår backe så får vi en fin utsikt över sjön, den är bländande blå sitt namn till trots. Som det mesta här i landet så finns det en legend även om den.
En gång tog en jätte en stor sten och slängde den bort. Stenen gjorde ett stort hål där den landade. När jätten såg sig omkring såg han en vit yta och han utropade: "Se en vit sjö!"
Den verkliga historien bakom bildandet av den här vackra sötvattensjön i Khangaibergen är inte så mycket annorlunda än legenden: Lava välde ut ur den närliggande Khorgovulkanen, lavan dämde upp en gammal flod och sjön bildades. Sjön förblir frusen en stor del av året - därmed den vita delen av namnet.
Sjön är 20 km lång, med en svepande strandlinje, den ligger på2060 meter över havet och vattnet sägs vara exceptionellt rent.
Nere vid sjön har folk byggt hundratals med små stupor av lavastenen.
En kärlekshälsning på en av de större stuporna.
Man få inte bada här och inte göra så mycket annat heller...
Då återstår väl bara att kasta macka.
När vi stannar för att titta på den här bamsiga stenen som kallas "grandfather rock".
Får jag syn på en, även den bamsig, råtta....trodde jag då i alla fall.
Vi kommer farm till vår Camp, Maikhan Tolgoi Ger camp, som ligger vackert vid den Vita sjön.
Vi får Ger nummer fem, som är vår nionde Ger.
Och installerar oss, här har vi även fått ved och det kan behövas för det är kyligt vid sjön.
Solen värmer och jag går ut för en liten promenad, då upptäcker jag en sådan där "råtta" igen.
Den är på väg in i en Ger och jag tänker att det är nog bäst att stänga dörren...
...men upptäcker sedan att det är ju inga råttor utan söta jordekorrar och det vimlar av dem här.
Campen har tvättdag, vilket de förmodligen har varje dag. För det blir mycket tvätt.
Vår promenad tar vi upp på det lilla berget bakom vår camp.
Och får en fin utsikt. Det går att bada i sjön, men man får bara bada inom ett avgränsat område eftersom det för några år sedan var en badolycka här med dödlig utgång.
Kvällen avslutas med en vacker regnbåge.
föregående --- nästa
Den stora stenen
I byn Ikh Tamir, söder om Khoid Tamir River finns en stor granitsten, den är täckt med 150 skrifter på många olika språk och från många olika tidsperioder .
Platsen för stenen har blivit ett stort utflyktsmål för mongolerna.
De äldsta skrifterna på stenen är på runskrift, från den turkiska perioden från sjätte och sjunde århundradet. En ovoo (stenstupa) är placerad på toppen av stenen.
Tyvärr är det många som klottrat graffiti på denna sten och de gamla skrifterna försvann nästan. Regeringen bestämde sig för att skydda berget 1994.
Det finns flera legender om denna sten. Den mest kända legenden är berättelsen om Bukhbileg, en jättekrigare, som skulle ha kastat denna sten på en orm, vilket skulle förklarar den konstiga placeringen av stenen.
En annan lokal legend berättar att denna sten symboliserar kärleken till två olyckliga älskare. Tamir var kär i Taikhar, men hon var lovad till en annan och deras kärlek var omöjlig. Så flickan sprang iväg mot floden och hennes älskade Tamir satt nära floden och för att vänta på att hon skulle komma tillbaka. Men väntan var oändlig och Tamir blev till en sten, utan möjlighet att någonsin träffa sin kärlek igen.
Lokalbefolkningen tror också att om någon lyckas kasta en sten upp på toppen av stenen så blir man rik.
Här vid stenen kan man rida jak, häst och åsna. Säkert jättekul tyckte den här turisten men åsnan hade nog inte lika kul.
Vi lämnar jippot vid stenen och går bort till floden istället.
Härligt att se en flod med friskt vatten och hur det gröna frodas. Vi stannar där en stund och kastar macka.
Torra träd tycker jag är så vackra.
När vi kastat macka färdigt så vandrar vi iväg utefter floden.
Här några exempel på hur man tar till vara på allt.
Lite längre ner utefter floden har några turistande mongoler samlats. Där sitter även några barn som jag tror är med sällskapet där borta.
Men när vi pratar med dem så är de där själva och har simmat i floden, tack vare vår guide Solongo kan vi prata med dem och får veta att de är 3 år och där på egen hand. Strax efter kommer pappan på motorcykel och hämtar pojkarna. Vi frågar om de kan simma.
På väg tillbaka till campen ser vi något som påminner om Sverige.
Vi går tillbaka till vår camp och där finns den allra gulligaste lilla valp. Den bor i Geren bredvid oss och tycker inte alls om att vara instängd.
Ett litet potpurri på den oemotståndliga valpen.
föregående ---nästa
Vilse i öknen och Tsagaan Suvarga
Efter att ha kollat in staden Tsetserleg så bär det av ut i öknen igen. Vår chaffis Amdraa sjunger och trallar med i bilradions låtar och vi får veta att de flesta sånger här handlar om kärleken till föräldrarna och naturen. Den sång han nu trallar med i handlar om en kamel som tappat bort sin lilla unge och hur tårarna trillar, men av musiken att döma så kommer de nog hitta varandra igen.
Vägen rakt ut i öknen är en genväg till vår nästa camp, fast genvägar kan tendera att bli senvägar och då vi snurrat runt här ett tag och bytt mellan olika spår, så börjar vi undra om vi är vilse. Inte lönt att fråga den lilla jungfrutranan omvägen.
Det är den minsta av tranor och mycket mindre än de tranor som besöker oss i Sverige. Vi lämnar tranan och kommer till en bosättning.
Tänker fråga efter vägen där, men ingen är hemma. Dörrarna på deras Ger står på vid gavel, så gör man här. Gästfriheten är stor och de öppna dörrarna betyder att den som kommer förbi är välkommen in, får ta för sig av vad som finns att äta och dricka.
Vi åker vidare och hittar en till bosättning, där är en person och en ettrig hund hemma. Efter lite artighetsfraser berättar den mannen att de håller på och flytta. Växtligheten är för dålig och de har inget bete till djuren. han vet i alla fall var vår camp ligger och sedan tar det inte så lång tid innan vi har den i sikte. Om vi var vilse? Oh nej, Amdraa försäkrar att han hela tiden visste var i var.
Det blir en sen lunch, men det godaste av maträtterna i dag är något som heter khuuser, eller hästskor. En köttfylld pirogliknande maträtt.
Sedan installerar vi oss i Ger nummer 2.
Den är lite enklare inredd men här har vi fått mjuka kuddar. Istället för den traditionella stenen som håller fast takringen är det en krok i golvat och ingen lyx med lyse eller att ladda batterier. Ladda kan vi göra ikväll inne i matsalen då strömmen slås på mellan 20.00 och 22.00.
Efter det beger vi oss till Tsagaan Suvarga eller ”white stupa” som den också kallas för. Det är en stor klippa som på håll lite liknar ruinerna av en gammal stad.
Men det är leravlagringar i många färger. För några miljoner år sedan var det ett stort hav här, när havet torkade upp skapade väder och vind detta landskap.
Vi beger oss in i landskapet för att titta lite närmare på klippan.
Det är ett spännande landskap i mångskiftande färger, att det varit havsbotten kan man se eftersom det finns snäckskal i jorden.
Stigar ringlar sig fram mellan den kuperade marken.
Ljuset och färgerna skiftar beroende på från vilket håll man kommer.
Det går relativt lätt att klättra upp för att komma upp ovanpå klippan, men marken är grusig och det är lätt att halka. Jag är lite feg för att gå nedför i sådant underlag och avstår från klättringen upp. Finns nog med backar på den här sidan att halka i ändå.
Och vem skulle annars fota dem där uppe på toppen annars.
Vad jag inte visste var att från andra hållet kunde man köra ända upp, så jag hade aldrig behövt gå den vådliga vägen nerför. Men jag fick en fin promenad och även bild på vår bil när den kom ner.
Vår chaffis Amdraa visste att det fanns grottor i närheten och de ville vi också kolla in.
Efter lite letande så hittar vi grottorna.
Klart att de måste utforskas lite närmar.
Det är trånga och långa gångar där inne så vi avstår från att krypa igenom.
Dags för middag och att återvända till campen för natten.
Den här campen är också liten och familjeägd.
När jag tassade upp i mörkret på natten för att gå på toa, så upptäckte jag att under de solcellsladdade lamporna var det populärt för igelkottarna att hålla till. De mumsade på insekterna som drog sig till ljuset. Blev inga bilder, eftersom det var lite väl mörkt och så brukar jag inte ta med kameran på liknande nattliga promenader.
Gulliga barn som var hemma på sommarlov.
Min lilla maskot ville också vara med.
föregående -- nästa
Uluru
Nu äntligen är det dags att bekanta sig lite närmare med Uluru, den mest mytomspunna platsen i Australien. Många kanske känner till den som Ayers Rock men efter att man införde den dubbla namngivningspolitiken så hör man mest klippan benämnas som Uluru.
Det känns faktiskt lite magiskt att vara här. Det ju ändå en milstolpe i ens Australienresande och nu är jag äntligen här.
Uluru är ett inselberg; dvs en monolit (ensamt berg) som står kvar, när omgivande berg har eroderats bort. Man tror att den är över 600 miljoner år gammal. Dess höjd är 348 m. Höjden över havet är dock 869 m. Runt om är den knappt 9 km. På längden mäter den 3,5 km och den är 2 km på det bredaste stället.
Störst är den emellertid undertill. Bara en liten del av hela Uluru, är synlig. Resten sträcker sig så djupt som 2100 m under markytan.
Vid en högtidlig ceremoni 1985 lämnades Uluru tillbaka till Pitjantjatjara-aboriginerna, den lokala stammen, som sedan dess formellt äger Uluru – Kata Tjuta National Park. Villkoret för detta var dock att man hyrde ut området till National Parks and Wildlife Agency på 99 år. I avtalet ingick också att parken skulle skötas gemensamt av Pitjantjatjara och National Parks and Wildlife Agency.
Upptäcktsfararen Ernest Giles var förste europé att notera klippformationen 1872, som han dock endast beskådade på avstånd. William Gosse besökte klippan året därpå och gav den dess västerländska namn, Ayers Rock, efter Sir Henry Ayers, South Australias regeringschef.
Jorden här är väldigt röd eftersom den innehåller järn; väder och vind får det övre lagret att bokstavligen rosta.
I ett historiskt beslut bestämde styrelsen för Uluru-Kata Tjuta National Park att de kommer att stänga klättringen till toppen av Uluru den 26 oktober 2019, men redan nu så vädjar aboriginerna att vi ska respektera deras vilja och inte ska klättra på deras helig berg.Tack Magnus för tipset om skylten med texten.
Jag hade hört talats om deras vädjan så jag hade ingen tanke på att klättra upp, dessutom var det beslutet lätt att hålla i dag eftersom det var stängt för klättring. Ett av de ovanliga regnen för det här området hade fallit i går och klättring var inte tillåtet, det var alltför farligt. Dessutom var det risk för mer regn.
Tack vare gårdagens regn fanns det en liten vattenpöl där jag försökte få med en spegelbild, men pölen var lite för liten.
På håll ser klippan ganska slät och jämn ut, men så här nära ser den lite annorlunda ut.
Vi hoppar in i bussen igen och åker lite längre bort för att gå närmare klippan.
Tack vare regnet så har vi turen att få uppleva platsen utan en massa flugor, vi var förvarnade att det kan vara så mycket flugor här att man måste prata med stängd mun för att slippa få in dem i munnen. Myggnäten vi hade införskaffat i Cairns fick ligga orörda.
Många döda, men vackra träd står det här.
Vi promenerar in mot klippan. På många av våra resor brukar jag ramla på stenar eller anbat som har formen av ett hjärta, brukar kännas som en hälsning från någon jag saknar så innerligt. Även här så finns det ett hjärta, där på bergväggen finns det en hålighet som ser ut som ett hjärta.
Här längst in vid klippkanten finns ett vattenhål också.
Arkeologiska fynd visar att människor bosatte sig i området för mer än 10 000 år sedan och under ett klipputsprång ser vi några klippmålningar.
Träffar på några fåglar även här.
Uluru är känt för att den ser ut att ändra färg vid olika tidpunkter på dagen och året, framför allt när den lyser röd vid gryning och solnedgång, även nu så skiftar klippan i olika toner beroende på hur molnen skuggar eller från vilken vinkel man ser klippan...
...men nu börjar vi känna oss lite hungriga och åker till vårt hotell för lunch och lite vila innan vi ska åka ut för att njuta av solnedgången vid Uluru.