Road trip north XI - Lofoten tillbaka till Henningsvær.

Har man åkt längst ut på Lofoten så finns det inte så många val för att komma tillbaka än att vända och åka samma väg åter.

Vi vänder om och lämnar lilla Å bakom oss och hoppas på att komma dit någon gång då det bjuds på lite stillsammare väder.

Gör några avstickare från E10 för att se lite annat på återvägen till Henningsvær. Fast det är lika lite sikt även på dessa ställen.

En lite ovanlig cykelparkering.

Litet gulligt hus med fin dekor.

Strandbild.

Även pinnen är dekorativ.

Vi kommer tillbaka till det blåsiga stället där det inte gick att gå ur bilen, det har mojnat tillfälligt och jag kan gå ut till fisklukten och få lite lokal doft med mig.

Tyckte de stirrade lite elakt på mig. Fick veta av en fiskare i Henningsvær att de torkade fiskhuvudena används till fiskmjöl som sedan blir bl.a hundmat.

 En sten som har lite trollkänsla över sig.

Får passa på att ta lite landskapsbilder då det tillfälligt lättar i molnen.

Kan till och med få lite speglingar i vattnet.

En liten, liten solglimt får vi också.

Tillbaka i Henningsvær. Där tar vi  sedan en promenad.

Cyklar i Florens.

Lite minnesbilder från då jag var i Florens och strosade runt.

Det finns olika sätt att strosa på. Ser kul ut men ännu har jag inte vågat testa.

Cykla är nog lättare och det fanns också en hel del cyklar där i Florens.

En tjockdäckad cykel.

Meloncykel. 

En till med tjocka däck, undrar vad de är bra för?

En inte helt fräch cykel som till och med polisen tyckte hade gjort sitt.

Några som fått cyklar i blickfånget.

Söndag på Copacabana.

På söndagar stängs en halvan av Avenida Atlântica av för biltrafik och folket tar över gatan . Avenida Atlântica är den gata som går utefter Copacabana stranden.

Då kommer rullskridskoåkarna...

...brädåkarna.

Även de som inte är så vana cyklister vågar sig ut på en tur.

Den sötaste lilla brädåkaren var nog den här lilla flickan. Hon hade övergett sin sparkcykel och tagit över pappas bräda och kom åkandes i full fart.

På kvällen blir det musik och dans, men redan på eftermiddagen börjar folk förbereda sig för det.

Försäljarna är så klart på plats.

Paraplyförsäljningen gick inte så bra den här regnfria dagen, tur han hade lite solhattar med sig också.

Vädret är så klart i dag så att men ser Sockertoppen och stranden börjar fyllas med solande och badande.

Saknar du baddräkt så är det lätt avhjälpt.

Olika viljor. Hundar är också välkomna på stranden.

Ser en person som nog får en orolig natt.

Har du inte varit förutseende, som den här mannen, och tagit med egen öl...

Så är även det lätt avhjälpt. Serveringarna duggar tätt utefter Avenida Atlântica.

Trots att det ofta varnas för tjuvar och rån, så känns det ganska tryggt att gå här.

Polisen patrullerar på den avstängda gatan...

...och förstora upp och kolla vad polisen där uppe i helikoptern har i famnen.

Det kan även vara jobbigt med en dag på stranden.

Och får man inte sin öl så blir det inte så roligt heller.

Tur att det finns folk som kan liva upp tillvaron för en stund då.

Men nu börjar det skymma...

...och vi drar oss tillbaka till takterrassen och hotellets lounge med en Caipirinha som är en traditionell brasiliansk drink bestående av cachaça (brasilianskt sockerrörsbrännvin), lime, rörsocker och is. Den är både läskande och god.

______________________________________________________

En tripp till nostalgins högborg.

I går sken solen och lockade iväg oss på en liten tripp. Efter Södertälje letade vi oss bort från de stora vägarna och hamnade nästan under ett helt lass med bilar, fast de var också på väg någonstans.

Bilarna svängde åt ett håll och vi åt ett annat. Åker man småvägar kan man träffa på fordon som gör att man känner sig ganska liten.

Efter att ha slingrat oss fram i ett sommarfagert landskap kom vi fram till dagens första mål, nämligen Nostalgimuseet i Sparreholm. Håll i er för nu blir det mycket bilder.

Femtio kronor i inträde var inte så blodigt.. ...och jag tänkte att lite bilder och ett blogginlägg kunde vara bra reklam för dem, men fru Gråfors var lite smågrinig och tveksam för att vara med på bild. Efter en del diskussion om värdet med bilden och om jag tänkte sälja den eller ej så gick hon med på att vara med ändå.

Vi var de första besökarna för dagen och blev välkomnade med positivspelande.

Stefan Gråfors berättade att han började samla redan som treåring och då var det apelsinpapper som gällde. Här visar han oss en raritet från samlingens begynnelse.han var mer villig att posera framför kameran.

Apelsinpapper minns jag att även min bror samlade på; själv höll jag mig till klippdockor.

Samlingarna här är verkligen rikliga och spänner över de flestas intresseområden. Gillar man burkar så finns de i mängder.

För att inte tala om gamla kameror; där var hyllorna välfyllda.

Även tillbehör.

En sådan här manick minns jag att vår granne hade då jag var barn och det var en högtidsstund då hon plockade fram den och vi fick titta på bilder med djup i.

Det här kan man nog kalla för tjock tv.

Här finns också en fullmatad varuautomat.

Vem minns väl inte slogan, "Ta det lugnt, ta en Toy!"

Godis kan också vara hälsosamt.

En hel färghandel finns inrymd här på museet.

Gamla skyltar är kul.

En välutrustad frisersalong.

Vet inte om jag skulle våga sätta mig en sådan manick för att bli permanentad.

Miljövänliga locktänger.

Ett helt rum fullt med leksaker.

På väg ner till källaravdelningen ser jag något som jag inte sett tidigare, gissar på att det är något slags rullskidor men ser mer ut som att höra till en stridsvagn.

Här kommer vi till godisavdelningen. Godis av alla de sorter, en del kommer jag ihåg, andra har jag aldrig hört talats om och en del skulle vara förbjudet i dag.

Här nere finns också en hel del fordon samlade.

Som den här Blomster 1902, 50 CC. Det är Sveriges äldsta 2-taktare. Förgasaren till den här ska vara byggd av en cykelpump av Blomsters son.

Minns att min första cykel såg ut som någon av de här.

ock vem samlade inte på sådana här vimplar på 50 och 60-talet.

På baksidan av huset finns det en hel bensinmack.För den som vill besöka Nostagimuseet så finns det en hemsida här.

Vi fortsatte vår färd och hamnade vid en museispårväg.

Får ta och kolla tidtabellen om det kommer någon spårvagn.

Hittar en passande blomma.

Vi har tur för se där, nu kommer det en vagn.

Den rundar väntkuren.....och återvänder till Malmköping.

Sedan kom vi till Strängnäs...

...såg en fin bil...

...sedan åkte vi hemåt.

Simon's Town

Jag hade nog inte tänkt så mycket på varför Simon's Town heter just Simon's Town och vem denne Simon kunde vara innan Ingemar frågade om det i förra inlägget och då var jag ju bara tvungen att ta reda på orsaken till namnet. Till att börja med så är staden en flottbas och för 150 år sedan var den huvudbas för den brittiska flottan i Sydatlanten.

Nu var det inte denne Simon som lockade oss hit men jag blev lite nyfiken på honom. Jag fick veta att han föddes 1639, till havs då fadern var på väg till Mauritius. Antar att modern, en befriad slav, också var med på resan. ;). Simon van der Stel, som han hette, fick så småningom en högre tjänst inom Ostindiska kompaniet och blev placerad vid deras koloni vid Godahoppsudden. Det är den Simon som staden är uppkallad efter. Han har dessutom fått staden Stellenbosch uppkallad efter sig och han är den person som planterade alla ekar som nu växer i Stellenbosch.

Så här såg Simon's Town ut 1866.

Nu i dag så ser det lite annorlunda ut. Det ser ut som en liten idyllisk stad.

Järnvägen slutar här och vi tar en promenad utefter huvudgatan med sina charmiga hus.

Det är inte så många som bryr sig om oss för de är vana vid turister här, men någon står i alla fall och spanar in vem det är som kommer och går.

Det finns en trevlig historia om en hund här i staden. Det är den enda hunden som tagit värvning i Royal Navy. Han hette Just Nuisance och var en Grand Danios. Han hade samma förmåner som alla andra matroser och fick även en egen mössa. Han blev sju år och begravdes med fulla militära hedersbetygelser. Han låg ofta högst upp vid landgången till fartyget och eftersom han var en mycket stor hund så var det lite besvärligt och en olägenhet att ta sig förbi honom, därav namnet Nuisance . 

Han tyckte om att åka tåg också och det går en hel del historier om hans äventyr på tåget till Kapstaden. Konduktören körde av honom upprepade gånger, men Nuisance brydde sig inte så mycket om det han inväntade lugnt nästa tåg eller gick bara till nästa station. Det var på grund av dessa tågresor som hunden blev värvad av marinen för då fick han frikort till tåget. Vill man veta mer om honom så ka man besöka museet.

Vi traskar vidare för dagens mål för vår resa ligger lite i utkanten av staden.

Ser en kul cykel gjord av tomburkar.

Staden klättrar även uppför bergssidorna och här får man nog starka ben.

Rester från den brittiska tiden.

Det finns flera kyrkor i stan.

En lite ovanlig klockstapel.

Simon's Town är en mycket vacker stad men jag undrar hur de kom på idén att bygga det här anskrämliga huset bland alla vackra hus.

Då är utsikten ut mot båthamnen vackrare.

Vi stannar inte där utan skyndar vidare mot dagens mål.