Longyearbyen och nu är resan slut.

Slutligen är vi tillbaka där vår resa startade, i Longyearbyen. Det är morgon och när jag kikar ut är det den svenska isbrytaren Frej som jag ser. Undrar varför den är här.

Ofta när de här små fartygen, som vi gör dessa svalbardsäventyr med, kommer tillbaka till kaj så får vi ligga på redden. Det är bara för att något stort fartyg kommit in och fått vår förbokade kajplats. Nu är det sent på säsongen och tydligen gott om plats vid kajen.

Sista frukosten ombord.

Sedan lastas bagaget  och även oss pasagerare av, vi får en sista tur in till stan innan det sedan är dags för transport till flygplatsen.

Lite småregn kan inte hindra oss från att ta en runda och se om stan är sig lik.

Lite är sig likt, men jag ser tt det hr byggts en hel del sedan jag var här senast.

Någon som inte verkar gilla just den skylten.

Borta vid Kyrkogården är det sig likt. 

Även här.

Men nere i byn byggs det för fullt.

Forsen genom byn måste fixas till före vintern.

Vi drar oss bort mot Kyrkan. Staketet och lekplatsen är ett av de nya dagis som växt upp. De höga staketen är inte bara för att hålla barnen kvar på området, de fungerar även som skydd för att hålla rymmande hundar och isbjörnar borta från barnen.

I den lilla fina kyrkan kan man ta en fika eller bara sitta och koppla av en stund.

Datumet vid den här minnesstenen skvallrar om att någon härifrån var med på Utöya och inte kom tillbaka.

Ett typiskt landmärke I Longyearbyen.

På posten och även en del andra platser får man inte ta med sig vapnet in.

Inne på matvarubutiken har de vapenskåp för kunderna.

Och på restaurangen på hotellet är det inte så vanligt att det kommer in någon isbjörn.

Fast inne i en butik träffade jag på en liten söt hundvalp.

Vi tar i alla fall en lunch på Kroen, där tronar Lenin bakom alla spritflaskor. Han lär vara en gåva från Barentsburg.

Slutligen, för den som är intresserad, så är det här vår rutt på resan. Äventyret gick under namnet Upptäcksresa Svalbard runt och arrangör var Polar Quest.

Öppen brygga.

När man är ute på dessa turer, som den här i Svalbard, så är det alltid öppen brygga. Det innebär att vi passagerare får vara på bryggan så ofta vi vill. Den enda regel som gäller är att man inte ska vara i vägen för besättningen. Dygnet om kan man gå dit och kika på sjökort, spana efter intressanta saker eller bara titta på hur de jobbar.

Här kan man stå och spana.

Kolla in alla spännande manicker.

Guiderna kan planera vår rutt.

Ibland när något spännande händer kan det bli lite trångt.

Man kan stå utanför bryggan också, fast där är det lite kallare.

Nordensköldbreen

Vi har nu vår sista kväll ombord och drar oss sakta mot Longyearbyen.

Eftersom vi närmar oss bebyggda platser så börjar vi se lite fler båtar.

Även mäktiga berg ser vi.

Ljuset den här kvällen är helt fantastiskt.

Vi tar en sväng in i Billefjorden för att titta på Nordensköldbreen.

I en här fjorden finns även den övergivna ryska gruvbyn Pyramiden.

Det är en otroligt fin kväll och solen verkar punktmarkera glaciären.

Fina linjer i glaciären.

Här finns också några jaktstugor.

Vi kommer närmare glaciären.

Den är riktigt mäktig.

Ser du den lilla ljusa fläcken längst ner i det mörka bergspartiet? Det är en isbjörn, det är ungefär så här som det ser ut då man upptäcker isbjörnarna.

Syns nog inte alls om man inte förstorar.

Jag kan inte låta bli att beundra hur stormfågeln ofta flyger med ena vingen nuddandes vid vattenytan.

I väntan på att komma lite närmare glaciären och den lilla isbjörnspricken så beundrar jag naturen runt omkring.

Vi närmar oss björnen men han sover så lugnt och fint där.

Han vänder lite på sig men sover vidare.

En sista blick mot isbjörnen.

Under vår middag kommer det en till isbjörn hit, matsalen tömdes på ett ögonblick och jag hann med att se den andra björnen men han försvann snabbt bakom en bergknalle innan jag fick någon bild på den.

Kvällen sänker sig över breen och vi lättar ankare och går mot Longyearbyen.

Snart är det slut.

Vi är nu tillbaka i Isfjorden, längst in i den fjorden ligger vårt slutmål Longyearbyen. Vi ska inte dit ännu för vi har hela dagen på oss för utforska delar av den här fjorden. Solen skiner där bakom molnen och vi har ankrat vid Alkefjället

Alkefjället ligger vid den yttersta viken av Isfjorden. Där är det vackert med det höga fågelberget, många renar brukar hålla till där och jag har sett både polarräv och blåräv på det stället, men i dag ligger dimman tät. Så tät att vi efter ett tag ger upp och söker oss till en annan vik.

Vi lättar därför ankar och åker vidare.

Kommer till Skansbukta. Imponerande berg gör att viken här är skyddad från vindar från flera håll och vädret är både vackert och behagligt. Här gör vi en landstigning. Isbjörns vakter ställs ut så att vi tryggt kan sprida ut oss över udden och utforska den.

Här har det funnits en gipsgruva.

Vi kollar in resterna efter det.

Kikar in i gruvöppningen. Man kan inte komma så långt in i den för längst in i gången är den igentäppt med is.

Landskapet är bedövande vackert...

...även om järnvägen mer ser ut som något som skulle passa på Liseberg.

Längre bort på stranden ligger det ett vrak.

Även här finns det små växter.

För nio år sedan var jag också hit och då såg vraket sig ganska likt ut, förmultning går mycket långsamt i de här trakterna.

Vår isbjörnsvakt är på väg upp på berget. Hittar du honom?

På berget i bakgrunden har snön bildat fint mönster.

Ser nästan ut som om någon försökt rita in konturerna.

Här finns också en jaktstuga. Vid mitt förra besök träffade vi på två jägare där, de hade blivit tilldelade att skjuta två renar, men hade inte fått någon.

Berget bakom stugan ser ut som en pampig borg och är det inte en port som anas där uppe.

Jag tittar lite närmare på resterna från gruvtiden.

Mycket skrot som inte får röras eller städas bort.

Det mesta förevigas.

Fleur de Lyshamna

På södra sidan av Bellsund, där den vackra Recherchefjorden svänger österut och in Van Keulenfjorden ligger Ahlstrandudden och Fleur de Lyshamna. Udden kallas också Vitafiskennäset, ett namn som man förstår varför det kommit till då man tar en promenad där. Fast vid första anblicken av udden så borde det kanske heta den svarta udden, med tanke på att berget som sticker fram nere vid havet är alldeles svart.

Här på udden finns det en privat hydda, den tillhör en nutida jägare som heter Tommy Sandal. Det finns en bok skriven om honom, "Jeger i Svalbards villmark" .

När man närmar sig stranden nära hyddan så förstår man varför udden kallades för Vitafiskennäset, här ligger drivor av rester efter vitvalsfiske på 1930-talet. Det är enorma benhögar som ligger här och vittnar om den forna jakten på dessa vackra valar.

Solen bryter fram genom molen och blänker vackert i havet, inga vitvalar syns till nu men med tanke på benresterna så inser man att det varit gott om dem tidigare.

Några gamla fångstbåtar ligger även kvar här.

Mönster i en benrest.

Det är en stabilt byggd stuga som står här och det behövs säkert när vinterstormarna sätter in eller när isbjörnen försöker ta sig in.

Trots att den heter Bamsebu...

...så göre sig isbjörnarna icke besvär här, för då får de riktigt ont i tassarna. runt hela hyddan sticker dessa spikar ut.

En av de gamla fångstbåtarna som ligger här...

...vittnar om att någon haft den som övervintringsbostad någon gång. Rester av en dörr, som byggts i aktern, och en järnspis finns kvar. Kan ha varit några jägare som förlist med sin båt, vet inte men fantasin skenar iväg.

Skarpsyn var ett passande namn på den här spaningskojan. Där satt de säkert och spanade efter när vitvalarna kom in i bukten.

Det här stenröset är också byggt för spaning efter val.

När vi nu spanar ut över havet ser vi bara några fåglar.

Högt uppe på berget går några renar och betar, Några i gruppen vill gärna gå dit upp och kolla närmare på dem, men jag har redan bra bilder på svalbardsren från tidigare resor...

...så jag väljer att återvända till vårt hem för den här resan.