Sockertoppen

Som de flesta vet så finns det ett berg i Rio de Janeiro som kallas för Sockertoppen - Pão de Açúcar. Det är också ett sådant där "måste" när man är i Rio, så naturligtvis måste även vi besöka det. Man åker linbana upp och som vid alla andra ställen där det strömmar in turister så finns de obligatoriska försäljarna, fast om clownen sålde något vet jag inte, han såg bara glad ut.

Men de färgglada dockorna var till salu.

Nu såg det inte så lovande ut med molnen, men alla våra dagar i Rio var med varierande väder från stund till stund. Det växlade fort, så vi gör ett försök och åker upp.

Linbanan upp till toppen är uppdelad i två delar, vid första anhalten som är Morro da Urca, tar vi en liten promenad för att få syn på de små aporna som håller till där.

Men de håller sig undan i grönskan och vi tar en titt på utsikten istället. Det man nu kan se mellan de drivande molnbankarna.

Plötsligt kommer en fjäril flygandes ut ur dimman.

Fast nu är det dit upp vi tänkt oss. Ser inte så lovande ut...

...men molnen driver en hel del så vi ger oss iväg in i dimman.

Kikar ner mot fortet som ligger under oss.

Väl där uppe på toppen, skingras molnen för en stund och vi hinner få en skymt av staden innan allt är vitt igen.

Vi åker ner till det nedre berget igen.

Lite klarare nu så vi ser fortet och den stadsdel som är säkrast och tryggast i Rio.

Det klarnar upp en del också.

För oss är det dags att åka ner igen, men ser att maten är på väg upp.

även att det arbetas på hög höjd.

_______________________________________

Parque das Ruinas

En plats som jag skulle ha missat i Rio och Santa Teresa om vi inte hade bokat in en guidad tur är Parque das Ruinas. Tacksam för att Edoardo tog med oss med dit.

Vi börjar med att kika in i trädgården, där finns en del konstverk.

Lite närmare.

Så beger vi oss till det mest sevärda här uppe på kullen, nämligen ruinerna efter  Laurinda Santos Lobos hus. Hennes hus var en mötesplats för Rios konstnärer och intellektuella i många år fram till hennes död 1946. Hon var känd för att samla intellektuella och konstnärer i sitt hem.  Hon hade inga barn utan testamenterade huset till en förening som aldrig tog huset i besittning utan det stod och fick förfalla. Många åker upp hit för att titta på utsikten, men förutom den så är nog huset det mest spännande.

Nu har staden tagit över och jag är glad att de inte rev det hela eller rustade upp mer än så här. Det ruffiga i den här byggnaden lyfter fram konstverken som ställs ut här.

Det här konstverket heter Way, ett verk av Ana Dantas.

Swing av Nazareth Pacheco. En skör men vass gunga.

Hade nog inte behövts någon kedja för att hindra folk från att testa den gungan.

De flesta som åker upp hit gör det för utsikten, vi ska ta en titt på den även vi.

Vi ska strax gå ut på terassen och beundra utsikten.

Lite molnigt i dag, men stundtals så ser man det mesta av Sockertoppen. 

Det lär finnas ungefär tusen favelor i Rio.

Nu kan man se nästan hela Sockertoppen och även kablarna till linbanan som går upp till toppen.

Vi kikar ner på småbåtshamnen.

Flygplatsen.

Slänger en blick bort över höghusen.

En oljeborrigg ligger inne för underhåll.

Där nere ser jag också Cariocaakvedukten där spårvagnen brukar gå.

Inte bara hus, det finns en del skog kvar som myndigheterna gör sitt bästa med att bevara också. Favelorna gör försök ibland att öka ut sina områden men då rivs de husen. Skogen runt Santa Teresa var en plats där förrymda slavar gömde sig förr.

Vi återvänder in i det spännande huset.

Manfred Kleinhofer, Guardians

Hittar ingen skylt till den här hängande pojken.

Där har vi husets härskarinna själv.

Jag tror att hon är ganska nöjd över hur ruinerna togs tillvara.

Vi åker vidare till Escalera Seleron. 

___________________________________