St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.

Cusco och en speciell sten.

Cusco ligger på cirka 3 400 meters höjd över havet så när man tar en promenad där går man inte så fort, men vi tar en liten promenad för att få se hur staden ser ut.

Det finns många legender om ursprunget till Cusco. En av dem berättar om Manco Capac och hans maka Mama Ocllo som blev nedsända från himlen på en solstråle på en ö i Titicacasjön. Solön, som ligger i den delen av sjön som numers tillhör Bolivia. Han fick en guldstav som de skulle sätta ned i marken var de än gick och där staven sjönk ned i marken och försvann skulle de bygga sin stad. De vandrande och vandrande innan de kom fram till den plats där Cusco nu ligger och där slog de dig ner.

Många i Peru och även Cusco verkar försörja sig på att visa upp sig i sina vackra och färgrika kläder och även ha ett djur med sig. Tanken är att turisterna ska fotografera dem mot betalning. Selfis med någon är också populärt.

Vi fortsätter gatan fram och kommer till Plaza Mayor.

Med katedralen Templo de la Sagrada Familia.

och även kyrkan Iglesia de la Compañía de Jesús.

Här vid torget vajar också indianernas flagga.

Skulle man mot förmodan bli sugen på peruanskt majsöl så vet vi nu att den här röda plastpåsen visar var den serveras.

Vi besöker katedralen istället.

Den är stor och pampig med massor av olika avdelningar och intressanta målningar. Där inne får man inte fota.

Men den söta hunden som håller vakt utanför får jag fota.

Därefter beger vi oss till Coricancha vilket var inkaindianernas soltempel. Soltemplet i Cusco var det mest storslagna av inkafolkets byggnader. Det var täckt av guldplattor och inne i templet fanns dessutom guldornament och statyer. I tempelträdgården stod statyer i guld och silver, föreställande såväl tama som vilda djur, till exempel lamadjur, fåglar och växter i naturlig storlek.

Det som i dag är kvar av Soltemplet är delar av grundmuren. När de spanska conquistadorerna hade intagit Cusco, revs större delen av templet  och stenen användes till spanjorernas husbyggnader. Över det gamla tempelområdet uppförde sedan spanjorerna konventet Santo Domingo. Konventet blev senare förstört i en jordbävning och då upptäckte man flera inkamurar från det gamla inkatemplet som varit okända.

Det var även fotoförbud där inne, men en bild på innergården, kantad med mängder med blommor, smög jag mig till. Personerna i mitten var en grupp som hade någon form av meditation där.

Men hur var det nu med den där speciella stenen. Jo den ska vi ta och se om vi hittar.

Vi letar oss in på smågatorna där de flesta hus är byggda på grundmurar från inkatiden.

Det vi letar efter är "Stenen med de 12 hörnen" och det är en sten i en mur, den har blivit så känd just för att den har 12 stycken hörn. Fast först så träffar vi på en Inkahövding. Kan det vara en reinkarnation av inkan Pachakutiq, han som står staty på torget.

Vi lyckas hitta stenen. Det är egentligen inget märkvärdigt med den stenen mer att den har just tolvkanter. Den ser i övrigt ut som alla andra stora släthuggna stenar i Cusco med omnejd, fast alla de andra har inte tolv hörn. Antar att någon har gått runt och räknat hörn och kommit fram till att den här är unik. Vi kontrollräknar och det stämmer, den har tolv hörn. Räkna gärna du också.

Efter den här promenaden går jag direkt tillbaka till vårt hotell och kryper till sängs med en praktförkylning som är på väg mot lunginflammation. Lätt att få på hög höjd. Får piller och sover i ett och ett halvt dygn och känner mig sedan pigg för nya äventyr.

Bra med stöttor ibland. 

I inkarikets spår

Jag har varit ute och rest, inget ovanligt men den här resan på två veckor hade så många upplevelser och intryck i bagaget så det är lite svårt att sålla bland  dem alla och landa i verkligheten här hemma i Sverige. Vet egentligen inte var jag ska börja så jag börjar lite trevande med första dagen på resan, men jag kan inte lova att hålla mig kortfattat eftersom jag är så full av intryck.

Vi landade i världsarvstaden Lima vid Stilla havskusten i Peru efter 12 timmar i luften efter att ha gjort ett byte i Amsterdam. Då var det kväll och efter en välkomstdrink på Perus nationaldrink Pisco Sour drog vi oss tillbaka för att vara pigga inför nästa dags stadsrundtur.

En natt sömn och vi var redo för att lära känna tiomiljonerstaden Lima som är Perus huvudstad. Lima grundades av conquistadoren Francisco Pizarro 1535. Vår rundtur började dock med ett stopp på en halvtimme för att släppa fram ett demonstrationståg.  Demonstrationer och strejker är vanligt i Peru det lärde vi oss under resans gång.

Vårt första stopp var vid Franciskanerklostret, San Francisco de Asís.

Vi var precis inte ensamma om att göra ett besök där, det var någon slags helgdag och många skolklasser, som var klädda i sina paraduniformer, hade bestämt sig för att göra studiebesök där.

Inne i klostret får man inte fotografera så det får bli bilder utifrån i stället. Det som imponerade mest var nog katakomberna under kyrkan som var kyrkogård fram till 1810. En lite skrämmande plats med alla ben som var arrangerade  ganska "konstnärliga" former och mönster i de olika rummen.

Även biblioteket med sina cirka 25 tusen volymer var imponerande, synd bara att man inte kan läsa i dem för de är så sköra att om man rör dem så kan de gå sönder.

Utanför klostret var det liv och rörelse och många försäljare försökte få oss att köpa kokablad, eftersom vi var på havsnivå så kändes det inte så angeläget att införskaffa dem ännu.

Vi tog en  promenad till Katedralen.

Träffade på en trött vakthund.

Vandrade förbi regeringsbyggnaderna och det låter ju ganska rimligt att man inte får ta med sig pistolen in där.

Här var det vaktavlösning och många som tittade på.

De här byggnaderna ligger vid Plaza Mayor de Lima med sina många fina gula byggnader.

Innan vi går in i katedralen så var jag bara tvungen att ta en bild på de tuffa gardet av damer som stod uppradade utanför.

Spanar också in Perus flagga.

Fortsättning följer...

Grace Cathedral

Grace Cathedral är USA:s tredje största biskopskyrka och ligger i San Francisco. Den började byggas 1910 men var inte färdig förrän 1964.

Den är byggd i gotisk stil men uppförd i stål och betong för att kunna stå emot de seismiska rörelserna i området. Går man in på långsidan så ser man ett lite speciellt fönster ovanför dörrarna där.

Inget jag sett i någon kyrka förut. Det är i lite dova bruna och gula färger.

Altaret.

Det finns flera små kapell inne i kyrkan, men på de flesta platser är det för mörkt för att fotografera.

Målningar som speglar livet i San Francisco förr kan man beskåda utefter väggarna.

Här finns också en lite speciell labyrint, träffade på något liknande i Brasilia. Det sägs att om en besökare följer mönstret och går i labyrinten så kommer man att hamna i ett meditativt tillstånd. Den här ska vara en kopia av en som finns i Chartreskatedralen i Frankrike. Seden med sådana här labyrinter härstammar från medeltiden och ska efterlikna själens resa mot frälsning.

Vi kom in på långsidan av kyrkan och går ut genom huvudingången och ut i solen igen.

Catedral de São Sebastião do Rio de Janeiro.

Den här pampiga och lite speciella katedralen byggdes mellan år 1964 och 1979  och ligger nere i Rios centrala delar. Katedralens diameter är 96 meter och högsta höjd är 75 meter.

Katedralen är designad av Edgar Fonseca i en mycket modern stil liknar som mayafolkets pyramider i stilen.

Dagen har hitintills bjudit på regn och ganska så molningt, men nu så klarnar det upp lite och vi får en skymt av Jesusstatyn uppe på berget Corcovado.

Nu går vi in och kikar på katedralen.

Det är söndag och mässa pågår så vi tassar runt lite försiktig i de bakre regionerna av kyrkan.

Klicka gärna på den här länken för att vara med på en liten del av mässan.

Eftersom det är katolsk kyrkoordning och på portugisiska så förstår jag inte så mycket av vad som händer.

Stora och färgrika fönster.

Väggarna är genombrutna för att släppa in luft och ljus, rutorna och vinklarna gör att det inte regnar eller stormar in.

Taket med sitt ljusinsläpp och belysning är utformat som ett kors.

Utanför speglas katedralen i det moderna huset.

Huset med de ovala fönstergluggarna är en skola, i Brasilien har hundratals liknande skolor byggts.

__________________________________________