Hängbroar, molnregnskog och en och annan groda med blåa ben.

I dag har vi tagit oss  upp till Arenals hängande broar. Det är en stor nationalpark med regnskog som ligger nära vulkanen Arenal.

Här möter Louis upp och ska vara vår guide under vandringen. Hans tubkikare hade vi stor nytta utav dessutom har han örnkoll på omgivningen och hittar de minsta grodorna som knappt syns när vi vandrar förbi. Dessutom får man inte gå här utan guide.

Vi är en liten grupp från olika delar av världen som ska gå med honom.

I början på vandringen faller det ett lätt regn så det gör att det blir lite svårare att spana efter fåglar och andra djur. Men vi har tur med vädret igen, för efter ett litet tag upphör regnet och den enda väta som faller sedan är våra svettdroppar. Det är varmt och det är fuktig värme, och även backig terräng.

Vi hinner inte så långt innan Louis stannar och pekar in i grönskan, där sitter två ugglor och håller koll på oss. Tack vare Louis tubkikare så får vi en riktigt nära titt på dem. Bra mycket bättre än vad mitt 300 mm presterar.

Lite spindlar träffar vi på. Den här ser ganska fredlig ut.

Det finns 16 broar i parken där man kan känna hur det känns att vandra uppe vid trädtopparna. Sex stycken är dessutom svajiga och gungande hängbroar.

Fint att vandra här och trevligare nu när regnet upphört.  Lättare att få syn på fåglar och andra djur.

Växtligheten är tät och frodig.

Kikar in i en liten hålighet i sluttningen bredvid stigen, där bor en tarantella.

Det gungar rejält då man går över hängbroarna. De är högt över marken, så de med svindel bör inte kika ner.

Vissa träd bildar ett snyggt mönster då man kikar rakt upp mot himmeln.

-Där är en groda.

-Var, var, jag kan inte se den.

-Där.

-Åh, så liten den syns ju knappt. De är såååå små.

Fotografera isbjörnar och pingviner är mycket lättare, hade man bara kommit närmare grodorna så hade det räckt med ett macroobjektiv här. Mitt tele har svårt att nå ner till den lilla grodan. Louis har dessutom lite roligt åt att jag i dag har samma färger som grodan. Röd regnjacka och blå byxor.

Vi träffar också på en del ormar, den här är i miniformat. Inte så lätt att upptäcka då den ligger på trädgrenen i samma färger. Den är så liten att den med lätthet hade rymts i min handflata och mina händer är inte då stora.

Titta där en till liten groda.

Lite närmare. 

I slutet på vandringen dyker en ekorre upp som hittat något gott att äta. Det finns även vattenfall i den här parken,  där jag sitter ser jag det skymta mellan träden.  Några i sällskapet går ner för att titta närmare på det men det är en brant backe ner  och går man ner så måste man även gå upp då jag väljer att vänta. Titar på fjärilar stora som handflatan och i de mest underbara färger som virvlar omkring  och lite andra djur. Vår guide tar öven tillfället i akt för att få veta mer om Sverige och även lära sig lite svenska ord. Hans favorituttryck blir "no gårr vi" istället för "let's go!".

Utsikt över landskapet från slutmålet av vandringen. 

Klättra inte på utsiktsplatsen för då kan det gå illa.

Vulkanen vill inte riktigt visa  sig ännu.

Molnen ligger låga över bergen.

Det är gott om väggmålningar i det här landet, även här uppe. 

                                                                                 Föregående            nästa

Nattexpedition

Nu ska vi iväg på nattvandring, ut i det stora mörkret i den täta djungeln.

Fram med gummistövlar, pannlampor och machetes. Vi tar båten iväg och kliver iland på en plats där djungeln är tät.  Samtidigt som vi står och tittar på en grupp spindelapor som håller på att samla ihop sig inför natten så mörknar det väldigt fort.

Nu är det dags för vår nattvandring. Vi tränger oss in i den täta vegetationen,  plaskar fram i den våta terrängen, stundom sjunker vi ner i vätan så djup att det går över stövelskaften. Vi hugger oss fram med våra machetes och turas om med att bana väg och lysa upp så att alla har chans att ducka och kasta sig undan från de giftiga ormar och spindlar som hänger i träden. Grodornas ihärdiga ljud överröstar allt. Undrar vad det var för intensivt vrål som hördes från mörkret alldeles nära min högra axel. Jag greppar min machete hårdare och är beredd på det värsta.

Plötsligt tvärstannar den som går längta fram och banar vår väg, samtidigt duckar jag och viker undan för att inte få en handflatstor spindel i ansiktet och just då får jag syn på en jaguar som korsar vår väg. Wow en vild jaguar och det är för mörkt för att fota. Men nog borde det bli en bra närbild på den gröna ormen som just slingrade sig över min fot. Giftig var det någon som sa. ....

-Vadå, vad säger du, överdriver jag? 

-Nä, inte då ......   -Jooo, kanske lite då.

Det var inte fullt så där äventyrligt, men mörkt var det. Helt kolmörkt utanför ficklampornas sken. De pyttesmå grodornas nattljud ekade ute i djungeln så de överröstade de flesta andra ljud.

Vi behövde inte hugga oss fram, men de som en gång anlagt den promenadvägen in i djungeln och i den blöta terrängen, de måste ha behövt hugga sig fram och blivit rejält blöta. Nu kunde vi gå torrskodda, fast Dennis tyckte att det behövde vi ju inte berätta för dem där hemma.  Vi skänker dessa arbetare en tacksam tanke och vandrar iväg i ficklampornas sken. Runt omkring oss är det beckmörkt och det gäller att inte snubbla och ramla ner i leran och blötan utanför gångstigen. Men visst fanns det en hel del djur där inne i regnskogens djungel. 

Längre än så här räckte inte våra ficklampor för att lysa upp in i mörkret.

Ja, det där med spindlar var ingen överdrift. det fanns en hel del av dem men som tur så höll de sig kvar i sina nät.

Jag hade tagit med mig mitt ljusstarkaste objektiv, trodde det var en bra idé i mörkret, men det var det inte för det är bara på 70 mm och de små små motiven var lite för långt bort. Se bara här på den lilla minigrodan. Kan du ens hitta den? Den sitter på ett blad lite till höger om mitten på bilden.

På det här bladet, som var lite närmare mig, syns den lite bättre.

Tilda hade fått låna min Canon 70D och på den satt det en 16-300 lins. Så här blev hennes bild på samma groda. Så även om telet inte har samma ljuskänslighet så hade det varit lämpligare att ha haft på kameran.

De är mycket små dessa grodor, inte mycket större än min tumnagel. Det här är Tildas bild på den lilla röda med blå ben.

Den här lilla dutten, som var mindre än en pingisboll i storlek, är ett kolibribo. Även det Tildas bild.

Till slut träffade vi på några, som i mina ögon såg ut som normalstora grodor.

Den här vandringen blev mer ett äventyr för ögat och framförallt örat, för det var otroligt mycket ljud där ute i mörkret. Efter avslutad vandring kom båten och hämtade oss tillbaka till lodgen.

Dags att packa resväskorna för i morgon drar vi vidare.

                                                                                    föregående                 nästa

Jozani och attacken underifrån.

Vi vandrar vidare in i Jozani nationalpark och vår ranger berättar om alla växter och träd vi ser. Stolt visar han upp Mama Mtondoo, ett ståtligt mahognyträd som tros vara mer än 200 år gammal

Mest imponerande är dess "rötter" som kraftfullt slingrar sig iväg.

Här på trädet får vi också syn på den Afrikansk jättesnigeln den  kan bli hela 15 cm och är världens största.

En fin promenad får vi i den här täta och frodiga skogen.

Vår guide gör oss uppmärksam på de små hålen som finns i marken lite här och var, där lever det små krabbor. Det beror på att grundvattnet finns bara en halvmeter under oss, vår guide försöker få en krabba att bita fast i ett blad. Den här är inte så samarbetsvillig och mitt förslag om att han ska testa med fingret istället tycker han inte är någon bra idé.

På vissa ställen går grundvattnet upp i dagern och där trivs grodorna.

Den här ödlan borde jag inte ha stannat och fotat, för det var då som underjorden anföll. Det finns inte bara jättesniglar här utan även jättemyror och de angrep mig i samlad flock när jag stannade till här.

Det var inte bara en som attackerade mig utan hela släkten. De kröp in innanför byxbenen och bet sig fast. En myra som jag lyckades slita loss bet sig fast i fingret så hårt så det blödde och jag behövde hjälp för att få loss den. Myror tillhör de varelser som jag inte gillar och definitivt inte då de anfaller i samlad tupp innanför byxbenen. Jakten fortsatte ända tills jag kom till hotellrummet och hittade två till, men där slutade deras liv abrupt. De här myrorna kan bli hela 2 cm stora.

När jag höll på med min myrjakt och hoppade runt för att inte få fler på mig så dök de blå Sykes aporna (Tre Blue Sykes Monkeys) upp. Kärt barn har många namn och de kallas också för Diademmarkatta och blå markatta. De brukar vara svåra att upptäcka men vi fick se en. Nu var det inte så lätt att fota och samtidigt både jaga myror och undvika att stå stilla för att inte fler skulle ge sig på mig.

Gillar du inte myror, ser den här ut att säga.

Fast mest spanade den efter något att äta och brydde sig inte så mycket om oss fyra som beundrade den. De bildar flockar med 10 till 40 medlemmar men vi såg bara en enda.

Vi lämnar de afrikanska jättemyrorna, även om jag nu ofrivilligt tog med mig några därifrån, och åker vidare till mangroveträsket.