Jättesköldpaddor.

Orsaken till att vi åkte ut till fängelseön var egentligen inte "fängelset" utan det som lockade allra mest var att det finns jättesköldpaddor där.

De kom hit från Seychellerna i slutet på 1800-talet och var en gåva från den brittiska guvernören där. Fyra stycken Aldabrasköldpaddor var det som kom. Då bodde de på ett zoo nära Stenstaden. De förökades snabbt och 1955 fanns det omkring 200 stycken. Men folk började stjäla sköldpaddorna till försäljning utomlands som husdjur eller för mat och deras antal sjönk snabbt och när djurparken lades ner (huset rasade ihop) så flyttades sköldpaddorna till den här ön.

Här lever de lite lyxliv och verkar mumsa kål mest hela tiden. Aldabrasköldpaddorna är en av de största sköldpaddorna i världen och kan bli runt 200 år. En sak som är bra på Zanzibar är att på alla ställen där det är inträde så får man en egen guide som berättar om platsen så vi får veta en hel del om både ön och sköldpaddorna. Mata inte sköldpaddorna står det,

men vi får några kvistar att mata dem med, en växt som är som godis för dem. Tänderna var sylvassa så man fick vara lite försiktig då man matade dem.

Sköldpaddorna är lite nyfikna på oss.

Den här är så intresserad av min kamera så den kommer närmare och närmare, så nära att jag får backa för att inte få den in i linsen.

Den här arten av sköldpaddor anses nu vara så sårbar att den har placerats på IUCNs röda lista och det är en förening som sköter om dem här.

De tycker om att bli klappade på halsen och reser sig upp på alla fyra benen av njutning när man gör det.

Ser lite gulliga ut i sin sovställning, men ena frambenet bakåt och huvudet på det andra benet.

När det blir lite för varmt så går de ner i en liten dal där havsvattnet kommer in när det är flod. De kan inte simma, är tydligen för tunga för att kunna det, så det är ingen risk att de rymmer.

Nöjda och belåtna återvänder vi till Stenstaden.

Passerar några rostiga fartyg på återvägen.

Prison Island

Av med skor och strumpor för nu ska vi ut och åka båt.

För att komma i båten måste man vada en liten bit.

Vi ska nämligen åka ut till Fängelseön (Prison Island). Det är ett lite missvisande namn på ön eftersom det aldrig blev något fängelse där på ön. Ön heter egentligen Changuu som är namnet på en swahílisk fisk som är vanlig i havet runt ön. På gamla kartor kan man se att den även hetat  "Kibandiko Island", men det namnet används inte längre.

I lugnt väder tar det ungefär en halvtimme ut till ön.

Vi får veta att den typ av båt som vi nu åker med och som har tak är bara till för att köra turister, de utan tak är fiskebåtar.

Fast en del båtar som vi passerar ser mer ut som vrak.

Men så finns det stora välskötta båtar, den här går som färja till bl.a. Dar es Salaam på fastlandet. Någon som verkar tycka att det är skönt att paddla i skuggan.

Turen ut till Fängelseön är både svalkande och skön, vi når stranden och vadar iland.

Som jag sa så användes den här ön aldrig som fängelse. Zanzibar har en mörk historia med slavhandeln. Slavarna förvarades under helt omänskliga former och det blev ofta sjuka och när en kolera och Gula febern epedemi utbröt bland slavarna så använde man ön som en karantänstation för att skydda den övriga befolkningen i Stenstaden. 

Vi tar en promenad till fängelseområdet, här finns nu både ett hotell och ett café.

Då man går in på området känner man nästan dallringar i luften från den fasa och förtvivlan som dessa slavar levde under. Serveringarna har inte öppnat  för dagen ännu och det är tomt och tyst nu. Solen och värmen som vi njuter av var nog inte till någon glädje för de sjuka slavarna, inte den vackra stranden heller. De visste att när de piggnat till från sin sjukdom så skulle de skeppas ut i världen i de fruktade slavskeppen.

Går man ut genom den här dörren finns det en altan ut mot havet och sandstranden. Den platsen var nog inte avsedd för slavarna.

Slavarna förvarades bakom dessa galler i stället.

Deras liv bestod av kedjor och inte ens på toaletten fick de gå utan att vara fastkedjade.

Ett intressant men lite deprimerande besök var det.

Någon Coca Cola serverades nog inte till dessa slavar, de fick vara glada om de fick rent vatten.