Conejillo de indias

Visst är de söta de små marsvinen, eller hur!

Här hemma har vi dem som husdjur och keldjur främst till barnen, men i Peru fick jag lära mig att dessa djur härstammar från Anderna och domesticerades av indianerna redan 5000 f.Kr, främst för köttets skull. Hit till oss i Europa kom de först på 1500-talet och då främst som sällskapsdjur. De blev snabbt populära bland överklassen och kungahusen, Drottning Elizabeth I och även vår kung Karl XI hade marsvin när de var barn.

I Peru är det lite annorlunda, de är förstås lika söta men troligtvis tycker de att vi är lite konstiga som har dem som keldjur. De har dem inte i små burar utan de springer fritt omkring i huset.

Här föds de upp som mat.

Klart vi måste testa de lokala specialiteterna i landet.

Går det här att äta?

Jo, det går ju. -Var det gott?

Njae, det var mest en massa ben. En del som vi frågade sa just det också, men andra hade det som festmat. Smaken är ju som alla vet, delad.

Colca Canyon och Vikunjan

Nu är det dags att ta en tur genom Colcadalen och på Perus högst belägna bilväg. Här kan man om man har tur få se den lite skygga vikunjan. Den var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och då vidtogs skyddsåtgärder. Nu har stammen ökat till ca 125 000 djur, men det anses att faran är inte över ännu.

Efter några timmars färd i bussen så får vi syn på några djur. Jag blir lite irriterad då vi inte stannar för fotografering men vår lokala guide vet mer om dessa djur än vad jag gör. Blir den störd och vid fara kan den springa med en hastighet av 47 km/h och då är det inte så lätt att hinna med att få någon bild.

Hon vet att till motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist och hon vet att längre fram så finns det ett vattenhål och vikunjan vistas bara i undantagsfall mer än 2 km från närmaste vattenansamling. Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i dalgångar eller på lägre belägna högplatåer efter föda. Där vid vattenhålet träffar vi på en större flock.

Vikunjan är den minsta arten inom kamelfamiljen och ullen räknas som en av världens finaste – den kallas Andernas guld.

I bakgrunden av flocken har vi vulkanberget Misti.

Det ser ganska kargt ut där vi ser djuren.

Förstår att det ändå lockar hit djuren eftersom det inte finns så mycket vatten i det torra området.

Historiskt kan vet man att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet.

Det ser ut som om de gillar att bada.

Även att springa runt och busa.

Stannar det bilar och bussar så finns det ofta några försäljare, även så här.