Nä! Det blir inget hembränt äppelvin nu, även om jag har äpplen så det skulle räcka. Så mycket så inte ens rådjuren vill ha mer.
Men hundar blir det.
Hundar på Grönland är det absolut ingen brist på, de finns i massor och överallt. Fast antalet hundar har minskat de senaste åren.
Det bor ca 56.000 människor på Grönland och det finns ca 15.000 hundar.
Den grönländska hunden är en egen ras och är byggd efter de grönländska förhållandena. Det är en av de renaste och mest isolerade hundraserna i världen, eftersom det inte är tillåtet att blanda grönlandshunden med andra hundraser, och den har levt isolerad i många år.
Hunden är inte ett husdjur utan ett arbetsdjur och ett viktigt redskap för fångstmännen. Den är även viktig för turistindustrin, åka hundsläde är ett populärt nöje bland turister. På Svalbard såg vi att de även körde hundspann på sommaren, men då med kärra på hjul. Såg det inte på Grönland.
Finns även en militär användning av grönlandshunden. Den Danska marinen har troligen en av dom ovanligaste elitförbanden i världen. Slädpatrullerna består av 2 man och 11 hundar som patrullerar på norra Grönland. Varje tjänstgöringsperiod är på 26 månader och man besöker bara civilisationen en gång under dessa månader.
När vi promenerar runt i området så upptäcker vi hur många hundar det är egentligen. Nä de ligger ner och sover, tänker man inte på dem, men plötsligt kan man upptäcka att det finns en hel del.
De finns överallt.
Ha, jag är starkast.
Det är bara valpar under sex månader som får gå lösa, alla andra måste hållas kedjade. Det är lag på det.
En del hundar har underhållning av gässen.
Det är några gäss som är lite sena med häckningen som är kvar här ännu.
Bäst att pröva vingarna innan det är dags för den långa flygturen söderut.
Andra hundar sover räv och lyfter bara på ena ögonbrynet då vi går förbi..
Den här stora hunden höll till nere vid stranden, kändes lite som om den härskade över strandområdet. Den spände ögonen i en då man gick förbi, tror inte att den ville kela. 
Människovalpar de fick gå lösa, även om de var över sex månader.
Den här killen hade snickrat sig en egen båt i slöjden.
Klart den måste testas.
Till slut, lite grönländsk humor.
Nästa om Grönland
.
Vi har alltså kommit fram till Qeqertarsuaq som betyder den "den stora ön". Stor är ön, en av de 100 största i världen.
Här har man funnit spår av bosättning för mellan fem och sex tusen år sedan.
Under 1700-talet kom de första valfångarna till Qeqertarsuaq, där de hittade en lämplig ankarplats. Valfångsten har haft stor betydelse för staden under de senaste två århundradena. Jakt och fiske är fortfarande de huvudsakliga sysselsättningarna för öns invånare.
Nu är det lite modernare än under valfångartiden, även om det fortfarande fångas lite val, men nu för att ha till mat.
Vi möts upp vid bryggan av personal från hotellet. De har en liten gullig bil som ska köra våra väskor till hotellet.
Vi ska bo på Hotel Disko.
Vi får våra nycklar och traskar iväg till vårt rum som ligger en liten backe upp och i ett annat hus än huvudbyggnaden.
Utsikten från vårt rum ser riktigt grönländsk ut, med hus, hundsläde, skoter och hundar. Hundarna syns inte så mycket, men de finns där och ligger ihopkurade som små bollar i gräset. 
När vi installerat oss så går vi ut för en promenad, är lite nyfiken på hur staden se ut.
Det första vi möter är en dagisgrupp som varit ner till stranden och samlat in lite strandfynd, gissar att det ska bli fina konstverk av dessa. 
Vi hejar på dem, för här hälsar alla på varandra. Förstår av deras strandfynd att det här är vägen till stranden och tar den.
Ser några valpar som busar runt, åtkommer till hundarna här i stan senare.
Något, förutom hundar och trappor, som är vanligt på Grönland så är det tvätt men det är nog bara på Grönland som du kan få en bild med tvätt och ett isberg som bakgrund.
Vi hittar ner till stranden, Den svarta stranden kallas den, namnet är inte så svårt att förstå för sanden är svart.
Solen skiner och vågorna bildar fina mönster på strandkanten.
Tänk att få bo så här med den här utsikten, inget jag skulle tacka nej till.
Utsikten varierar dessutom hela tiden. Isberg är inga beständiga berg de rör sig, de flyter, de spricker och de välter.
De förändras när man står och tittar på dem.
De ändrar färg och form med ljuset och när du förflyttar dig en liten bit. De dagar vi var här så tröttnade jag aldrig på att titta och iaktta dem.
Vill man bo nästan på stranden och uppleva dessa isberg från rummet så kan man boka en igloo.
Vi fortsätter vår promenad och kommer till kyrkogården.
Eqqissigitsi, stå det, kyrkogård trodde jag, men det betyder Var i frid.
Ser lite speciell ut om vi jämför med våra kyrkogårdar, men så här färgrika var alla som jag såg. Inte så konstigt att det är konstgjorda blommor med tanke på klimatet.
Eftersom det inte finns så mycket jord, så transporteras det hit. 
Sedan promenerar vi ner till den lokala butiken, den är stor och i två våningar. Där finns det mesta som man kan tänka sig att köpa, fast det mesta är dyrt. Det första jag såg då vi kom in var en stor soffa.
Sedan finns det, förutom frukt, grönsaker och vanliga matvaror även det mest nödvändiga för ett liv på ön. 
Alla varor kommer hit med fartyg. Ett fartyg ligger just nu i hamn och lossas.
På vintern då isen ligger tjock är det problem för då kommer det inga varor in till ön, då gäller det att ha lagt på lager så man klara sig till islossningen. Det går att flyga varor in med helikopter men man kan tänka sig vilket pris det blir på ett kg tomater med helikopterfrakt.
I eftermiddag ska vi gå en promenad runt i stan med Dannie, han ska berätta om området.
Mer om det senare.
Nästa om Grönland
.
Vi är kvar i Ella och i dag ska vi göra en vandring upp på Little Adam`s Peak, funderar först på att avstå från den och stanna på hotellet med tanke på att mitt meniskopererade knä inte är färdigtränat och konditionen därmed är kraftigt reducerad. Det är otroligt så fort man tappar i ork då man ofrivilligt blir stillasittande. Men nyfikenheten tar överhand och kanske är det så att viljan var starkare än förnuftet. Så jag bestämmer mig för att följa med och jag behöver ju inte gå ända upp till toppen.
Början på vandringen är lätt, släta vägar som slingrar sig fram mellan teodlingar och vacker skog. Jag lufsar på i min egen takt, stannar till och beundrar utsikten då och då. 
Kul att se hur vägen följer berget på andra sidan dalen.
Än så länge ångrar jag inte att jag följde med, utsikten även på lägre nivåer är hänförande. Det är bara att ta det lungt och gå sakta i min egen takt.
Högre upp blir det plötsligt trappor, uppför är inget problem med knät även om orken får sig en liten törn. Andhämtningspauserna blir lite tätare och värmen gör att vattenflaskan verkligen var nödvändig att ha med.
Funderar ett tag på att sätta mig här och vänta, men tänker att jag kan väl gå en liten bit till. Går ju sakta och försiktigt. Senare tar trapporna slut och stigen blir smal och ganska så ojämn men inte så speciellt svår att gå så jag fortsätter en liten bit till
och så en liten bit till
och ytterligare en liten bit till.
Känns lite fel att vända nu och så plötsigt är jag uppe på toppen, ja nästan högst upp men här måste jag ju bara stanna till en stund. Här träffar jag på de mest bedårande små valpar. De måste bara fotas.
Någon har skurit upp en plastflaska och försett dem med vatten. 
Efter att ha hämtat kraft med att beundra de små valparna tar jag mig upp för den sista lilla backen och har bestigit Little Adam`s Peak.
Lilla Adams Peak har fått sitt namn efter att formen på berget påminner om "the holy mountain" Adam`s Peak, som är ett betydligt högre berg och svårare att bestiga. 
Fin utsikt här upp, värt besväret med den svettiga vandringen upp.
Dessutom finns det fler goa valpar här uppe.
Men det är här det där med viljan och förståndet kommer in, har man gått upp så måste man även ta sig ner. Bara att traska på och sakta och försiktigt tar jag mig ner nivå för nivå. En bit ner kan de lite mer våghalsiga åka en slags linbana, där man hänger i en sele. Ser frestande ut, men med tanke på att min axel bara har två veckor efter operation och att jag inte får upp armen mer än i axelhöjd ännu, så är det inget för mig. 
Förstorat man den här bilden så ser man två modiga som åker ner.
Syns även här.
På vägen ner stannar jag upp och beundrar iderikedomen, marken behöver stöttas upp på vissa ställen och man tar vad man har.
Väl nere smakade min kalla Pepsi väldigt gott och efter den begav vi oss iväg för att hinna med att se när tåget passerar över Nine Arch bridge. Men det tar vi sedan.
föregående - nästa
Landet vi nu har hamnat i heter egentligen Bhu-o-than vilket betyder högt land norr om Indien och i slutet på Tibet. Landet kallas också för Druk yul som betyder Drakens land och ibland kallas det dessutom för Åskdrakens land, är väl lite som ordspråket säger; kärt barn har många namn.
Det är ett buddistiskt land och här räknar man inte BNP utan BNL som står för Bruttonationallycka som då står för ett buddhistiskt mått på välfärd där man inte räknar i materiella tillgångar utan i livskvalité.
Vi har dessutom turen som kom hit det år som det är "The year of happiness".
Det vi ser redan efter att ha lämnat flygplatsen är dessa för landet typiska byggnader. Så gott som alla hus byggs i den här stilen, även de nybyggda inne i huvudstaden.
Det här är ingen slapparresa där man ligger vid poolen eller softar på hotellet utan det är full fart från morgon till kväll och upplevelserna och sevärdheterna duggar tätt. Men vi behöver inte bara sitta i bussen och se på omgivningen genom bussfönstret. Här har vi inte kommit så långt från flygplatsen då vi stannar vid en mycket gammal bro som går över Paro chu.
Ser att våren är på gång här för körsbärsträden blommar. Tittar man lite närmare på den här bilden så ser man människor intill det blommande trädet som är ute för att samla ved.
Uppe på berget har vi ett av de typiska bhutanesiska husen, där man har den allra översta våningen öppen och där man brukar förvara hö. Längre upp på berget skymtas även en liten retreatstuga.
Går man vägen fram så ser man att det är till och med två broar byggda här.
Nu på våren är bergssluttningarna ganska karga och bruna men om man kommer hit på hösten så är de mycket gröna.
Här är vår charmige chaufför klädd i sin nationaldräkt som kallas för Kira. han var inte bara den som körde bussen utan hoppade in på alla andra sysslor också. Bar han inte väskor så kunde han stå och servera mat.
Nästa stopp på Paro-Thimpu highway är vid The Friendship Bridge, bro över Wangchu, den är byggd med bistånd från indien.
Här vid bron möts tre floder.
Det var tur att ingen tog tillfället i akt och försökte smuggla in cigaretter i landet. Det går bra att ta in tobak men tullen på dem är 100% och det är också viktigt att det finns tydlig varningstext på paketen. Rökare kan få det tufft i det här landet där det inte säljs cigaretter och där rökare ombeds att göra det diskret.
Vi ska fortsätta resan mot huvudstaden Paro och passerar genom denna pampiga port. Kungafamiljen är mycket omtyckt och överallt ser man bilder på dem, även här.
Vackra dekorationer på porten. Kan det där vara åskdraken?
Första bönekvarnen, det lär bli fler under resan antar jag. Inuti den finns det mängder med böner och när man snurrar på bönekvarnen så sänds alla dessa böner iväg ut i luften. Ett effektivt sätt att få iväg en stor mängd böner, rationalisering för att hinna med det dagliga arbetet gissar jag på.
Här liksom i Indien lever hundarna ett fritt liv och de verkar inte bry sig så mycket om trafiken, visserligen är det inte så mycket trafik här men det kommer bilar ändå.
Vid sidan om vägen ser jag något så otroligt gulligt, rena rama sötchocken.
Under bänken skymtas en till.
Vi börjar nu närma oss Paro, här ska vi äta lunch.
Här på den här gatan ligger de vägg i vägg och många dessutom.
Vad då? Jo djurbutikerna där de säljer, inte bara tillbehör, fiskar och smådjur, utan även hundvalpar och kattungar.
Där sitter de små valparna i små, små bås.
Där får de sköta sina behov och säkert längta efter någon som bryr sig.
Det kändes inte bra att se hur dessa valpar hade det där i skyltfönstret, den enda valp som såg ut att ha lite större utrymme var den här som dessutom hade lite sällskap av en katt i bur. Såg att de hälsade på varandra ibland.
Runt skyltfönstern fanns det belysning, så jag gissar att när mörkret föll så lyste det på valparna ändå.
På gaveln av butiken huserade kattungarna.
Visst är de söta, men bo som i ett akvarium?
Och leka med sin spegelbild.
Åh mamma, jag kan väl få....
Ja varför låta hunden vara ute och gå då man är på promenad när det finns speciella vagnar att köra omkring sin lilla hund i.
