Trondheim.

Tror inte jag är en av dom som går så lite.         

Bara tolv minuter, då går vi nog lite längre än till torget.

Så vi gick och vi gick. Här går vi förbi Rockheim, som är natonalmuseet för populärmusik. Det ska man egentligen se när det är mörkt, men det blir inte så speciellt mörkt i maj så det får duga med en bild i dagsljus. 

Vi gick förbi järnvägsstationen och alla tåg.

A.Dahl & Co hade stängt butiken, för ganska länge sedan. 

Hittade inte heller Kjeldbergs kaffe, men fin skylt hade de.

Gich förbi en vågig skulptur...

...med fåglar på.                          

Då var vi nära Nidälven med sina stolphus.

Där borta skymtar vi gamla bybron.

Åt andra hållet ser vi Backe bro.

Vi kom fram till cykelhissen, som var avstängd på grund av gatuarbeten.

Då kan en liten elbil vara praktiskt att ha.

Cykelhissen är en finurlig uppfinning, just när vi passerade den kom det ett gäng tyska turister som fick sig en demonstration i hur den fungerar, då den fungerar. Man sätter foten mot en platta och låter den fösa en uppför backen.

Turisterna blev så glada när de såg att jag fotograferade, så jag fick ta en bild till.

Vi och alla cyklister gick uppför backen och de som skulle nedför backen fick följa en uppmaning om att rulla pent.

Högt uppe på backen kom vi till Kristanstens fästning Från 1600-talet.

Den byggdes efter stadsbranden 1681 för att skydda Trondheim mot angrepp från öst. Angreppet kom faktiskt 1718 då den svenske generalen Carl Gustav Armfeldt d.ä. anföll staden med 10.000 man.

Fästningen fyllde sin roll och svenskarna var tvungna att retirera. Fast 1816 hade fästningen spelat ut sin roll och kung Carl Johan beslöt att lägga ned den. Under andra världskriget och tyska ockupationen, avrättades då ett 30-tal norska motståndsmän där. Fast under perioden 1816  till 1940 var fästningen främsta funktion att dess kanoner skulle varna Trondheimsborna vid bränder.

Här uppe på berget kan man skåda ut över staden.

Regnet hängde i luften och märkliga moln visade sig på himmelen.

Så vi gick ner igen. Nidarosdomen har vi besökt förr så dit behövde vi ju inte gå, men gjorde det ändå.

Här fick vi veta att det är 0 km kvar till Nidaros, bra att veta om man är på pilgrimsvandring.

En del turister undrade vad det här skulle föreställa.

Jag tittade på alla helgon.        

Norge är inte med i EU och vill tydligen inte det heller.

Tröndelag teater gick vi också förbi.

Hittade några fina gränder.        

Om det börjar regna kan man söka skydd här, men trots de hotande molnen så hade det inte gjort det ännu.

På Kongens gate står Olav Tryggvason staty.

Så hamnade vi nere vid Nidälven igen.

Där är det strömt och vill man ro uppströms så får man ta i ordentligt.

Några hade roat sig med att kasta prick med mynt på en av pålarna i älven.

Någon verkade tycka att det var lite futtigt med mynt och offrade sitt kreditkort istället.

Här nere vid älven finns något som jag skulle ha velat komma in i, tyvärr var det stängt. Det är ett Camera Obscura.

Camera Obscura är ett stort, mörkt rum med vitmålade väggar och golv, med en spegel och en lins på taket. Gennom det vridbara «periskopet» fångas en bild av omgivningen och visas på golvet i rummet. Kameran har också ett klassisk «pinhole» placerat i dörren, som förvandlar rummet till en 180 graders avbildning av värden utanför.

Man blir hungrig av att gå omkring, så vi börjar leta efter ett bra matställe. En bar av en husvagn var en kul idé.

Mat hittade vi, fast inte på Café blåbär.

Tack för i dag.

Alcatraz

Tidigt en solig morgon i San Francisco begav vi oss ner till Fisherman's Wharfområdet och kajen där båten går ut till The Rock.

Vi kom med på första färjan.

Tuffade ut ur hamnen och förbi de morgontidiga arbetarna i hamnskjulen.

Nu med sikte inställt på den omtalade fängelseön, som figurerat i så många filmer.

Jag vet inte om det är riktigt men det sägs att Alcatraz betyder pelikan och syftar på de första invånarna på denna branta klippö. Från början samsades pelikanerna med en indiansk begravningsplats. Men när ön såldes till de vita, år 1859, uppförde USA:s arme en fästning här som skyddade San Francisco Bay fram till 1907 när det blev militärfängelse.

Eftersom vi kommer med första färjan är det ganska tomt på kajen.

När vi kommer iland välkomnas vi av en ranger i typisk parkvaktsmundering, han är där eftersom hela ön är nationalpark.

Vi får strikta förhållningsorder om var vi får gå och inte gå. Det är många fåglar som häckar på ön så de flesta grönområden är avspärrade för oss besökare. Han berättar också att 1934 blev det här ombyggt till ett av världens rymningssäkra fängelser. Rymningssäkert på grund av det kalla omgärdande vattnet med starka strömmar och hajar. Innan vi släpps iväg för att utforska ön och fängelset får vi träffa fånge #1259. Nämligen William G. Baker. Vad han hade gjort för att först hamna i fängelse berättade han inte, men för att hamna på Alcatraz så hade han misskött sig på det första fängelset och då kom man hit. Ville man veta mer så kunde man köpa hans bok.

Efter den genomgången traskar vi iväg, förbi fångvaktartornet som med sin byggnadsställning mer liknar en pagod.

Kan tänka mig att man som nykommen fånge hade många tunga tankar då man traskade uppför den här vägen.

Vi vet att vi kan återvända med nästa tur tillbaka till fastlandet.

Hade fången otur så var det här slutstationen, det är nämligen bårhuset.

Då är den här gamla lastbilen vackrare att titta på.

Vi går in i själva fängelsebyggnaden.

Här blev fångarna försedda med kläder och annan utrustning.

Vi har tur som är här tidigt och slipper köa så länge för att få vår audioguide. Kan tänka mig att kön kan ringla sig lång här igenom duschrummet. Guiden finns på en mängd språk och jag passar på att fråga om en svensk, men får svaret att "ni svenskar är så intelligenta att ni kan engelska", så jag får nöja mig med en engelsk (eller amerikansk).

Vi går uppför trappen till våningen där cellerna är.

Fortsättning följer...

Åskdrakens land - Bhutan

Vi har nu kommit till Bhutans huvudstad Thimphu, det är kul att se hur de bevarar sin byggnadsstil även i staden och när det byggs nytt.

Husen dekoreras också fint med målningar.

Här kan man se den öppna övervåningen där man förvarar hö.

Bambu fungerar bra som byggnadsställning.

Vi kommer in i själva staden Thimphu.

Nu börjar vi bli hungriga och det ska bli gott med lite mat. Jag är nyfiken på vad det är för typ av mat man äter här, har hört i förväg att det ska vara buffé.

Kyckling serveras till alla måltider men den tillagas och styckas inte så som vi är vana vid hemifrån, här verkar de hugga kycklingen i mindre bitar och så ner i grytan med alltihopa. Det smakar bra men är lite knepigt att pilla ut kycklingköttet från skinn, brosk och benbitar...men det går. Rött ris till är gott och så lite olika grönsaksrätter, ibland får vi också nudlar. Men så har vi nationalrätten Ema Datshi  som är en chili-och cheesegryta. Man kokar chilin i mjölk och sätter sedan till ost och låter den smälta ner, det blir starkt och gott.

Mätta och belåtna beger vi oss nu till Thimphu Dzong som är en fästning och ett buddhistiskt kloster. Det korrekta namnet är egentligen Bkrashis-chhos-rdzong som betyder fästningen av den lyckobringande läran. Den byggnad som nu är kloster och säte för regeringen är inte så gammal utan byggdes så sent som 1962, men den gamla byggnaden som flera gånger förstörts av brand och jordbävningar och byggts upp igen, finns kvar och är nu klosterskola.

Alldeles intill ligger nuvarande kungens bostad, vi får inte fotografera det huset men det är en liten villa som ser ganska alldaglig ut. Kungen vill leva lite enkelt och vara som sitt folk.

Innan vi går in så får vi berättats lite om klostrets historik och får veta att man inte får ha huvudbonad på sig och inte heller ha sjal.  Bhutaneserna däremot ska bära en speciell sjal då de går in i ett kloster, olika färger beroende på vem man är. Vår guide visar hur den sjalen ska tas på.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen.

Så där, nu är den strax på plats trots blåsten.

Sedan är vi klara att gå in i klostret. Den bhutanesiska flaggan vajar stolt, flaggstången är så hög och flaggan så stor så vaktposterna ser onaturligt små ut.

Här blommar körsbärsträden för fullt.

Lustigt att det kan vara så olika färg på blommorna på samma träd.

Vi går in. Bakom den gyllene Buddhan är det en säkerhetskontroll.

Vi kommer ut på en stor kringbyggd gård där klosterbyggnaderna ligger.

För att gå in i den här byggnaden där bönerna hålls och där det finns flera tusen buddhafigurer, så måste man ta av sig skorna och fotografering är förbjudet.

Huset är vackert dekorerat.

Det är föresten alla byggnaderna här.

Tänk att ha så här vackert fönster på sitt hus.

Vi strosar runt och tittar på allt det vackra.

Men hur gick det här till, hon har en sjal på sig och det fick man inte ha?

En munk kommer ut ur en byggnad och nedför den branta trappan. Att trapporna är så branta är för att förhindra fienden att kunna storma in.

Munken verkar vara fåglarnas vän, för när han kommer så kommer även fåglarna.

Olofsborg

Ibland så lockar de där sevärdhetsskyltarna iväg oss till blindskär. Som då vi hamnade här.

Jag har ingen aning om varför det här är en sevärdhet för att information var på finska och det enda jag lyckades tyda ut var att det är ett fint naturområde här, Urpolan älvdalar. Men det var ett fint litet rosa hus så det får vara med ändå. Klockan vid huset gick i alla fall rätt, den var faktiskt kvart över elva. Fast den är ganska beroende av solen.

En liten  omväg spelar väl inte så stor roll och nu vet vi ju vad klocka är också. Vår färd  fortsätter och vi kommer till Savonlinna eller Nyslott som det heter på svenska, fast jag tycker att Savonlinna låter mycket mer romantiskt. Där vill jag återse Olofsborg, var där för en massa år sedan.

Även här var det svenskar som byggde och vaktade gränsen mot Ryssland. Inte så konstigt eftersom Finland tillhörde Sverige då. Från början hette det Sankt Olofsborg och byggdes redan 1475, det var först byggt i trä.

På parkeringen kom vakten genast fram och ville ha sin avgiften. Jag tror det kostade fem brödbitar att få stå där.

En av orsakerna till att det var just här borgen anlades var att det strömmande vattnet var isfritt även på vintern och att det stämde såg vi ju, nästan överallt i det här området låg sjöarna istäkta men här var det isfritt. Här förenades två sjösystem och att Finland kallas "De tusen sjöarnas land" det såg vi nu när vi reste runt i de östra delarna av Finland att det namnet inte är hämtat ur luften. Så jag kan tänka mig att det var viktigt att fienden inte kunde ta sig vidare och längre in i landet via dessa sjöar.

 En nackdel när man kommer under icke semestertider, förutom att det var kallt och blåste en snålvind som kylande kröp in under kläderna och inte ens solen kunde rå på, är att inget är öppet. Man kommer bara in till begränsade utrymmen men man kan kika runt i lugn och ro utan att bli omkullsprungen av andra turister och här fanns det informationstavlor som berättade vad man såg och de var även på svenska.  Därför vet jag att  det här tornet kallas för "Tjocka tornet" och det kom till 1560. 

Av all information att döma så har det varit mycket liv och rörelse här på den tiden. Det fanns bostäder till borgfolket, fest- och ekonomilokaler, kök och bageri, ett bryggeri och även baracker till soldaterna. Och naturligtvis, vi är ju i Finland, en bastu.

Skådespelerskan Aino Ackté kom på en bra idé 1912 om att ordna operaföreställningar i borgen. Främst finländska operor framfördes och även finländsk musik. Dessa höll på under fem år, fast efter 1916 var det ett uppehåll till 1930. En nystart av operafestivalerna blev det 1962 och än i dag kan man gå på opera här. Det såg lite spöklikt ut med det svarta taket som fladdrade i vinden när vi kom in på borggården men det var bara byggjobbare som höll på med arbeten inför sommaren operafestival. Balkarna som sticker fram till höger är ställningen till läktaren. Längre än så här fick vi inte gå utan bygghjälm och det hade vi ingen med oss.

Under årens gång har borgen byggts till och om en hel del gånger. Av alla svenska kungar, under den tid Sverige och Finland var samma rike, var det bara  Gustav II Adolf som besökte Olofsborg. Han hade varit i Polen och var på väg tillbaka till Stockholm 1622. Det var inga dåliga resor de gjorde på den tiden, skulle vara intressant att veta hur lång tid den resan tog. Men trots att borgen var så strategiskt placerad ute på Kyrönsaari holme så föll även det i ryska händer 1742. Men här i trakterna så var det inte stor mening att trycka upp någon stor upplaga av kartorna för 1788 var borgen åter svensk.

Tyvärr fick slottet förfalla under många år,  under mitten av 1800-talet var det fängelse. Två eldsvådor förvandlade det dessutom mer eller mindre till en ruin. Men tack och lov har finska staten sett till att borgen nu har bevarats från förfall och nu anses det vara Finlands vackraste fornminnesmärken.

<4

Kärnäkosken fästning.

De som brukar läsa i min blogg har nog förstått att jag och min man har en viss förkärlek för de små vägarna. Vår vana trogen så tog vi dessa även här i Finland och inte helt otroligt så dök det upp intressanta saker även här.

Vi bromsade in vid Kärnäkoski kvarn som byggdes  i början av 1890-talet.  Det finns lite information här på både finska och även engelska och jag förstår att här har det varit en såg och ett sliperi ända fram till 1950-talet.

Visserligen är det inte kvarnen eller sågen som är det mest historiskt intressanta här men det är klart att vi måste kika på den också. Den ligger så fint vid en liten fors.

Kika var det!

Här är det inte låst så vi kan även gå in och titta.

En del maskiner finns kvar och det ser ut som om man har vissa aktiviteter här på sommaren.

Man kan kika ut också.

Fast det som fick oss att bromsa in och gå ut och titta är, det kulturhistoriskt värdefulla försvarshistoriska minnesmärket från 1700-talet, nämligen Kärnäkosken fästning.

Här besegrade de svenske ryssen 1790 och återtog regionen Partakoski, under ledninga av Armfeldt. Kung Gustav III kom hit för att pigga upp sina mannar och passade på att dekorera sig själv med en medalj som endast kungar som varit med i den striden som besegrat fienden kan få. Här byggde de en stor ramp för transporter av kanoner och även ett läger för soldaterna.

Undrar om den här gamla kanonen användes just här. Fantastiskt att den finns kvar med så mycket trä i konstruktionen.

Vi går in på fästningsområdet, hänger ni med?

Den svenska erövringen varade inte så länge. Ryssarna tog över och började bygga den här fästningen. Vi går upp på muren för att se vad som gör den här platsen så intressant i försvarssynpunkt.

Hoppsan här var det högt!

Att få med höjd och djup på bild är inte så lätt. Här skulle jag velat ha någon som stod där nere för att visa hur högt fallet ner är, men jag hittade ingen frivillig som ville ramla ner dit. Men skuggan kanske visar att den mur och vall vi står på är tämligen hög.

Här uppe ser vi att platsen var väl vald, vid stranden av sjön Saimen. I dag är den istäckt men kan tänka mig att det kan vara skönt här en sommardag.

I dag är det inte lika skönt även om det är fint i solen så är det kallt. Ett tunnt frosttäcke ligger över nejden.

Vänder vi oss om och har sjön i ryggen så kan vi se att det var en stor och pampig fästning. Här huserade 1400 soldater. Man byggde på fästningen i tre år men den användes bara i 15 år. Inne i fästningen fanns det baracker, vakthuset, tjänstemänens kvarter, briggen och krutkällare. De trähus har senare rivits, och nu bara rester av stenbaser kvar av dem

Å häcken växte kämpahög - inte häcken kanske, men men ser på träden här inne att tiden har gått.

Kan tänka mig att folket slet hårt här men kan väl hoppas på att de hade någon stund att njuta av att det faktiskt är väldigt vackert på den här platsen.

Jag passade på att njuta lite av den finska naturen.

Här finns också en kortare vandringsled där det förr fanns en järnväg för transport av timmer till sågen.

Vi gick en liten bit på den.

 När vi sedan åker iväg kommer vi inte många meter innan nästa minnesmärke dyker upp.

Det restes till minne av de som stupat här och texten finns på finska, ryska och svenska på de olika sidorna av märket.

GUDS FRID!

 3 - 5